Mina vackra ögon

Nina Hemmingsson är ett av de allra mest välkända namnen i 2000-talets rikliga svenska serieflora. Utan att ens göra särskilt mycket serier – hon är mest känd för de säregna skämtteckningar hon själv kallar ”enrutingar” – har hon blivit en mycket namnkunnig representant för den unga generationen svenska serieskapare, publicerad i tidningar som Aftonbladet, Bang och Pondus och i flera populära albumutgåvor.

I ”Mina vackra ögon” arbetar Hemmingsson vidare med sin närmast klassiska tematik. Det sociala spelet och normerna i vardagligt umgänge utforskas, skärskådas och attackeras genom konversationer där samtalsnormerna satts ur spel. I centrum står oftast den mystiska svarthåriga kvinnan utan pupiller, som ständigt är någon form av huvudperson i Hemmingssons verk. Insvepta i en stort lager av absurdistisk komik, består enrutingarna av tillskruvade aggressioner som träffsäkert driver med stereotyper och samhällsstrukturer. Det är tankeväckande och intressant, men framförallt är det fruktansvärt roligt.

Utöver enrutingarna innehåller ”Mina vackra ögon” även seriestripparna ”Prinsessan och gemålen”, som publicerades på Aftonbladet Kultur i samband med kronprisessbröllopet förra året. Tematiken och estetiken är densamma, men den pupillösa svarthåriga kvinnan är ersatt av en pupillös prinsessa, som med total världsfrånvändhet, social inkompetens och överlägsenhet berättar om sina betraktelser av omvärlden och kärleken. Liksom enrutingarna är det mycket underhållande och dessutom bjuder serien på en satirisk spets riktad mot kungahuset.