Medelålders Plus 2

Sven-Bertil Bärnarp kan inte ha det lätt. I det långa och detaljerade förordet redogör han för hur ”Medelålders Plus” inte ska ses som en serieskildring av äldre människor. Gamla. Ni vet, pensionärer. Bärnarp menar att han bara ”ritar och berättar om hur jag upplever min situation just nu”. Förlaget, å andra sidan, fläskar på med en baksidestext som hela tiden refererar till att det här är en serie om hur det är ”att bli gammal”, en ”succéserie om ett pensionerat par” som dock har ”en läsekrets som sträcker sig långt utanför pensionärsgruppen”.

Det känns som att upphovsman och förlag inte riktigt är överens om vad serien handlar om och vilken målgruppen är. Fast egentligen tror jag nog att Sven-Bertil Bärnarp inser att hans målgrupp ändå är de äldre medborgarna. Och det är inget fel med det. Det absolut ingenting att skämmas för. ”Medelålders Plus” är en bred, folklig serie med viss igenkänningshumor som säkert uppskattas av många när de läser Dagens Nyheter till frukosten. Men jag har svårt att se att den kan tilltala särskilt många under 35. Det blir i alla fall tydligt för mig, som är strax under 40, att jag inte tillhör gruppen som uppskattar den här serien.

”Medelålders Plus” är som en snällare variant av ”Rocky”, när jag tänker efter. Det är inte alltid det finns en punchline i sista rutan, utan det lustiga ligger snarare i situationen och samtalet. Ibland är det underfundigt, lite filosofiskt, aningens vardagstragiskt. Det är en slipad serie med egen karaktär. Men gapflabben uteblir.