Sök...
Generic filters
Exact matches only
  • Artiklar
Bild av Richard Corben.
  • Artiklar
Hur stora bröst får serietecknare rita innan man måste betrakta honom som en sexist? Denna fråga sysselsätter på fullaste allvar somliga amerikanska redaktörer. Delar av kvinnorörelsen har nämligen börjat uppmärksamma och kritisera populärkulturen. En av måltavlorna är serier för vuxna, som ju har en hög frekvens nakna pumpor och rumpor. Kritiken riktar sig oftast mot de mest iögonenfallande detaljerna. Fantasytidningar som Heavy Metal har vissa pretentioner på att vara seriösa och konstnärliga, men ges ut av kommersiella bolag. Man försöker därför klara av konststycket att inte stöta sig med sina kvinnliga läsare samtidigt som man tillfredsställer sina manliga läsares puerila* fantasier.

Av Svante Kjellberg

En av de tecknare som råkat illa ut i jakten på ofeministisk verksamhet är Richard Corben. För några år sedan slet redaktörerna serierna ur händerna på honom. Nu måste han lämna in synopsis och provteckningar för godkännande innan det blir någon försäljning av.

Nu är det slut med 60-talets porromantik och det är åter dags att sätta BH och byxor på seriefigurerna.

Till Corbens egen syn på saken finns det anledning att återkomma. Först en presentation av Corben, hans liv och hans serier:

För många dök han bara plötsligt upp 1970 som färdigt seriegeni. Plötsligt fanns hans figurer överallt, i underground comix, i Warrens skräckserie, i fanzines på film etc. Men seriegeni blir man inte över en natt. Att han gjorde så bra serier redan 1970 var ett resultat av medfödd talang, utbildning, erfarenhet och träning.

I samlingsvolymen Flights into Fantasy finns några mycket tidiga serier av Corben. Man ser att det är inte vilken amatör som helt som gjort dom. Redan där visade han sin känsla för anatomi och berättarteknik.

Först i fanzines

Det var i diverse fanzines Corben fick sina första serier och teckningar publicerade. På 70-talet intresserade sig amerikanska fans nästan enbart för superhjältar och fantasy. Man förstår att fansen genast slöt Corben till sina hjärtan, för är det någon dom älskar så är det teknisk skicklighet och Corben är en teknisk virutuos. När han ritar en barbar, ser barbaren verkligen muskulös ut, inte som en säck potatis, som det oftast blir när en amatör försöker sig på anatomi. De amerikanska fansen var däremot inte lika trakterade av den sexuella utstrålning Corbens figurer hade. Då var serievänner fortfarande välkammade gossar som tyckte det var bra med den ”höga moral” serietidningarna hade. När undergroundserierna kom med sitt hämningslösa, provokativa innehåll reagerade många fans negativt. Dom tyckte undergroundserier var snuskiga och dåligt tecknade.

De som läste eller gjorde undergroundserier var i allmänhet äldre än de genomsnittliga seriefansen och ointresserade av superhjältar och fantasy. Deras intresse för serier är en del av en litet flummig protest mot det etablerade samhället. Undergroundtecknare har oftast börjat som affisch- eller tidningstecknare. Corben var en av de allra första som kom till underground via seriefandom.

Skräck och science fiction

Det som kom att förena underground med den övriga seriefandom var Entertaining Comics, som på 50-talet gav ut skräck och science fiction serier. EC:s serier hade ofta ett radikalt eller åtminstone liberalt budskap, men förlaget blev ändå den stora syndabocken i en häftig antiseriekampanj. Man ansåg att serierna bidrog till den ökande ungdomsbrottsligheten bland annat. Förlagets redaktör vittnade i senatsförhör och slutresultatet blev att man blev tvungen att lägga ned alla sina tidningar utom MAD som är den enda som nått Sverige. Dessa händelser medförde att EC framstod som den lille David som kämpade mot de stora seriejättarna. EC:s tidningar hade många undergroundtecknare läst och det var givet att man förr eller senare skulle försöka väcka dom till liv igen.

Likt de klassiska EC:s skräcktidningar hade också undergroundens skräcktidningar sina värdar. Corben skapade en tvåhövdad mutant Fantagor – en sammanblandning av fantasy och Gore (levrat blod).

Likt de klassiska EC:s skräcktidningar hade också undergroundens skräcktidningar sina värdar. Corben skapade en tvåhövdad mutant Fantagor – en sammanblandning av fantasy och Gore (levrat blod).

