: Seriearkeologi: DCU 80 år – allt började med Superman

DC:s universum fyller jämnt! 2018 är det nämligen 80 år sedan Action Comics nummer 1, som innehöll den första Superman-serien, kom ut. I år fyller dessutom titeln tusen nummer. Resten av året kommer därför Seriearkeologi att ägnas åt DC-serier och första inlägget fokuserar på Supermans och Batmans tidiga år.

2018 kommer alltså fortsättningsvis att bli ett DC-år här i Seriearkeologi. Jag kommer att läsa igenom några DC-serier, både välkända och minde kända, från Supermans första framträdande 1938 till och med Geoff Johns hyllade sejour på Green Lantern och relaterade titlar från 2004–2013. Inläggen kommer, med något undantag, att behandla serierna i kronologisk ordning. Detta blir dock ingen fullständig genomgång av DC-universumets utveckling under de åttio åren. Huvudfokus kommer att ligga på det sena åttiotalets och de tidiga nittiotalets serier. Anledningen till det är mina personliga preferenser – det är helt enkelt den period jag föredrar när det gäller DC:s serier.

New Fun nummer 1 från februari 1935 var den allra första tidning som gavs ut av det förlag som skulle bli DC Comics. Omslag troligen av Lyman Anderson.

New Fun nummer 1 från februari 1935 var den allra första tidning som gavs ut av det förlag som skulle bli DC Comics. Omslag troligen av Lyman Anderson.

Jag tänker dessutom försöka undvika serier med de i Sverige mest kända DC-hjältarna Superman och Batman (eller Stålmannen och Läderlappen som de länge hette i Sverige) i huvudrollen. Detta för att dessa karaktärer är så pass viktiga att de borde ägnas helt separata genomläsningar, något jag eventuellt återkommer till i framtiden. Även här gör jag dock undantag: dels detta inlägg, dels en text längre fram om moderniseringen av karaktärerna på 1980-talet. Jag kommer heller inte att ta upp serier från underetiketter som Vertigo, av ungefär samma skäl: några av 90- och 00-talens bästa serier kom ut på Vertigo och någon gång tänker jag göra en Vertigo-läsning.

Nu kanske kalenderbitarna bland läsarna anar oråd. Hur kan DC:s universum fylla 80 år 2018, när maxiserien Crisis on Infinte Earths, som gavs ut för att fira DC:s 50-årsjubileum, kom ut 1985–86? Tja, det beror lite på hur man räknar. Doctor Occult debuterade visserligen i New Fun Comics nummer 6 som kom ut i oktober 1935, men figuren medverkade bara i ett par äventyr under 1930-talet för att sedan falla i glömska innan han medverkade i nämnda Crisis. Att Doctor Occult numera ingår i DC:s universum är alltså något av en efterhandskonstruktion.

Det blir inte direkt klarare om man utgår från förlagsstarten. National Allied Publications grundades 1934 och lanserade sin första tidning i februari 1935, vilket förklarar 50-årsjublieet 1985. National Allied gick dock ganska dåligt och när man 1937 skulle lansera en ny tidning vid namn Detective Comics så grundade Nationals ägare ett nytt bolag: Detective Comics, Inc. Först 1946 slogs de bägge bolagen – som alltså hade samma ägare – ihop, under namnet National Comics. Något förlag med det officiella namnet DC Comics existerade faktiskt inte förrän 1977, även om man använt sig av logotyper med initialerna DC så tidigt som 1940 …

Stålmannens debut i Action Comics nr 1 (juni 1938). Bild: Joe Shuster. Copyright DC Comics, hämtad från Grand Comics Database.

Omslaget till Action Comics nr 1 (juni 1938)var världens första möte med en superhjälte. Bild av (troligtvis) Joe Shuster och Jack Adler. Copyright DC Comics, hämtad från Grand Comics Database.

Förvirrande? Jag ska villigt erkänna att alla sammanslagningar och namnbyten inte är glasklara för mig heller, men jag kan lugna er med att jag inte kommer att skriva något mer om bolagsstrukturer eller -sammanslagningar (för de som är intresserade av det finns det andra bloggar). Fokus är som vanligt serierna och rent seriemässigt utgör Action Comics 1, som kom ut i juni 1938, startpunkten för såväl Superman som superhjältegenren.

