: Seriearkeologi: Serieagenter: Fury – My War Gone By

Detta är sista delen i min genomgång av agentserier och det har återigen blivit dags att återse Nick Fury, denna gång i 2010-talstappning: Marvel MAX-serien Fury: My War Gone By av Garth Ennis och Goran Parlov.

Alias var den allra första MAX-serien och ligger till grund för den populära TV-serien Jessica Jones. Här omslaget till nummer 1 av David Mack. Copyright: Marvel Comics.

Alias var den allra första MAX-serien och ligger till grund för den populära TV-serien Jessica Jones. Här omslaget till nummer 1 av David Mack. Copyright: Marvel Comics.

MAX-etiketten har alltid varit ett sorgebarn. Marvels underetikett för ”vuxenserier” har inte alls nått samma framgångar som DC Comics motsvarighet Vertigo. Det började dock riktigt lovande: Alias av Brian Michael Bendis och Michael Gaydos (som publicerades mellan 2001 och 2004) var den första MAX-serien och blev både en försäljnings- och kritikerframgång. Den ligger dessutom till grund för den populära Netflix-serien Jessica Jones. Serien var, liksom de allra flesta Vertigoserier, ett originalkoncept, men för det mesta har MAX-serierna koncentrerat sig på att göra ”vuxenversioner” av redan etablerade Marvelfigurer. Ibland har det blivit lyckat, men ofta har det känts som om det har varit en ursäkt för manusförfattare att skriva protagonister som svär och tecknare att teckna nakna kroppar (och då främst kvinnokroppar). Nu kanske jag framstår som en moralist, men jag har inget emot vare sig svordomar eller sex. Dock jag vill gärna ha en bra historia som motiverar dessa ingredienser, och det har MAX-serierna, med få undantag, saknat. Garth Ennis, som skrivit en del för MAX, har både gett prov på fördelarna och nackdelarna med MAX-etiketten.

Garth Ennis föddes i Belfast 1970, och efter att ha skrivit en del för bland annat 2000 AD så fick han som tjugoettåring ta över Hellblazer. Han skrev fyrtiotalet nummer, varav tjugo tecknades av den nyligen tragiskt bortgångne Steve Dillon, som skulle bli något av en parhäst till Ennis. 1995 skapade de serien Preacher för Vertigo, och det är förmodligen Ennis och Dillons mest kända serie. Serien gick i 66 nummer, samt sex stycken ”specials” (nej, det är ingen slump) och efter att ha avslutat serien började de arbeta för Marvel, bland annat med Punisher. Ennis skulle sedan göra MAX-versioner av Punisher och Nick Fury tillsammans med andra tecknare.

Garth Ennis första MAX-serie om Nick Fury var en kontroversiell serie. Här omslaget till nummer 1 av Bill Sinkiewicz. Copyright: Marvel Comics.

Garth Ennis första MAX-serie om Nick Fury var en kontroversiell serie. Här omslaget till nummer 1 av Bill Sinkiewicz. Copyright: Marvel Comics.

Garth Ennis kan sägas vara den perfekta MAX-författaren, på gott och ont. När han är bra så är han riktigt bra och ryggar inte för att skriva om ämnen som sällan behandlas i mainstreamserier. Påfallande ofta så hemfaller han dock till grabbig höhö-humor om sex och ultravåld, och då blir det inte så bra. Ennis första försök att skriva en Nick Fury-serie i MAX-tappning, den sex nummer långa Fury MAX (2001–2002), är ett exempel på hans sämre sidor. Den är fylld av under-bältet-humor, avhuggna armar och ben och allmänt ultravåld. Nick Fury framstår i bästa fall som en sociopat och reaktionerna lät inte vänta på sig. Självaste Stan Lee kritiserade serien offentligt, och rykten gör gällande att George Clooney, som förhandlade om att göra rollen som Nick Fury i Marvelfilmerna, backade ur efter att ha läst den. Detta ledde till att filmbolaget vände sig till Samuel L. Jackson istället, eftersom Ultimate-versionen (Ultimate är en annan underetikett hos Marvel, som jag kanske återkommer till i framtida inlägg) var visuellt baserad på honom. Han tackade ja och hans Nick Fury blev så populär att serie-Nick ersattes av sin afroamerikanske son Nick Fury Jr i det ”riktiga” Marveluniversumet. Vill man hårdra det så kan man alltså hävda att Garth Ennis tog kål på den klassiske Nick Fury.