Skull comics är en kärleksfull pastisch på EC:s skräckserier. I nr 2 debuterade Corben med Lame Lems Love (som för övrigt finns att läsa på svenska i Epix nr 1/1985 under namnet Halte Hams hustru). Den innehöll den blandning av sex, ond bråd död och ruttnade gengångare som var så typisk för EC.

Slow Death inspirerades av EC:s budskapserier. Science fiction passar ju bra för pekpinneserier om exempelvis miljöförstöringen. I nr 3 berättar Corben en historia om hur en expert från jorden kommer till en planet som prunkar av grönska och på vilken invånarna lever ett idylliskt, stillsamt liv nära naturen. Människorna sätter upp en fabrik som förstör atmosfären och till slut hela befolkningen. Ett typiskt exempel på den masochistiska framtidspessimism som science fiction är så förtjust i, men Corben gör denna inte alltför originella historia både spännande och engagerande.

Även.om både Skull och Slow Death blev mycket framgångsrika undgick inte Corben kritik. Andra tecknare som Bill Griffith (Zippys skapare) tyckte att ”muskelbyggarserier” inte hade i underground att göra. Han har säkert lärt sig uppskatta Corben mer nu när han sett vad han gjort i fortsättningen.

Skräck och science fiction är två genrer Corben sysslar med, fantasy är en annan. Hans försök i den genren har alla de klassiska ingredienserna, mystiska borgar, hemlighetsfulla trollkarlar, förskräckliga monster och sköna kvinnor, men det går oftast inte som det brukar. Hjältinnan får monstret på slutet och hjälten tafflar bort det mesta. När Corben berättar om paradiset är Gud kvinna och ormen äter upp Adam och Eva. Man kan ibland tycka att han skämtlynne går för långt, att han fördärvar en bra historia genom att jönsa till det på slutet.

Ett exempel på Corbens bisarra humor är Gastric Fortitude från Death Rattle.

Hjälten får motorstopp en mörk natt i regnvädret och uppsöker närmsta hus där en mörk skön kvinna ber honom stiga in. När han fått av sig sina våta kläder säger hon: ”What a deliciously well formed body. I could eat you.” Hjälten George bespetsar sig på erotiska finurligheter, säger ja tack och blir uppäten. I de sista rutorna vänder sig den kvinnliga kannibalen mot läsaren och säger att nu tror ni förstås att George kommer tillbaks från de döda för att hämnas. Och det är precis vad han gör. Hon får nämligen förskräcklig magkatarr.

Corben intresserar sig mycket för seriekonsten som hantverk och använder sig av en successivt allt mer komplicerad teknik. Redan då han använde vanlig pensel hade han en fantastisk förmåga att få fram ett intryck av tre dimensioner. Denna känsla av djup och volym förstärktes ytterligare då han övergick till att använda air brush, dvs en sprutmålningsteknik som möjliggör mjuka övergångar mellan olika nyanser. När han sedan började använda färg blev resultatet ännu märkligare. Man undrar ibland hur det överhuvudtaget är möjligt att få fram vissa effekter. Men det är inte frågan om en uppvisning av tekniska trick. Färgerna som ofta är starka, nästan grälla, används för att understryka känslor och stämningar och ytterligare förstärka djupkänslan. Corben själv påstår att ingen lärt honom hur man färglägger serier. Han har hittat på ett eget system som blivit allt mer komplicerat och som bygger på upp till 12 olika teckningar för en enda bild.

Hoppsan, här skvätter det ända ner på bildtexten! Slagsmål är något som Corben är mycket bra på. Här idkar ”robotmosaren” Mangler det med en robot. Då visar sig robothataren vara mer eller mindre robot själv, enligt beprövad skräckmodell med ”knorr”.

Hoppsan, här skvätter det ända ner på bildtexten! Slagsmål är något som Corben är mycket bra på. Här idkar ”robotmosaren” Mangler det med en robot. Då visar sig robothataren vara mer eller mindre robot själv, enligt beprövad skräckmodell med ”knorr”.

Färgläggning gav jobb

Det var Corbens skicklighet som färgläggare som gjorde att han fick jobb på Warren Comics. Han hade tänkt sig att bli försörjd av undergroundförlagen. Dom betalar visserligen dåligt men Corben är, trots sin komplicerade teknik, en mycket produktiv tecknare. Tyvärr gick luften ur undergroundförlagen efter några år av överproduktion, Warren kom som en räddande ängel och erbjöd Corben jobb.

Warren hade länge ett oförtjänt gott rykte bland svenska seriefans. När Konsum bojkottade skräckserier för några år sedan var Chock, som innehöll Warren-serier, en av de tidningar som drabbades. En hel del svenska seriefans tyckte det var fel att en sån ”kvalitetstidning” som Chock skulle bojkottas. Warren står utanför den amerikanska seriecensuren och har använt en del av EC:s tecknare som Wally Wood och Reed Crandall. Warren kom därför att på sätt och vis överta EC:s image som det lilla förlaget som kämpade mot de stora drakarna. Eerie, Creepy, Vampirella och de andra Warrentidningarna innehåller visserligen ibland intressanta grafiska experiment, men präglas av en förfärande våldspornografi och kvinnoförakt.

Skräckserier har av tradition innehållit en drastisk litet makaber ironisk humor, gärna med ”överraskande” slutpoänger. Just som vargmannen skall slita sitt offer i stycken visar det sig att offret är vampyr och istället överfaller och suger blodet ur vargmannen t ex. Skräckserier blir liksom agentfilmerna en mer eller mindre medveten parodi på sig själva. Corbens undergroundserier har trots ganska våldsamma inslag mänsklig värme. Hans Warren-serier präglas däremot av en nästan plågsam hjärtlöshet och råhet. I en historia är vargmannen ute på Halloween och träffar några små utklädda barn. Dom tror naturligtvis att vargmannen är en fånig vuxen som klätt ut sig. När de upptäcker sitt misstag räcker det inte med att dom skrikande springer därifrån. Vargmannen måste krossa ett av barnens ansikte mot asfalten först.

Samtidigt som man skildrar våld med sadistisk njutning hycklar man med att försöka säga att man är mot våld. The Butcher är en figur som Corben gjorde några kraftigt blodbesudlade episoder med. The Butcher är en präst som misshandlas av några gangsters och som därefter går omkring som en hämndängel och mejar ned de flesta som kommer i hans väg. Serien avslutas plötsligt i sista rutan med att han ger sig iväg och lämnar kvar en lapp där han säger att han insett att våld nog inte är rätta lösningen. Man får den bestämda känslan av att detta abrupta slut tillkommit för att figuren inte slagit an hos läsarna.

Hårt styrd av Warren

Anledningen till att Corben plötsligt ägnar sig åt så naiv våldspornografi är att Warren inte tillät honom använda sina egna manus. James Warren styr sitt förlag hårt. Han köper först in manuskripten och delar sedan ut dom till de tecknare han tycker är lämpliga. De åligger dem att göra serien efter hans önskemål och ändra de detaljer han vill ha ändrade så att alla historier anpassar sig till samma konstiga moral som Corben beskrivit det.

Det finns några enstaka manusförfattare som är riktigt bra. Till exempel Jan Strnad (ja han heter faktiskt så) som Corben arbetat tillsammans med även tidigare och senare. Deras bästa serie ihop för Warren är Mutant World, en serie episoder om en värld efter den stora katastrofen, ett kärt ämne för science fictionförfattare. Det låter gammalt och uttjatat, men syftet är inte att komma med några deppiga moraliteter om människans inneboende ondska. Det är inga ädla apor som tar över jorden. Människorna har rester av sin kultur kvar och får samsas med diverse konstiga mutanter för att överleva, ibland genom att lura varandra eller äta upp varandra, ibland genom att hålla ihop. Det är roligt, fantasieggande och mycket spännande.

Mutant World finns utgiven i två versioner, dels i Warrens 1984, dels samlad i bokform. När man läser båda versionerna märker man att alla ändringar Warren gjort är för att göra allt mer snaskigt och motbjudande.

Så småningom lämnade Corben Warren då han tröttnat på dåliga manus. Han hade dessutom fått andra möjligheter till avsättning för sina alster. Den amerikanska vuxenserietidningen Heavy Metal passade honom bättre. Dom har också litet vidare vyer när det gäller serier än Warren. Heavy Metal publicerade både Corbens gamla underground och fanzineserier i nya färglagda versioner och längre ”serieromaner” som följetong, till exempel Del I och Il, New Tales of the Arabian Nights och Bloodstar.

I New tales of the Arabian Nights berättar Shahrazad om Sindbads åttonde och sista resa, under vilken han bland annat kommer till borgen Ketra som svävar fritt i luften och bevakas av levande döda som rider på bevingade hästar. Sinbad träffar Ali Ben-Abda som är frikostig mot sina gäster när han inte äter upp dom. Det är en historia full av sköna haremsdamer, otroliga rikedomar, flygande mattor, trolldom och förbannelser.

Corben har vanligen en mycket traditionell layout. Men i hans långa serieromaner åt Heavy Metal kostar han ibland på sig det ena eller andra experimentet i detta avseende.

Corben har vanligen en mycket traditionell layout. Men i hans långa serieromaner åt Heavy Metal kostar han ibland på sig det ena eller andra experimentet i detta avseende.

Vinner i längden

Det är i dessa längre historier som Corbens begåvning bäst kommer till sin rätt. Han får tillfälle både att berätta en spännande historia och få utlopp för sitt sinne för humor. Eftersom han inte behöver skynda på för att nå fram till en slutpoäng har han tid och utrymme att göra intrigen mer komplicerad och göra små utvikningar för att förstärka figurernas karaktär och brodera ut miljöskildringen. Både Tusen och en natt och världen efter den stora atombombskatastrofen är tacksamma miljöer att skildra och passar bra att placera in fantasifulla bifigurer i. Man tycker det nästan är synd att Corben inte givit sig på att göra serier av den riktiga Tusen och en natt också.

Heavy Metal är ju ursprungligen en fransk tidning, Métal Hurlant. När det amerikanska förlaget köpte rättigheterna att ge ut en upplaga på engelska upptäckte dom till sin stora förvåning att en av de bästa tecknarna var amerikan. Corben har nämligen aldrig sökt uppmärksamhet kring sin egen person. Hans liv är också nästan demonstrativt odramatiskt. Han är född och uppvuxen i Kansas där han fortfarande bor tillsammans med sin fru och sin dotter. Efter skolan tog han en Bachelor of Arts vid Kansas City Art lnstitute och började på en reklambyrå, Calvins, efter att ha varit i det militära ett år. På Calvins sysslade han mest med animering för tv-reklam för de lokala stationerna. Han kunde tillsammans med sina arbetskamrater använda firmans utrustning för att göra en tecknad sciencefictionfilm, Neverwhere, som fått ett otal priser. Corben har sagt att han gärna skulle fortsätta med animerad film om det inte medförde så mycket dödande slavarbete. Jobbet på Calvins Iämnade han när han började få framgångar med sina undergroundserier och han har sedan dess med större eller mindre framgång kunnat försörja sig på sin förmåga att teckna, men hela tiden har han suttit kvar i sin källare i Kansas City utan någon större kontakt med övriga tecknare inom underground eller andra vuxenserier.

Snäll familjefar

Denna konventionella småborgerliga framtoning var för mycket att svälja för vissa skribenter. När Heavy Metal skulle presentera sin stjärntecknare med en serie intervjuer ansträngde dom sig för att framställa honom som någon sorts Dr Jekyll and Mr Hyde. En snäll familjefar med kortklippt lugg och fåraktigt leende som inom sig hade Gore, den demoniske perverse som älskar att fantisera om storbröstade kvinnor och muskulösa män. Corben protesterade vilt och chockerade sina fans med att säga att han röstade på Nixon och föredrog att vara konventionell och tråkig framför att framställas som en dräglande sexualgalning.

Redaktörerna för Heavy Metal visar sitt hyckleri genom att först betona det sexuella i Corbens serier och sedan privat be honom tona ned det för att undvika kritik. Även om Corben haft stora framgångar har han också som sagt kritiserats. Han har själv tagit kritiken så hårt att han t o m funderat på att försörja sig på något annat än att teckna serier. Det kritiken riktat in sig på är bland annat hans kvinnliga figurer som man tycker är för yppiga. Man anser att det speglar ett förlegat manligt ideal som är nedsättande för kvinnan. I de manliga figurernas överdrivna muskulatur anar man fascistiska och homosexuella tendenser. Corben har en egenhet att rita vissa figurer helt nakna t o m utan hår vilket man tolkar som en form av sexual-skräck eller sexualneuros.

Corben säger som svar på kritiken: ”Skitsnack. Jag ritar stora bröst för att man även på långt håll skall se vilka figurer som är kvinnor och vilka som är män. Jag struntar ibland i håret för jag är intresserad av kroppens former och då stör håret. De analyser som gjorts av mina serier säger mer om dom som gjort analyserna än om mig.”

Det ligger en hel del i Corbens kritik av kritiken. Analyser av populärkultur görs för det mesta med ryggmärgen. Det blir mer frågan om politiska eller moraliska reflexer än ärliga försök att ge en nyanserad bild. Det finns något ängsligt över mycket av populärkulturkritiken. Man är ängslig att skratta åt Benny Hill, för någon kan tro att man är gubbsjuk. Man är ängslig för att låta sig rycks med i de svindlande äventyren i Star Wars för någon kan ju tro att man verkligen tror att världen är svart-vit, uppdelad i de onda och de goda.

