En herrgårdssägen

En herrgårdssägen omslag

Under Strindbergsåret gjordes både adaptioner och andra serier med Strindbergstema, plus utställningar. LL-förlaget ger ut serieversioner av Poe och Lovecraft. Det ryktas att Agerings haft framgång med sina Proust-serier. Argasso släpper allt från ”Dracula” över ”Macbeth” till ”Svindlande höjder” i nutida inkarnationer av forna tiders Illustrerade Klassiker. Elisa Rossholm har bildsatt Benedictsson och Wollstonecraft. Malin Biller jobbar på en seriebok med Frödings dikter. Nilleditions planerar ett projekt där konstnärer förhåller sig till författare, bland annat Poe igen. Samt då Marcus Ivarssons tolkning av Selma Lagerlöfs historia från 1899.

Vad händer i den svenska serieutgivningen? Hänger allt ihop eller bevittnar vi bara en osannolik kosmisk slump?

Förmodligen både och. Seriebranschen som vi känt den är, likt övriga medievärlden, stadd i omvandling där konkurrensen från digitala medier ökar. Marknadslandskap ritas om, affärsmodeller vacklar, serieskapare anpassar sig. Ibland finns möjligheter till uppbackning från okonventionella intressenter – kommuner, regioner, länder, organisationer, nytänkare, eldsjälar – som av olika anledningar ännu betraktar den tecknade serien i tryckt form som ett relevant medium.

Men varför litterära klassiker? Kanske för att biblioteken blir allt viktigare köpare. Och att serieskaparna intellektualiserats och akademiserats i takt med samhället. Ofta handlar det ändock om finlitteratur med populärkulturella beröringspunkter. Mycket innefattas inom en vid definition av fantastik med åtminstone en nypa av det undflyende begreppet ”gothic”.

Var hamnar då Ivarsson? I fem år har han arbetat på en ambitiös tolkning av ett portalverk ur svensk litteratur av en av våra mest kända författare, tillika nobelpristagare. Resultatet har blivit en stillsam och lågmäld berättelse med neutrala ansikten och återhållet kroppsspråk. Även dramatiska skeenden präglas av kontroll och dröjande lugn.

Visuellt är det njutbart. Teckningarna associerar till förra sekelskiftets gravyrer med tunna linjer i täta skrafferingar. Även den dämpade färgsättningen i beige ger ett historiskt intryck. Ivarsson är formmedveten, inget har tillkommit av en slump. Och full respekt åt hans val, men jag undrar hur det skulle ha kunnat bli med tanke på vad jag vet om honom. Jag saknar den kontrollerade men vildsinta kraft jag sett tidigare. Inte ens drömscener och händelser gränsande till det övernaturliga har den febriga expressivitet jag nog hade väntat mig. Det textintensiva berättandet bidrar till att tynga sidorna och sänka tempot.

Tyvärr kan jag inte jämföra tolkningen med originalet eftersom jag skamligt nog inte har läst det. Ivarsson hoppas i sitt utförliga, intressanta (men tyvärr slarvigt korrlästa) efterord att hans bok ska inspirera fler att upptäcka Lagerlöfs original. Det låter onekligen lockande, men vi får väl se om det blir av. Kanske väntar jag istället på fler serieutgåvor av hennes verk. Inte helt osannolikt med tanke på rådande trend.

[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla på webben i november 2014.]

Nicolas Krizan

Comments are closed.