Ett drygt decennium senare så skulle dock Garth Ennis, denna gång tillsammans med den kroatiske tecknaren Goran Parlov, göra ett nytt försök med maxiserien Fury: My War Gone By, som kom ut med tretton nummer mellan juli 2012 och augusti 2013. Jag vet inte om det beror på att Ennis var tio år äldre, eller att han skrivit sextio nummer av MAX-versionen av The Punisher (som tillhör mina favoriter både vad gäller MAX-serier och Ennis-serier) där Nick Fury är en av bifigurerna, men denna serie är betydligt mera lågmäld, med Ennis-mått mätt.

Punisher, eller rättare sagt Frank Castle, dyker också upp i serien. Omslaget till Fury: My War Gone By nummer 7 av Dave Johnson. Copyright: Marvel Comics.

Punisher, eller rättare sagt Frank Castle, dyker också upp i serien. Omslaget till Fury: My War Gone By nummer 7 av Dave Johnson. Copyright: Marvel Comics.

Fury: My War Gone By är indelad I fyra delar på tre nummer vardera, samt en avslutande epilog. Precis som i hans The Punisher så åldras karaktärerna i realtid (till skillnad från den ”flytande tidslinje” som ofta används i serier). Borta är alla klassiska Fury-attribut som läderdräkten, finurliga uppfinningar och helikopterbaser. Faktum är att S.H.I.E.L.D. inte ens existerar i denna version; Nick Fury är istället en CIA-agent och serien gör nedslag i fyra episoder i hans karriär: Franska Indokina 1954, Kuba 1961, Vietnam 1970 och Nicaragua 1984 samt en epilog som utspelas (tror jag) 1999. Bifigurer i serien är hans assistent George Hatherly, kongressledamoten Pug McCuskey och dennes sekreterare och sedermera fru (samt Nick Furys älskarinna) Shirley DeFabio. Även Barracuda, en skurk Ennis och Parlov skapade för Punisher MAX och Frank Castle själv, innan han blev Punisher, dyker upp i serien.

För varje episod avslöjas USA:s (förkroppsligad av politikern McCuskey) motiv som allt mindre idealistiska och allt mer korrupta och Fury och övriga bifigurer blir alltmer desillusionerade. Att säga att serien slutar i moll är nästan en underdrift; detta är en obarmhärtig serie som saknar försonande drag eller hoppfullhet och därmed suger musten ur läsaren. Garth Ennis har svårt för att skriva hjältemodiga karaktärer, till och med hans protagonister är oftast cyniska skitstövlar, men här passar det faktiskt perfekt. Fury: My War Gone By gör verkligen rättvisa åt vuxenetiketten, fast i positiv bemärkelse.

Därmed har vi nått vägs ände när det gäller agentserier för denna gång. Vi har gått från 60- och 70-talets James Bond-inspirerade teknothrillers, via 80-talets actionhjälteideal och 2000-talets mer realistiska vinkling, till 2010-talets cyniska och desillusionerade syn på underrättelsearbete. Huruvida det säger något om tidsandan överlåter jag till läsaren att avgöra.

”Nu ska jag syssla med annat”, tänkte jag skriva, men det stämmer inte riktigt. Eftersom Fury: My War Gone By hänger ihop, både figurmässigt och tematiskt, med MAX-versionen av Punisher, så blir nästa inlägg en bonus om just Punisher MAX. Sen tänker jag läsa något helt annat.

 

This entry was posted in Förstasidan, Krönika, Senaste and tagged , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera