Sök...
Generic filters
Exact matches only
  • Artiklar
  • Artiklar
Efter framgångarna med Sandman och Hellblazer satsar DC allt hårdare på intelligenta serier för en tänkande publik. I januari samlade förlaget ihop sina mest "vuxna" titlar under vinjetten Vertigo. Här ingår även en rad nya, intressanta tidningar. Projektet leds av Karen Berger.

Det var Karen Berger som var spindeln i nätet när Alan Moore och en handfull andra brittiska serieförfattare (se den pågående artikelserien red. anm) invaderade USA under 80-talets senare hälft och gav den amerikanska serietidningsserien en nytändning av sällan skådat slag. Hon var redaktör under större delen av Moores banbrytande sejour som författare på Swamp Thing, och hon höll i trådarna när Sandman, Hellblazer, Shade och Animal Man kom till.

Redaktör Berger noterade tidigt att hon och hennes brittiska författare hade mycket gemensamt. Liksom hon stod de utanför den superhjältetradition som är djupt rotad i amerikanska serieläsares medvetande.

Karen Berger.

Karen Berger.

– När jag för sex år sedan blev kontaktperson för britterna samarbetade jag redan med Alan Moore, och jag märkte att de brittiska författarnas inställning till mediet stämde överens med min egen. Det finns inga serier i mitt förflutna, så det var en ren lyckträff att jag halkade in i seriebranschen. Jag var aldrig intresserad av superhjältar.

Brittiska serieförfattare och amerikanska har växt upp i olika kulturer, och det märks i deras serier, menar Karen Berger.

– Visst talar britter samma språk som amerikaner, men kulturellt sett är vi egentligen mycket olika. De brittiska författarna har vuxit upp efter andra världskriget, med allt vad det fört med sig. Dessutom har imperiets fall haft stark påverkan på tillvaron därborta. Allt detta sammantaget har gett britterna en väldigt negativ och cynisk inställning till samhället, vilken jag i stor utsträckning delar. De har även en mer ”litterär” syn på seriemediet än andra serieförfattare och gör en hel del research innan de skriver.

Det här sade Karen Berger när B&B träffade henne på den gigantiska seriemässan San Diego Cornics Con i augusti förra året. Då återstod ännu ett halvår innan de första tidningarna med vinjetten Vertigo skulle lämna pressarna.

Vertigo föddes dels ur DC-folkets önskan att betona samhörigheten mellan Swamp Thing, Sandman, Hellblazer, Shade, Animal Man och Doom Patrol, dels ur planerna på att utvidga utgivningen av intelligenta, lite mer krävande serier.

– Vi försöker med Vertigo bygga vidare på den lojalitet som Sandman och Hellblazer har hos läsarna. Vi ska lansera två nya titlar varje månad, en med DC-figurer och en med skaparägda. Förutom de reguljära titlarna blir det one-shots, miniserier och album.

En gestalt ur "Enigma", en av Vertigos många svindlande serier.

En gestalt ur ”Enigma”, en av Vertigos många svindlande serier.

Bland de nystartade titlarna märks den märkliga Enigma, en åttanummers miniserie av Pete Milligan och Duncan Fegredo. Tidningen skulle egentligen ha getts ut av Walt Disney-bolaget Touchmark, ett förlag som leddes av den tidigare Doom Patrol-redaktören Art Young. Men Touchmark-projektet lades ner i samband med att systerföretaget Disney Comics halverade sin tidningsugivning. Då tog Young med sig sina påbörjade serieprojekt till Vertigo istället. I motsats till exempelvis Swamp Thing och Animal Man ägs figurerna i Enigma av upphovsmännen själva, inte av DC.

I Norstedts engelsk-svenska ordbok får man veta att ’vertigo’ betyder svindel(anfall), yrsel. Det är också namnet på en trevlig film av Alfred Hitchcock.

– Vi valde namnet efter att ha spånat i månader. Vi ville ha ett namn som fastnar, men som också manar fram en känsla av fara och osäkerhet. I våra historier skildras världen ur ett förvridet perspektiv.

Sandman, Hellblazer, Swamp Thing och Shade har ofta kategoriserats som skräcktidningar. Det är en bristfällig beskrivning, tycker Karen Berger.

– Visst har det förekommit utpräglade skräckinslag, speciellt i Alan Moores tidiga Swamp Thing-historier och i Hellblazer. Men skräckhistorierna används ofta som ett svepskäl att utforska situationer ur verkliga livet.

Karen Berger är i trettiofemårsåldern och har arbetat på DC sedan 1979. Då var hon nykläckt från college, där hon hade studerat journalistik och litteratur.

– Jag ville ha ett jobb i förlagsbranschen och min vän J. M. DeMatteis, som jag känt sedan länge, hade just börjat skriva seriemanus. Han kände Paul Levitz på DC, som ville ha någon ”utifrån” som assistent, så jag tänkte: ”Oj! Serier! Det verkar intressant!” Jag tror det faktum att jag inte hade någon seriebakgrund har hjälpt mig att närma mig mediet från en annorlunda vinkel och gett mig ett fräscht perspektiv.

Berger avancerade snart till redaktör, och redigerade titlar som The Legion of SuperHeroes, Amethyst och House of Mystery, innan hon hamnade på Swamp Thing. I dag är hon ”coordinating editor”, samordnande redaktör, för hela Vertigosatsningen. Samtidigt har hon behållit det direkta redaktörsansvaret för Sandman och Shade.

Hon redigerar också den nystartade Sandman Mystery Theatre, som inte handlar om Neil Gaimans Sandman utan om en gammal DC-figur från 1930-talet som gömmer sig bakom en gasmask.

– Serien kan närmast beskrivas som en psykologisk thriller med en touch av film noir. Den skrivs av Matt Wagner och varje historia löper över fyra nummer, där varje nummer är en akt. Det är verkligen fina saker, gjort med Neils välsignelse förstås. Han och Matt konfererar om vissa infallsvinklar, men det finns egentligen inget samband mellan de båda Sandmantitlarna, även om de har mycket gemensamt rent känslomässigt.

Sandman Mystery Theatre, med manus av Matt Wagner, teckningar av Guy Davis.

Sandman Mystery Theatre, med manus av Matt Wagner, teckningar av Guy Davis.

Vad kommer att hända med Neil Gaimans Sandman? Tidigare har han hotat att sluta vid nummer 50 …

– Nej, nej, nej] Det är ett gammalt rykte! Han stannar kvar ungefär till nummer 65 (som kommer sommaren -94 red.anm.), och sedan upphör vi antagligen med Sandman som månatlig titel, om jag inte kan spika fast Neil i hans rum resten av livet. Vid det laget kommer han att ha skrivit serien i fem år, och jag tror knappast att han är kapabel att hålla den takten.

– Vi kommer att låta honom ta några månaders semester, och ge ut en maxiserie som handlar om ”De eviga” (Sandman och hans likaledes odödliga syskon förf. anm.), med en historia om varje familjemedlem. Neil kommer att skriva ungefär tre specialnummer av Sandman om året.

Bidrar du som redaktör för Sandman på något sätt till manusen?

– Nej. Jag hjälper Neil med hans historier, men … En del historier behöver mer hjälp än andra, men i Neils fall hör det till undantagen att en serie inte fungerar utan redaktionella ingrepp. Speciellt numera – det hände oftare i början. Han är en mycket duktig författare, och nu är det väldigt lite som jag behöver göra åt hans manus.

Är han svår att arbeta med?

– Neil? Nejdå! Vi kanske tycker olika om vissa saker ibland, men då kommer vi alltid överens om hur vi ska göra även om vi har olika synsätt. Vi har en utmärkt arbetsrelation och har blivit mycket goda vänner under tiden vi jobbat med tidningen. Han är mycket lätt att samarbeta med.

Har du som redaktör olika sätt att jobba med olika serieskapare?

– Mitt mål som redaktör är att få fram bästa möjliga tidning. För att nå dit försöker jag arbeta med varje tecknare och författare så mycket de behöver. Jag tror alla tecknare och författare behöver en viss respons, även om det bara innebär att man säger ”Hej, snyggt jobbat!” eller ”Du behöver arbeta mer på det där.” För det mesta behöver de någon att bolla idéer mot. Varje person är unik och måste bli behandlad som en sådan. Det är stor skillnad i arbetssätt från fall till fall. Men min huvudsakliga inställning är att varje författare har en vision som han försöker förvandla· till serie, och det är mitt jobb att se till att han gör detta på bästa sätt, så läsaren förstår vad han menar. Jag placerar mig själv i läsarens ställe, och om inte jag begriper vad som menas är något på tok. Jag försöker styra deras vision så bra jag kan och hoppas att det fungerar i slutändan. Gör det inte det kanske jag inte ska arbeta mer med den personen.

Låt oss anta att en svensk serieförfattare vill börja arbeta för DC. Hur ska han gå till väga?