Även om Action Comics nummer 1 var Supermans debut så hade karaktären funnits ganska länge i den då 23-årige Jerry Siegels och 24-årige Joe Shusters huvuden. Redan 1933 hade de publicerat sf-novellen The Reign of the Superman, men den ”Superman” som är novellens huvudperson har egentligen bara namnet gemensamt med den ”riktige” Superman. Novellens huvudperson är en skurk med telepatisk förmåga som är inspirerad av Nietzsches übermenschteori. Siegel började kort därefter att utveckla en hjälte med samma namn, oftast med Joe Shuster som tecknare, men även med mer etablerade tecknare. Efter några års misslyckade försök att få serien syndikerad – strippar i dagspressen var fortfarande den huvudsakliga publiceringsformen för serier – gav Siegel och Shuster mer eller mindre upp och bestämde sig för att sälja sin ”misslyckade” serie till Detective Comics, Inc för tidningspublicering. Förlaget hade som policy att bara publicera serier de ägde rättigheterna till, så Siegel och Shuster sålde serien och rättigheterna för 130 dollar (drygt 2 000 dollar i dagens pengavärde) för att få se serien publicerad och få något betalt för sin serie. Detta var ett beslut de skulle komma att ångra i resten av sina liv, och de försökte stämma förlaget för att få tillbaka rättigheterna inte mindre än två gånger, 1947 och 1963.

Med tanke på att Superman vid debuten hade varit under utveckling i flera års tid, så känns karaktären ganska ofullbordad. Som jämförelse var Spider-Man, en karaktär som i princip skapades på några veckor, redan från början relativt färdig som karaktär. De första Superman-serierna känns närmast skissartade. Visserligen etablerades redan från början att han var en utomjording som kommit till Jorden i en raket som baby, att hans alter ego var den timide journalisten Clark Kent och att han hade en kollega vid namn Lois Lane, men varken hans hemplanet, adoptivföräldrar eller staden som äventyren utspelades i hade några namn. Tidningen som Clark och Lois jobbade på kallades under det första året för Daily Star (inte Daily Planet som vi numera är vana vid) och chefredaktören var lika anonym som så mycket annat i serien.

Superman var från början betydligt mer benägen att använda våld som påtryckningsmetoder i sin kamp mot sociala orättvisor. Utdrag ur Actio Comics numemr 1 av Jerry Siegel (manus) och Joe Shuster (bild). Copyright DC Comics.

Superman var från början betydligt mer benägen att använda våld som påtryckningsmetod i sin kamp mot sociala orättvisor. Utdrag ur Action Comics nummer 1 av Jerry Siegel (manus) och Joe Shuster (bild). Copyright DC Comics.

Inte ens Superman själv går att känna igen. Att den tidiga Superman inte alls var lika kraftfull som senare versioner (han kunde ”hoppa över höga skyskrapor”, ”springa snabbare än ett snälltåg” och var ”superstark”) är nog allmänt känt. Däremot kanske det inte är lika känt att han dessutom var ganska osympatisk. Superman är idag något av en ”pojkscout” som gärna löser konflikter utan våld, men i de tidiga serierna så löser han problemen antingen genom hot om våld – påfallande ofta genom att ta skurken under ena armen och springa längs telefonledningar – eller genom att slå först och fråga sedan. Det är också noterbart att Superman, som idag är den absolut mest etablissemangsvänlige hjälten och ofta fungerar som en förlängning av ordningsmakten, i de tidiga serierna utmålas som en vigilant som jagas av polisen. Superman slåss snarast mot etablissemanget: korrupta politiker, giriga gruvägare och fuskande byggherrar är några av skurkarna i de första serierna. Idag, när ”social justice warrior” märkligt nog blivit ett skällsord i vissa kretsar, är det lite trösterikt att veta att självaste Superman började sin karriär som en ”SJW”.

1939 fick Superman sin egen tidning. Omslag av Joe Shuster och Leo O’Mealia. Copyright DC Comics. Bilden hämtas från Grand Comics Database.

1939 fick Superman sin egen tidning. Omslag av Joe Shuster och Leo O’Mealia. Copyright DC Comics. Bilden hämtas från Grand Comics Database.

Trots – eller snarare på grund av – dessa inslag blev Superman en omedelbar succé. Superman blev huvudserie i Action Comics (som alltså var en antologititel) och Siegel och Shuster fick ett tioårskontrakt på produktion av Superman-serier. I juli 1939, drygt ett år efter debuten, startade dessutom Superman, en kvartalstidning som bara innehöll Superman-serier. I takt med den ökade populariteten tonades också våldsinslagen och den sociala kritiken ned betydligt. Superman slogs främst mot vanliga kriminella, men så småningom dök den första superskurken upp: Ultra-Humanite, som påminner ganska mycket om titelfiguren i The Reign of the Superman. Ultra-Humanite försvann dock efter bara något år för att ersättas av Supermans ärkefiende Luthor, utan förnamnet Lex, men med hår.

Däremot nämns inte Andra världskriget med ett enda ord i de tidiga Superman-serierna. Marvels hjälte Captain America debuterade med att ge självaste Adolf Hitler på nöten, och Superman skulle så småningom också bli en symbol för USA:s krigsinsats, men de första åren märks inget av detta. Intrycket är att Siegel och Shuster går som katten kring het gröt; en tidig historia om ett krig i Europa utspelas mellan två fiktiva länder och Supermans ingripande leder till att fred skipas.

Superman-serierna blev alltså betydligt ljusare med tiden, men en viss svärta finns ändå kvar. Något jag reagerade på var antalet självmord och självmordsförsök. Jag vet inte om Jerry Siegel själv var depressiv och brottades med självmordstankar eller om han bara tyckte att självmord var en bra utgångspunkt för en spännande historia, men av de cirka sextio Superman-äventyr som jag läste så förekommer självmord och/eller självmordsförsök åtminstone tjugo gånger.

Det är naturligtvis lätt att göra sig lustig över Jerry Siegels enkla manus och Joe Shusters primitiva teckningsstil. Man måste dock ha i åtanke att de var pionjärer utan några egentliga förebilder att ta lärdom av. Deras serier var visserligen influerade av science fiction- och pulpmagasin, men med Superman bröt de ny mark och skapade inte bara en populärkulturell ikon, utan en helt ny arketyp: superhjälten. De tidiga Superman-serierna är kanske ingen stor läsupplevelse i sig, men att som läsare få följa en genres födelse och första stapplande steg gör det mödan värt.

I maj 1939 introducerades världen till Batman, i Detective Comics 27. Omslag av Bob Kane. Copyright DC Comics. Hämtas från Grand Comics Database.

I maj 1939 introducerades världen till Batman, i Detective Comics 27. Omslag av Bob Kane. Copyright DC Comics. Hämtas från Grand Comics Database.

Succén med Superman gav förlaget blodad tand och man letade efter nya superhjälteserier. Bob Kane, en tecknare som gjort olika teckningsjobb, bland annat för tidningen Detective Comics, hade en idé om en hjälte han kallade ”The Bat-Man”. Tillsammans med Bill Finger, en aspirerande författare som jobbade på Kanes teckningsstudio, utvecklade han denna idé till en mer jordnära figur: Batman. Enligt många bedömare så var det Bill Finger som stod för de viktigaste uppslagen medan Bob Kane ”bara” tecknade serien. Eftersom Finger var anställd av Kane, så fick han rollen spökskrivare och Bob Kane stod som ensam upphovsman. Först efter sin död fick Bill Finger erkännande som medskapare av Batman.

Batman debuterade i Detective Comics nummer 27 (maj 1939) och var i strikt mening ingen superhjälte då han saknade superkrafter. Batman var istället en mer traditionell maskerad brottsbekämpare, klart inspirerad av The Shadow, Doc Savage och Zorro. Faktum är att Batman inte ens var den förste maskerade hjälten i Detective Comics: Crimson Avenger hade debuterat sju nummer tidigare. Batmans popularitet skulle dock överträffa alla föregångare. Figuren blev snart förlagets näst populäraste hjälte (efter Superman) och efter ett knappt år fick även Batman sin egen kvartalstidning.

Detective_Comics_38

När Robin introducerades i serien blev den aningen ljusare. Omslaget till Detective Comics nummer 38 av Bob Kane och Jerry Robinson. Copyright DC Comics.

Serien känns betydligt mer ”färdig” än Superman. Bruce Wayne spelar rik playboy om dagarna och bekämpar brott om nätterna med hjälp av sin list, styrka och olika prylar (den berömda ”batarangen” dyker upp i det fjärde numret). Gotham är visserligen namnlöst första året och det tar några nummer innan Bruce Wayne får en bakgrundshistoria, men det är å andra sidan en bakgrundshistoria som varit oförändrad sedan dess. Kommissarie Gordon är med på seriens allra första sida och flera av bifigurerna kommer in i serien redan tidigt: Robin i Detective Comics nummer 38 och The Joker samt Catwoman i Batman nummer 1.

Det som möjligen kan förvåna en modern läsare är, precis som i Superman-serierna, våldet. Den tidige Superman är en ”slå först och fråga sedan”-kille, men den tidige Batman är rent mordisk. Han bär pistol i de första äventyren och oftast dör skurken i slutet. Debutäventyret slutar till exempel med att Batman knuffar ner skurken i en tank med syra och kommenterar det hela med ”ett passande slut för hans sort”. Det är med andra ord ganska långt ifrån dagens ”aldrig döda”-Batman, för att inte tala om 60-talets slapstick-Batman. Även om serien blir aningen ljusare i och med Robins intåg och att Batman slutar bära skjutvapen, så dör skurkarna anmärkningsvärt ofta. Undantaget är The Joker, som medverkar i samtliga nummer av Batman, och som lyckas undkomma döden i varje avsnitt.

Jokern såsom han tecknades första gången av Jerry Robinson och Bob Kane 1940.

Jokern såsom han tecknades första gången av Jerry Robinson och Bob Kane 1940.

Även om Bill Finger och Bob Kane inte är samma slags pionjärer som Siegel och Shuster, så kan de åtminstone ta åt sig äran för att ha skapat en populärkulturell ikon. Batman är förmodligen – åtminstone bland seriefans – mer populär än Superman. De tidiga Batman-serierna finner jag också mer underhållande än de tidiga Superman-serierna. Kanske är det för att det känns som en mer komplett serie, eller kanske för att jag föredrar den mer hårdkokta atmosfären i Batman. I vilket fall som helst så är även detta exempel på historiska serier som förtjänar en genomläsning om man är det minsta serieintresserad.

I All-Star Comics nummer 8 (december 1941) debuterade Wonder Woman, en av de första kvinnliga superhjältarna. Tillsammans med Superman och Batman utgör hon vad som brukar kallas DC Comics ”treenighet” och det är en karaktär jag kommer att återkomma till längre fram. Även hon skulle få sin egen titel då Wonder Woman nummer 1 lanserades i juni 1942. Detta skulle visa sig bli den sista superhjälten med egen tidning på nästan tjugo år (med undantag för Superboy, som i princip var en Superman-titel). Det skulle dröja ända till 1959, då Flash fick sin egen tidning. Men då var det Silver Age …

DC:s Silver Age är precis vad det ska handla om nästa gång, dock utan Silver Age-material. Istället ska jag i ett av den här genomläsningens kronologiska undantag skriva om Darwyn Cookes Silver Age-hyllning från 2004: DC: the New Frontier. Väl mött då!

Lästips:

  • Golden Age-serierna med Batman och Superman finns samlade i omnibusvolymer. Hittills har fem volymer med Superman och fyra volymer (med en femte på väg) med Batman kommit ut. Förmodligen kommer tio volymer vardera att täcka hela Golden Age-eran (alltså 1938–1950). För den som undrar så har jag nöjt mig med att införskaffa volym 1 av respektive serie.
  • För de som tycker att omnibusvolymerna är lite i mastigaste laget och vill nöja sig med en mindre dos Golden Age-material, så finns även tunnare album med mjukpärm. För närvarande finns fyra volymer av respektive serie utgiven, och två volymer i albumserien täcker samma material som en omnibusvolym. Om ni inte är extremt intresserade av Golden Age-serier så är det dessa jag rekommenderar.

Svensk publicering:

Eftersom jag rör mig ganska snabbt genom DC-universumets tidiga historia för att senare uppehålla mig vid skiftet mellan 80- och 90-tal, blir ”priskollen” ganska meningslös. Istället kommer jag, i möjligaste mån, att redogöra för om de serier jag tar upp har publicerats på svenska. Eftersom jag inte har en komplett uppsättning av svenska DC-tidningar, kan dock felaktigheter förekomma och rättningar tas tacksamt emot!

  • stalmannen jubileumsalbum 1989 omslagMig veterligen har inte mycket av Supermans och Batmans tidiga äventyr publicerats. Stålmannen startade 1949 och Läderlappen och Robin 1951; dessa tidningar publicerade då mest aktuellt material.
  • Supermans första framträdande har publicerats i diverse jubileumsutgåvor, exempelvis Stålmannen jubileumsalbum från 1974 och dito från 1989. Fler Golden Age-serier finns utgivna i Superman: klassiska serier från 2005.
  • Boken Batman antologi: 20 legendariska berättelser med mörkrets riddare från 2016 innehåller tre äventyr från Detective Comics första år. Boken Joker antologi: brottslighetens clownprins största illgärningar från 2017 innehåller hela sex äventyr från Golden Age.
This entry was posted in Förstasidan, Krönika, Senaste and tagged , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera