Sök...
Generic filters
Exact matches only
  • Artiklar
Copyright Joe Kubert
  • Artiklar
Den amerikanske tecknaren Joe Kubert är hos oss mest känd för sina Tarzan-serier. I USA är han en av de stora seriestjärnorna. Med sin skola för serietecknare fostrar han nya generationer inom mediet. Bengt Carlson och Ingemar Jacobson har mött honom.

Här följer den andra och sista av de intervjuer som Bengt Carlson och Ingemar Jacobson gjorde under sitt USA-besök i maj 1979. Den första, som gällde John Cullen Murphy, var införd i B&B nr 4/1979. Den här gången är det fråga om Joe Kubert. En kort presentation av Kubert gav vi redan i samband med artikeln ”Tre dagar i New York” i B&B 1/79, men eftersom det tillkommit nya läsare sedan det numret och det finns mer att säga om Kubert än vi fick plats med då, låter vi intervjun få sällskap med en ny introducerande faktaruta om honom. 

Längst fram i bussen intill föraren hänger en skylt med texten ”Rökning förbjuden”. Ingen i bussen röker – utom föraren. Vi är i Amerika. Det är i början av maj och mycket varmt.

Joe Kubert möter som avtalat vid ändhållplatsen i Dover, New Jersey. Joe är mörk, av medellängd, kraftig, bär glasögon och skägg. Vi hoppar in i bilen. Han är mycket vänlig och säger sig vara smickrad av uppvaktningen. Vi är förstås ganska gamla i förhållande till de fans som brukar höra av sig.

Joe talar med stor auktoritet och rösten skulle passa mycket bra i amerikansk TV. När vi svänger upp mot ”The Joe Kubert School of Cartoon and Graphic Art, Inc.” berättar han att skolan äger sju acres mark och att eleverna på vintern brukar åka skidor i sluttningen nedanför skolbyggnaden. Skolan som har 23 rum kan ta emot 60 elever. Bredvid den ligger ett stall och vagnshus, som byggts om till elevbostäder och hyser 14 elever.

Joe Kubert utomhus svartvitt

Joe Kubert. I bakgrunden skolbyggnaden. Foto Bengt Carlson.

Joe berättar vidare att han har planer på att ganska snart öppna en skola för tecknad film. Också det lär han i så fall bli först med.

Joes rum är trivsamt och har en personlig prägel. Mitt i rummet står ett stort arbetsbord med högar av papper och mappar. På bordet ligger också några vackra strandslipade stenar. Väggarna är klädda med ramade originalteckningar till serier och omslag. Vid ena väggen står ett förvånansvärt litet ritbord. Vi bjuds på kaffe och den egentliga intervjun börjar.

– Kommer eleverna från hela USA?

– Ja, vi har faktiskt haft förfrågningar från Sydamerika, Europa, Sverige, Canada m fl, men vi kan inte ta emot utländska elever ännu eftersom det måste till en massa pappersjobb. Men vi hoppas att vi snart ska kunna ta emot dem.

Joe Kubert School annons

Annons för Kuberts skola, tecknad av honom själv. © Joe Kubert

– Vi har sett skolans annons i flera tidningar. Ni har gjort ett bra marknadsföringsjobb.

– Det är min fru – inte jag. Jag är nog den sämsta affärsmannen i världen. Men Muriel – om det inte varit för att hon tagit hand om hela administrationen, hade jag nog slagit igen för tre år sedan.

Många studenter som går här har gått ut flera bra skolor tidigare, såsom Philadelphia School of Fine Art, Pratt lnstitute osv. Men den här skolan är unik, den enda som enbart lär ut serieteckning, skämtteckning och illustrationsteknik.

Allt som allt har vi 12 lärare. Sådana som Bob Boxner, Tex Blaisdell, Dick Giordano, Irvin Hasen och Bob Kanigher. En av lärarna är en gammal elev, en av de första som gick ut skolan, som undervisar i anatomi och figurteckning. Själv undervisar jag en dag i veckan och är dessutom administratör. Lärarna är alla vänner till mig och de flesta har jag känt i mer än 30 år.

Sgt Rock av Kubert

Krigsserie av Kubert ur tidningen Our Army at War. © DC Comics

– Det första vi skulle vilja fråga dig om är din layoutteknik. Din berättarteknik är enastående enligt vårt sätt att se.

– Tekniken är inte att göra en vacker teckning. Min avsikt när jag närmar mig en berättelse är att jag vill berätta historien så dramatiskt och så komprimerat som jag kan. Och är det någonsin fråga om att välja mellan en vacker bild, som inte berättar så bra, och en mindre fin bild, som skildrar berättelsen bra, så eliminerar jag omedelbart den vackra bilden.

Hela min inriktning är att berätta en historia så bra som jag någonsin kan. Och för att nå detta försöker jag göra det filmiskt. Historien måste ”flyta”. Det vi försöker göra är stillbilder som gör ett rörligt intryck. Om personen som läser dessa serier får ett intryck av att det är verkliga människor det handlar om, så har jag uppnått vad jag vill. De identifierar sig med dem och de bryr sig om vad som händer härnäst. Om figuren är gjord så att den inte betyder någonting för personen som läser serien, ja då är hela arbetet bortkastat.

Jag försöker därför i min berättarteknik vara så klar och tydlig som jag någonsin kan. Jag försöker ha så mycket effekter som möjligt. Jag försöker få det så dramatiskt som möjligt. Men jag får aldrig glömma att jag har en historia att berätta och den ska vara så flytande som möjligt från ruta till ruta. Det måste finnas rörelse i bilden. Det är därför som jag tar bilder ifrån så många olika vinklar och avstånd som möjligt.

Som jag säger till mina elever – jag flyttar kameran från plats till plats hela tiden så att läsaren får känslan av att även han rör sig. Om var och en av bilderna tas från samma avstånd, blir det tråkigt. Storleken på figurerna, storleken på layouten – om allt är för likartat hela tiden, blir det ointressant och tråkigt.

Några Kubert-layoutexempel. Helsidan är en typisk Kubertsida från hans Tarzantid. Figurernas konturer är ritade med tunna linjer, det är ont om svarta ytor och figurmodelleringen är gjord med få, lite ojämna streck. Layouten visar upp flera av Kuberts mest karakteristiska grepp: den infällda rutan (ruta 2); det extrema fågelperspektivet med småfigurer och nästan utan bakgrund (ruta 3); den beskurna närbilden (ruta 4); den extrema närbilden (sista rutan). Helheten är en harmonisk men ändå dramatiskt omväxlande komposition. © ERB

– Det låter ju väldigt enkelt när du berättar för oss så här. Men varför finns det då inte fler av din kaliber i den amerikanska serievärlden?

– Jack Davis t ex och Mort Drucker, de kan göra illustrationer till vad som helst och alla vet vad det hela handlar om utan textens hjälp. De är bra illustratörer. De är bra serietecknare. Samma sak med Frank Frazetta. Frank innesluter en berättelse i en målning. Hans bakgrund är serieteckning. Han har lärt sig berätta en historia i en serie bilder. Därför måste mina elever här lära sig berättartekniken.

Jag är inte intresserad av hur de tecknar. Det struntar jag i – jag förutsätter att de kan det. Jag säger till dem att deras förmåga att teckna är som en snickare och hans hammare. Det är deras verktyg – det är inte jobbet i sig, det är bara början. Ju bättre verktyg, desto bättre resultat. Men själva arbetet är att kunna berätta en historia. Tecknandet i sig är alltså sekundärt.

Människor som Chester Gould, som gör ”Dick Tracy” – om man analyserar varje illustration skulle man kunna säga att en 10-åring kan teckna så där.

Sidan ovan har mer ovanlig layout, men även här syns flera av favoritgreppen: de runda infällda rutorna, det extrema avståndet i ruta 1, den beskurna närbilden i ruta 2. © ERB

– Men han är väl mer designer än illustratör.

– Han designar sina historier så att de är intressanta från ruta till ruta. Du kan följa exakt vad som händer.

Ett utmärkt exempel på en man som kan kombinera dessa två saker är Milton Caniff, som gjorde ”Terry and the Pirates”. Hans illustrationer var underbara och ingen är bättre historieberättare än han. Man kan följa hans berättelse från ruta till ruta.

Bilden är hämtad ur en Tarzan-episod där K. arbetat delvis annorlunda: många rutor saknar här ram, och bilderna binds i stället ihop av färger och tunga skuggor. Den höga rutan, som fyller hela sidhöjden, är vanlig hos K. © ERB

– Vilka favoriter hade du som barn? Fanns de bland serietecknarna, illustratörerna eller konstnärerna?