Tyskor tar avstånd

Bläddrar man litet förstrött genom Corbens serier och ser de muskulösa·männen, slagsmålen, blodet och våldet kan man kanske få ett intryck av att dessa serier handlar om den starkes rätt, att våld är ett sätt att lösa problem etc. Läser man istället serierna upptäcker man att sensmoralen är en helt annan. Självfallet är inte Corben fascist som några har fått för sig. Jag tror inte det är en slump att det är just tyska kritiker som anklagat Corben för att vara det. Inte för att just tyskar borde veta mer om fascism än andra, utan för att dom är mer angelägna än andra att ta avstånd från fascism. Hade Corben levt i Hitler-Tyskland skulle hans teckningar hamnat på utställningen för ”Entartete Kunst”, där konst som nazisterna ansåg abnorm ställdes ut. I den fascistiska konsten hyllas skönheten i styrkan, hyllas det ariska, det rena och det ädla. Soldaten i sin stålhjälm står med blicken fast mot fienden utan att känna eller visa tvivel, feghet eller rädsla. Man föraktar det fula, det svaga och det mänskliga.

Corbens figurer är också muskulösa och starka. Dom använder våld men blir ofta överlistade och bortgjorda. Dom kan känna skräck och ångest och bli snopna och förvånade. Dom har ofta grova men mänskliga och karaktärsfyllda drag. Hjälten i Mutant World är till och med en klart debil person, som skildras med stor värme. Han kan visa kärlek och mod medan de mer normalbegåvade personerna är fega, trolösa och sadistiska.

Groteska överdrifter

Corben är man och han speglar en mans drömmar, fantasier och neuroser. Han har lättare att ge sina manliga figurer karaktär än de kvinnliga som åtminstone till det yttre är vackra på ett rätt konventionellt sätt. Det gör honom i och för sig inte mindre intressant. Det som avväpnar den mesta kritiken mot honom är att han har humor vilket många tydligen inte har upptäckt. Det är som Corben säger. Feministen ser bara att han skildrar kvinnan nedlåtande, men inte att han kan skildra kärlek med stor ömhet. Fantasyfanset ser bara hans tekniska briljans, men inte att han driver med hela genren. Det Corben gör är att visa upp sina fantasier och sedan säger han ”är det inte litet fånigt att jag som så många andra män drömmer om detta?”. Han gör sina män så muskulösa att de ser ut som michelingubbar. Han överdriver till löjets gräns, åtminstone har han sagt att det är hans avsikt. När man inte förstått detta har man som Corben säger avslöjat rätt mycket om sig själv.

När Corben ritar sina figurer utan hår och säger att han är intresserad av kroppens former, har det inte ett dyft med hans syn på kvinnan att göra. Konstnärer har i alla tider ägnat sig åt krokiteckningar och anatomistudier och sett på människokroppen som ett naturens konstverk. För Corben, som är intresserad av att framställa rörelse och djup i sina teckningar, är intresset former ännu mer naturligt. Corbens serier innehåller våldsamheter men sällan snaskigheter. Att kräva att han skall göra serier i de genrer han sysslar med utan våld är som att kräva att skräckserier inte skall vara skrämmande (som det ibland verkar som en del seriekritiker önskar).

Suveränt samband

Mycket av det som skrivs om Corben, inklusive denna artikel, handlar om de mer spektakulära delarna av hans serier. Det är synd för det är faktiskt inte det som gör honom så märkvärdig. Det är inte bara det som förklarar hans framgång. Andra har saftat till betydligt mer utan att bli populära. Det som gör Corben så märklig är att han kan berätta en historia och berätta den i bild. Han behöver inte en massa extra text och extra repliker för att förklara vad som egentligen händer och vad personerna egentligen känner.

För att vara en bra serietecknare räcker det inte med att kunna sin anatomi. Den i mitt tycke överskattade Tarzantecknaren Burne Hogarth ritar nästan ut varenda muskelfibrer, men trots det och trots alla fartstreck och djärva diagonalkompositioner blir hans serier bara ett antal frusna ögonblicksbilder. Tarzan genomför ett poseringsprogram som på en Mr World-tävling. Corben har betydligt större förmåga att skapa ett intryck av rörelse.

En bra serie är inte bara ett antal bra teckningar. Lika viktig som varje enskild bild är sambandet mellan de olika bilderna. Rutornas storlek, antal, form och placering bestämmer tempot och stämningen och hur historien skrider fram. Corben behärskar verkligen serieformen, både när hjälten är inblandad i våldsamma snabba slagsmål och när han bara står och hänger som en hösäck mot en dörrpost, med ett fånigt leende på läpparna, njutande av den postcoitala* friden.

Tecknare som sysslar med skämtserier har en fantastisk förmåga att uttrycka känslor genom figurernas mimik. Trots att ansiktena i t ex Knasen och B C bara består av några streck och punkter har dom ett mycket stort register av känslor. I de flesta äventyrsserier däremot visar figurerna ett mycket begränsat antal känslor. Männen är allvarliga eller rasande och kvinnorna trånsjuka eller förgråtna. Tecknarna ägnar större intresse åt bakgrunder, muskulatur, bilar etc. Corben är ett undantag. Hans figurer kan inte bara känna utan även visa en mängd olika känslor.

Finns i Sverige

Visst finns det ibland en sensmoral i Corbens serier. Visst kan dom vara provocerande för att dom berör känslor och drifter som kan kännas skrämmande, men huvudambitionen för Corben är att berätta en bra historia och det är ingen dålig ambition. Han behöver inte rättfärdiga sina serier med ett falskt djupsinne. Man slipper därför de filosofiska plattityder som fantasyförfattare annars är så förtjusta i.

Corbens historier är spännande och humoristiska, men han drar sig inte för att vara sentimental, romantisk eller t o m ömsint. Den pretentiösa cynism som annars så dominerar Heavy Metal finns sällan hos Corben. Jag saknar den inte. Jag tycker personligen att chockerande för chockerandets egen skull blir litet tröttsamt i längden.

Nu behöver jag lyckligtvis inte anstränga mig för att övertyga någon om Corbens förträfflighet. Den energiske herr Schröder har nämligen köpt publiceringsrätten till Corbens serier i Sverige. Flera av hans historier finns nu på svenska i Epix. Så köp den och njut.

Ordförklaring:

* Pueril = Barnslig, enfaldig
* Postcoital = Ung. Efter samlaget

[Texten publicerades ursprungligen i Bild & Bubbla nr 75 (2/1985) och återges med skribentens tillstånd.]

Svante Kjellbergs kommentar inför digital återpublicering av artikeln 2019:

Den här artikeln blev jag rejält hudflängd för. Anklagades för att bagatellisera puerila, misogyna fantasier och för att kränka hela fantasygenren. Kanske var den för polemisk och provokativ, men syftet med artikeln var att berätta litet om Corben och hans liv, och att förklara mer än försvara varför hans serier är som dom är och hävda att om man kan bortse från det politiskt inkorrekta och från en del populärkulturella schabloner (vilket dom flesta läsare kan upptäcka utan att någon serieexpert skriver dom det på näsan) är det värt att tränga in i Corbens serievärld, på samma sätt som man kan uppskatta att se Die hard trots att den inte är jämställdhetscertifierad och man är medveten om man bara i yttersta nödfall skall lösa konflikter genom att tillgripa våld.

Sista sidan ur Den av Richard Corben.

Sista sidan ur Den av Richard Corben.

 

 

 

 

 

 

 

I ”DEN”; tveklöst Corbens mästerverk, varierar han på ett briljant sätt ”kameravinkel” och pensel. Därmed blir Fantasy vad den så gärna vill vara men så sällan är – ett drömmarnas äventyr. DEN kommer för övrigt med början i Tung Metall nr 1 i januari.

 

Efter det att Warrenförlaget klappade ihop, fick Corben uppdrag hos det nya småförlaget Pacific Comics. I den här historien har det uppträtt vissa kommunikationsproblem mellan generationerna. De löses dock på samma klassiska sätt som den berömda gordiska knuten.

 

Corben har vanligen en mycket traditionell layout. Men i hans långa serieromaner åt Heavy Metal kostar han ibland på sig det ena eller andra experimentet i detta avseende.

 

 

 

Insekter är ju enligt skräcktraditionen det onda i sammanhangen. Så efter alla jätteinsektsfilmer och serier ligger det nära till hands att Corben vänder på saken. Likt de klassiska EC:s skräcktidningar hade också undergroundens skräcktidningar sina värdar. Corben skapade en tvåhövdad mutant Fantagor – en sammanblandning av fantasy och Gore (levrat blod).