Sök...
Generic filters
Exact matches only

Fakta

Isvandraren Isvandraren
Av: Tecknare: Jirô Taniguchi
Översättare: Horst Schröder
Omfång: 246 sidor i svartvitt
Format: 15 x 21 cm
Utgivare: Epix
Utgivningsår: 2010
Språk: Svenska
Utgivningsland: Sverige
ISBN: 9789170895029

Isvandraren

Böcker

Mangaläsarna har vuxit upp och de svenska förlagen följer sakta efter med sin utgivning. Förlaget Epix, som var ett av de första att ge ut japanska serier för en äldre publik, kommer nu med ett verk av den internationellt prisbelönte serieskaparen Jirô Taniguchi.

Taniguchi sägs vara en av de riktigt stora japanska vuxenserieskaparna. Jag är förvisso inte kvalificerad att uttala mig i den frågan, då jag varken läst mer av honom (ännu) eller har full koll på vilka de andra är och varför, men att döma av ”Isvandraren” finns ingen anledning att misstro påståendet.

Termen vuxenserier har, åtminstone för mig, en dålig klang – jag vet att det inte stämmer, men det för omedelbart tankarna till inställningen ”vi måste betona att det här inte är för barn, så ös på med mer grafiskt våld, mer naket och mer kroppsvätskor” – och det kan inte förnekas att Epix har dragit strån till den stacken. ”Vuxenmanga”, å andra sidan, ger inte alls samma associationer. Kanske för att en hel del av den tidiga engelskspråkiga manga- och animevågen (den i slutet av åttiotalet) försökte ge samma intryck (att ”inte för barn” var grundprincipen för manga); kanske för att det samtidigt som jag kom igång med min konsumtion av manga på allvar dök upp artiklar om manga som faktiskt var för vuxna läsare och engelska översättningar av manga som onekligen var avsedda för vuxna utan att för den skull vara barnförbjudna (eller barnsliga, för den delen). ”Isvandraren” hamnar i den senare kategorin.

Här handlar det om manliga män i förnuftiga kläder, i kamp mot sig själva och naturen. Nja, inte riktigt, om man inte omdefinierar det till att omfatta sådant som ”serietecknare ser tillbaka på en period i början av sin karriär”, men det är lite det intrycket man får vid första anblicken. På omslagsfliken är det den otämjda naturen och inflytandet från Jack London och naturskildraren Ernest Thompson Seton som betonas och vildmarksäventyren (i guldruschens Yukon, prefekturen Akita i norra Japan och Alaskagolfen) tar upp mer än hälften av volymen. De andra berättelserna är den ovan nämnda om serietecknaren, som kan vara självbiografisk eller en mycket lågmäld spökhistoria, och en nioårings upplevelser under sommarlovet i en avlägsen fiskeby på femtiotalet.

Vad mer kan jag säga?

Det här är den sorts manga – den sorts serier överhuvudtaget – som jag skulle vilja se mer av på den svenska marknaden, men jag kan inte riktigt formulera varför på ett vettigt sätt. Synd bara att de serieläsare/-fantaster som borde uppskatta ”Isvandraren” mest, både stil- och innehållsmässigt, är de som enligt stereotypen är minst beredda att läsa manga i allmänhet och från höger till vänster i synnerhet. I mitt sinne känns det i alla fall som att albumet borde tilltala läsare av till exempel Agent X9 (tidningen), ”Buddy Longway” eller kanske ”Hälge” mer än de som föredrar gummipirater eller högljudda ninjor. Därmed inte sagt att dessa inte skulle kunna uppskatta ”Isvandraren” också – det är ett album som jag skulle kunna rekommendera både till någon som egentligen inte läst serier sedan ”Hopalong Cassidy” slutade gå i Fantomen och till en mangaläsare i slukaråldern.