– De var målare. Mina favoritmålare är Michelangelo, Rubens och Rembrandt. Serietecknare som varit mina idoler och fortfarande är det, är Hal Foster som gjorde ”Prince Valiant”. Alex Raymond – konstigt nog så uppskattade jag honom inte så mycket som ung som jag gör nu. Men ju äldre jag blir och ju mer jag lär mig, ju mer uppskattar jag Alex Raymond – han kunde konsten att kombinera elegans och fantasirik linje med alla andra bitar som är nödvändiga för helheten. Det lyfter berättelsen en bit ovanför alla andras. Caniff har naturligtvis alltid varit en av mina favoriter.

Jag skulle vilja säga att dessa tre – Raymond, Foster och Caniff – antagligen har påverkat fler tecknare än de vågat drömma om.

– Du nämnde inte Burne Hogarth!

– Burne Hogarth är en mycket god vän till mig, men när jag växte upp var det Hal Foster som gjorde ”Tarzan”, Burne Hogarth tog över mycket senare.

– Gick du i någon konstskola?

– Nej, jag kom inte längre än high school. Jag gick i High School for Music and Art i New York. I den skolan gick även Harvey Kurtzman och Al Feldstein och många andra, t ex Willy Elder. Men där slutade min formella konstnärliga skolning.

Jag började arbeta i mitt yrke när jag var 11 ½ år – då sålde jag min första serie. Nu är jag 52 år och jag har arbetat i den här branschen ända sedan jag var 11 år. Jag kan inte minnas en dag – inte ens under min militärtjänst – som jag varit arbetslös.

– Du nämnde ”Tarzan” förut. För svenska serieintresserade är du nog mest välkänd för din Tarzan-skapelse. Resultatet blev ju mycket bra.

– Tack så mycket. Den var mycket rolig att göra. Det enda var att jag inte kunde ägna så mycket tid jag ville åt den. ”Burroughs” var mycket nöjda också, men med allt jag har omkring mig så hade jag inte tillfälle att göra insidorna också. (Joe tänker säkert här på att han bara tecknade ”Tarzan” i ett par år, och därefter enbart gjorde omslag till tidningen. Burroughsbolaget är Tarzanfigurens ägare. Intervjuarnas anm.)

Ett problem med Tarzan är att E. R. Burroughs Inc. äger rätten till alla serieoriginal. Det är därför jag bara har några omslag kvar och – tror jag – en serieepisod. Det är alltså orsaken till att många artister inte vill arbeta med Tarzan, utan tecknar liknande figurer istället.

– Försöker du att lära ut din teknik till dina elever här?

– Nej, ingen av oss här är vad man formellt kallar lärare. Jag har aldrig undervisat förut. Jag är ingen lärare och ger mig inte ut för att vara det. Vi försöker istället att ge så mycket information vi kan till eleverna för att hjälpa dem på den väg de valt. Vår målsättning – och den har vi diskuterat många gånger – är inte att examinera ut ett antal elever som tecknar precis som vi gör, för det vore förfärligt, eftersom alla är individualister. De saker vi lär ut är grunder – hur man använder pennan, grunderna i berättarteknik osv, så att de har så mycket kunskap att de kan fatta besluten ensamma. Vi leder eleverna på den väg de vill gå. Utvecklar deras talang. Om det nu finns något sådant som talang. Jag är inte säker på det. Jag vill byta ut ordet talang mot intresse. Om någon är intresserad av att sitta och teckna så kommer han att utvecklas. Ju mer tid han ägnar åt teckning ju bättre blir han. Det är så alla utvecklas.

– Hur känns det när någon annan konstnär gör jobbet som om det var Joe Kubert?

– Det har jag ingen invändning mot. Hittills har ingen kunnat göra det.

Ur Frank Thornes ”Tomahawk”. Thornes manér påminner slående om Kuberts. Efter ”Tomahawk” har Thorne bl.a. tecknat Marvelserien ”Red Sonja” om en kvinnlig svärdskämpe. © DC Comics

– Jag tänker på Frank Thorne. Han har väl varit assistent till dig?

– Nej, det är en god vän och en mycket begåvad person som jag känt i flera år. Frank arbetade faktiskt med ”Tomahawk” när jag gjorde tidningen och han arbetade med ”Son of Tarzan” m m. En av orsakerna till att Frank slutade med det jobbet – och vi har talat en hel del om det – var att folk sa att han tecknade för likt mig. Men det gjorde han inte – det är hans sätt att teckna, han apar inte efter mig. Men det måste varit jobbigt för honom när han fick brev från folk som sa att ”du tecknar precis som Joe Kubert”, för Frank är mycket bra av sig själv. Dessutom är han en av de trevligaste människor man kan träffa – en gentleman.

– Vad gör han idag?

– Jag talade med Frank för en månad sedan ungefär – han bor i New Jersey också – han gör några illustrerade romaner. Jag tror inte han gör ”Red Sonja” längre och inte heller så mycket andra serietidningar.

– Har du gjort någon dagspresserie?

– Ja, ”The Green Berets” gjorde jag både som söndagssida och dagsserie. Den höll jag på med i ett och ett halvt år. Den är baserad på en bok av Robin Moore.

– Det blev väl en film av den också?

– Ja – jag var faktiskt nere i Sydcarolina när John Wayne gjorde den filmen.

Serien blev ganska populär, men vissa saker hände och jag slutade att teckna den. Främst blev jag rädd för att serien höll på att bli en super-reaktionär patriotisk sak. Från början skulle den ju vara underhållande. Vi skulle använda The Green Beret-figuren precis som ”Terry and the Pirates”, och låta honom göra tusen andra saker. Men så blev det inte.

Green Berets av Joe Kubert, stripp

En av de första, introducerande stripporna till dagsserien ”The Green Berets” (De gröna baskrarna), som handlade om det beryktade amerikanska kommandoförbandet med samma namn. Som framgår av texten var serien inte precis kritisk till sitt ämne. Den film, som gjordes efter samma bok som serien, var så grovt förljugen i sin heroisering av USA:s krigföring i Vietnam att den väckte en proteststorm, när svenska biografer försökte ta upp den. Joe Kubert har tecknat en rad krigsserier under årens lopp, men trots det har han förklarat i en intervju: ”Att göra militärserier är faktiskt det slags illustrationsjobb som intresserar mig minst … Men det verkar som om man stoppas in i ett fack, om man gör en viss sorts berättelse under lång tid.” © Chicago Tribune Syndicate

Jag har ett stort projekt på gång. Jag har blivit erbjuden att göra en dagspresserie för King Features. Förslagen skall presenteras våren 1980. Det känns som en väldig utmaning, speciellt för mig som inte arbetat så mycket med dagspresserier tidigare.

– Designar du alltid layouten eller gör någon författare det?

– När jag gjorde serier från berättelser som jag inte redigerade själv fick jag ett manus från utgivaren eller en författare och fick lov att följa manus. Layouten var min – författaren försåg mig med en beskrivning av varje ruta, vad var och en sade osv, men det var upp till mig att placera ut typerna.

– Går det alltid till så i seriesammanhang?

– Ja, tecknaren får mycket sällan tillfälle att skriva sitt eget material. Det finns många  skäl till det, tiden t ex. Orsaken till att vi i serievärlden har olika människor som gör skisser, tuschning, bakgrund, layout, textning, färgsättning etc, alla skilda jobb, är att om en och samma person skulle göra alla dessa jobb så skulle serien aldrig bli färdig. Om man splittrar upp arbetet på detta sätt kan en och samma person göra t ex tre serier i skissform i stället för en. Men jag är emot det. Jag har alltid föredragit att en person gör ett och samma jobb åtminstone vad gäller skiss och tuschning. Det känns som om arbetet förlorar sin karaktär om fler ska arbeta på samma sak, personer som inte tänker på samma sätt. Men så går det till idag.

Men det finns inte tillräckligt många duktiga människor. Det kommer folk och knackar på dörren och vill ha jobb men de får inget – inte p g a att det inte finns jobb utan för att de inte är tillräckligt bra.

Däremot finns det många unga människor som är duktiga men ännu saknar den erfarenhet och kunnighet som krävs för att göra en bra serie.

Det tar lång tid att bli en Neal Adams, en Frank Thorne, en John Buscema. De arbetar hårt hela tiden.