– Till att börja med måste han behärska engelska språket mycket väl. I övrigt gör han som vilken annan författare som helst. De är lättare att bedöma någons produktion om han har blivit publicerad på engelska. Om så inte är fallet kan han skicka in en intressant synopsis eller ide, på bara några sidor. Det kan vara första steget.

Text & foto: Olof Siverbo & Karl-Erik Lindkvist. Stort tack till Staffar Moberg på Staffars Serier för hjälp med faktakoll.

Fotnot: Texten är kompletterad med citat från en Karen Berger-intervju i nyhetskatalogen Previews 11 /92.

***

NÅGRA AV VERTIGOS TIDNINGAR

Sebastian O. (överst t.v., Kid Eternity (överst t.h.) och Death (nederst).

Sebastian O. (överst t.v., Kid Eternity (överst t.h.) och Death (nederst).

ANIMAL MAN

Började som en superhjälteserie, men har med åren fått en tydligt ekologisk inriktning (se B&B 4/92). Skrivs av Jaime Delano, tecknas av Steve Pugh, Russ Braun, Graham Higgins och andra.

DOOM PATROL

Handlar om ett annorlunda superhjältekollektiv. Grant Morrisons (se B&B 4/92) version har kunnat läsas på svenska i Horst Schröders utmärkta Inferno. Numera skrivs serien av romanförfattarinnan och poeten Rachel Pollack. Linda Medley och Graham Higgins tecknar.

ENIGMA

Åttanummers miniserie av Peter Milligan (text) och Duncan Fegredo (bild). En svårbeskrivlig sak om en obskyr seriehjälte från 70-talet som dyker upp ”på riktigt”, vilket får konsekvenser för ett av hans fans – och för manusförfattaren. ”Otroligt nyskapande”, enligt Karen Berger.

HELLBLAZER

En välbekant serie för dem som följde Inferno. Huvudpersonen heter John Constantine och trivs bäst på puben. Författaren Jamie Delano (se B&B 5/92) har lämnat över stafettpinnen till Garth Ennis. Steve Dillon tecknar.

KID ETERNITY

Ny månatlig titel av Ann Nocenti (text) och Sean Phillips (bild). Handlar om en odödlig figur som temporärt återupplivar avlidna experter för att föra mänskligheten vidare.

SANDMAN

Vertigos flaggskepp, en av 90-talets bästa serier. Kunde läsas i Inferno. Neil Gaiman (se B&B 2/92) sitter kvar framför ordbehandlaren – än så länge. Bland tecknarna märks Bryan Talbot, Mark Buckingham och Jill Thompson. I våras avslutades sviten ”Brief Lives”. Nyligen kom den femte samlingsvolymen, ”A Game of You”, som samlar nummer 32–37.

DEATH: ”THE HIGH COST OF LIVING”

Härlig miniserie om Sandmans syster Death. En gång per århundrade lever hon 24 timmar som en vanlig dödlig. Text av Neil Gaiman, bilder av Chris Bachalo och Mark Buckingham. Den tredje och sista delen kom i mars.

SANDMAN MYSTERY THEATRE

Serieförfattaren Matt Wagner har återuppväckt 30-talets Sandman, komplett med gasmask framför nyllet. ”En psykologisk thriller med en touch av film noir”, lyder Karen Bergers beskrivning. Varje episod sträcker sig över fyra nummer, varefter tecknaren byts ut. Guy Davis illustrerade den första episoden, nu heter tecknaren John Watkiss.

SEBASTIAN 0.

Tredelad miniserie av Grant Morrison (text) och Steve Yeowell (bild), som själva äger rättigheterna till figuren. Skulle egentligen ha getts ut av Disney-förlaget Touchmark. Utspelar sig i en alternativ version av 1890-talets London, där datorer och toppmodern virtual reality-teknik redan existerar. Titelpersonen är en hämndlysten, Oscar Wilde-liknande patient på rymmen från ett mentalsjukhus.

SHADE, THE CHANGING MAN

Ännu en skapelse som är bekant från Inferno. Handlar om en hippieinfluerad figur från en alternativ värld. Peter Milligan (se B&B 2/93) skriver. Bland teckarna märks Chris Bachalo och Rick Bryant.

SWAMP THING

Vertigos verklige veteran. Skapades av Len Wein och Berni Wrightson redan 1971, omformades av Alan Moore (se B&B 1/92) i mitten av 1980-talet. Tidningen skrivs numera av romanförfattarinnan Nancy A. Collins, vars Swamp Thing är en ekologisk hjälte som skyddar vår jord mot miljöförstöring. Scot Eaton och Kim DeMulder tecknar.

[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla nr 112 (3/1993). Texten återges med upphovsmännens tillstånd.]