Tarzan av John Buscema, ruta

1977 flyttades serierättigheterna till Tarzan över från Kuberts förlag National till Marvel, där John Buscema fick teckna serien. Buscemas Tarzan blev lite mer slätkammad till utseendet än Kuberts varit, och texten blev mångordig Marveldialog. © Marvel & ERB

– Vad tycker du om John Buscema? Har han förändrat Tarzan-figuren negativt?

– Det är svårt att säga. Jag vill inte lägga mina egna subjektiva värderingar på någon annans försök (att göra Tarzan). Jag bedömer hans arbete utifrån hans kompetens i arbetet och vad han gjort som bäst. Han har gjort utomordentliga saker och han har gjort förfärliga saker. Samma gäller mig. Jag har gjort bra saker, men en del jobb vill jag aldrig se igen. Jag dömer inte någon annans jobb. Neal Adams t ex, jag tycker Neal är en utomordentlig tecknare, men jag skulle inte vilja arbeta som han. Och jag är säker på att Neal säger samma sak om mig.

– Men ni har arbetat tillsammans. Vi har precis hittat en gammal tidning, som vi vill visa dig. Det är Enemy Ace.

– Neal och jag arbetade bara tillsammans i en serie och det var ”Enemy Ace”. Anledningen till detta var att jag var sen med leveransen av ett jobb och Neal sa att ”behöver du hjälp så skissar jag det åt dig”. Så Neal tog allt material jag tidigare hade gjort på ”Enemy Ace” och gjorde skisserna åt mig. Och jag tuschade dem.

– Så han gjorde layouten. Vi diskuterade detta och trodde du hade gjort både layout, skisser och tuschning. Det såg ut som Joe Kubert till hundra procent.

– Anledningen till det var att Neal anpassade sitt arbete så nära mitt som möjligt. Han skulle antagligen inte arbetat på samma sätt om han själv gjort serien, men nu hjälpte han mig och anpassade alltså sin egen stil till min.

– Senare gjorde han ju en ”Batman”-story som en hyllning till Joe Kubert, där han på några sidor tecknade som Joe Kubert.

– Han är mycket trevlig och han är av de ärligaste människor jag känner … men han är urdålig på deadlines.

Ta Russ Heath t ex, som är en av de bästa tecknarna på det området. Mycket duktig. Jag har känt Russ i 35 år nu. Han gjorde Sgt. Rock-figuren när jag redigerade den tidningen, och Russ var fruktansvärd på deadlines. Vi kom till en punkt då jag sade till honom att även jag var dålig på deadlines men …

Efter ett tag talade jag om för honom att vi inte kunde fortsätta att arbeta tillsammans. Sedan dess har vi inte gjort det heller.

Det var en 12- eller 13-sidig story som han var tvungen att leverera per månad för Sgt. Rock, och det tog 2–3 månader för varje historia att komma fram. Det var bara helt omöjligt.

Det är två saker jag säger till mina elever här. Det ena är att de alltid måste upprätthålla en viss kvalitet på sina arbeten oavsett deadlines. Man kan inte leverera ett dåligt jobb under förevändningen att man var tvungen att göra det så här för att det var så ont om tid. Kunden accepterar inte sådant.

Det andra är att man måste leverera i tid. Om någon av dessa två saker inte hålls, så har du inte gjort ditt jobb.

Interiör från Joe Kubert School

Interiör från Kuberts serieskola med eleverna vid sina ritbord.

När samtalet i Joes rum är slut, visar han oss runt i skolan, där vi hälsar på några av de berömda lärarna och blivande berömdheterna bland eleverna. Miljön är stimulerande och stämningen god. Vi hade gärna stannat en tid vid varsitt ritbord, men både Joe och vi har annat som väntar på oss.

Joe kör hem den stora bilen, som är hans fru Muriels och byter till sin egen lilla Triumph Sport. Vi sitter alla tre i framsätet när vi dånar in mot New York på motorvägen. Joe skall sedan fortsätta till en studio på Long Island där han håller på att med hjälp av datateknik göra tecknad film. Hans projekt just nu är en figur, som påminner om hans egen gamla Tor. Den kommer att visas på CBS:s TV-kanal.

Det rör sig om ett helt nytt sätt att använda datatekniken. Joe är en av ledarna för hela projektet och dess konstnärlige övervakare. Riktigt hur det hela går till varken kan eller vill han tala om för oss, men han säger att med den här tekniken kan man blåsa rörligt liv i alla gamla seriehjältar och ändå bibehålla originalens manér.

Vad sägs om Burne Hogarths ”Tarzan”, Alex Raymonds ”Blixt Gordon” eller Hal Fosters ”Prince Valiant” som animerad film i TV?

Ordförklaring: Deadline= tidsgräns, sista lämningsdag.

Faktaruta Joe Kubert (av Göran Ribe)

Enemy Ace av Kubert

Kuberts bilder i ”Enemy Ace” har ofta ett överskådligt djupperspektiv. Serien handlade om en tysk stridsflygare med drag av ”Röde Baronen”. © DC Comics

Joe Kubert (f. 1926) är utan tvekan en av de mest betydande stilskaparna i den amerikanska serietidningshistorien, även om han inte fått så många direkta efterföljare.

Kubert har varit med om mycket i seriebranschen. Vid femton års ålder publicerade han sin första serie, innan han ännu fyllt 20 var han med på ett hörn i Will Eisners studio, som gjorde den berömda ”The Spirit”, han tecknade superhjälteserier åt olika förlag och i början av 50-talet hade han ett par bidrag med i Harvey Kurtzmans likaså berömda krigsserietidningar på EC-förlaget.

Smått legendarisk bland serieentusiasterna har stenåldersserien ”Tor” blivit. Den kom i sex–sju nummer av en tidning med samma namn 1953–54. Kubert gjorde det allra mesta arbetet på serien, som av många jämställts med EC:s serier. En annan 50-talsserie av Kubert kunde nyligen ses i Sverige, nämligen ”Viking Prince” (tecknad 1955–59), som gick i några avsnitt i Tumac 1978. Den är dock mindre märklig. På 60-talet gjorde Kubert bl a några krigsserier – ett par av dem tas upp närmare i intervjun. 1972 fick han hand om ”Tarzan”, i samband med att den serien flyttades över från Gold Key-förlaget till National. Kubert började så att säga om serien från början och byggde den på Edgar Rice Burroughs första Tarzan-böcker. Det blev en pånyttfödelse av denna då skäligen urvattnade serie. (I Sverige har Kuberts ”Tarzan” gått i olika Tarzan-tidningar – de första två episoderna kom i Tarzan Extra nr 2/1972.)

Mot slutet av 1974 överlät Joe Kubert ”Tarzan” på andra tecknare och inskränkte sig till att arbeta som redaktör och omslagstecknare på den och andra National-tidningar. Ett par år senare startade han sin skola för serietecknare och skämttecknare, som det berättas om i intervjun nedan.

Kuberts manér, som fullt utvecklats först under 60- och 70-talen, är mestadels lätt och impressionistiskt, både i figurmodelleringen och i tuschningen. Det skiljer sig därigenom mycket från de tunga linjer och kompakta tuschytor som annars dominerar amerikanska seriemagasin. (Det är betecknande att Kubert i allmänhet själv tuschat de serier han tecknat, något som långtifrån är regel i USA:s magasinserievärld.)

Liksom Alex Raymonds lärjungar (t ex Al Williamson och Berni Wrightson) arbetar Kubert ofta med rader av tunna linjer, men i hans fall är de inte pedantiskt eleganta utan spridda, stripiga och skissartade. Tyngre skuggor anges med små konturantydande fläckar av tusch.

Även som berättare står Kubert helt vid sidan om de gängse superhjältetecknarna. Hans berättarteknik har ibland kallats filmisk, men det är knappast någon täckande beskrivning. Tvärtom utnyttjar han i hög grad de speciella stilmedel som seriesidan erbjuder – varierande rutformat, smårutor infällda i större rutor, progressiv utveckling från ruta till ruta som tillsammans bildar en enhet, osv. En av hans specialiteter är växlingen från extrem närbild (t ex en del av ett ansikte) till extremt fågelperspektiv (figurerna sedda mycket högt uppifrån). När Kubert är som bäst har också hans layout en luftigt rensad klarhet som fint harmonierar med hans luftiga teckningsstil.

Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla nr 48 (2/1980). Texten återges med skribentens tillåtelse.