Sök...
Generic filters
Exact matches only

Fakta

Klassiska seriealbum: Dracula Klassiska seriealbum: Dracula
Av: Författare: Bram Stoker (bokoriginal), Jason Cobley (serieadaption)
Tecknare: Staz Johnson
Översättare: Helena Olsson
Omfång: 152 sidor i färg
Format: 245 x 167 mm, limmad rygg, mjuka pärmar
Utgivare: Argasso bokförlag
Utgivningsår: 2012
Språk: Svenska
Utgivningsland: Sverige
ISBN: 9789186579524

Klassiska seriealbum: Dracula

Böcker

Förlaget Argasso har svensköversatt en bokserie adaptioner av fyra stycken klassiska, litterära verk. De går alla under etiketten ”Klassiska seriealbum”. Vart och ett av albumen har en innehållsförteckning som följs upp av ett persongalleri och en kort prolog. Efter varje serie så finner läsaren en del matnyttig information om författaren och originalverket. Det är intressant kuriosa som man får sig till livs här. Släktträd och kronologier samsas med korta stycken om bland annat verkets tillblivelse. Trycksaken i sig är fin att titta på och papperskvalitén är solid. Jag gillar verkligen initiativet att ge ut illustrerade klassiker. Jag kan tänka mig att serierna skulle kunna komma bra till pass i till exempel ett skolbibliotek.

”Dracula” handlar om en man som ska se till att ett husköp går i lås. Han ska bistå köparen med allt vad som han kan tänkas behöva samt se till att alla papper blir underskrivna och att alla juridiska föreskrifter följs. Köparen, en excentrisk greve som huserar i Rumäniens bakvatten har dock inte alls planerat att göra juristen Jonathan Harkers vistelse i sitt slott vare sig särkilt kortvarig eller angenäm. Dracula är en mycket gammal man som tröttnat på att leva i det förflutna och som nu söker sig ut till den moderna världen. Greven törstar efter ett nytt liv.

Temat i ”Dracula” är det om nytt och gammalt. Den äldre tidens grevar och hertigar får ensamma se på från tornen i sina kalla slott när landskapet långsamt förändras och ritas om. Industripampar och nytillkomna penningbaroner utan gammalt blod i sina ådror är den nya tidens härskare. De huserar inte i gamla kråkslott av sten utan i tegelbyggnader någonstans i Metropolens kärna. Sekelskiftet är en ny, blomstrande tid då oxen, hästen och vagnen så smått har börjat skava axel med bilen och de ångdrivna maskinverken. En ny moral växer också fram, där tro och vidskeplighet förpassas till bakgården för att göra mer plats åt vetenskapens och medicinens framfart och segertåg.

Men någonstans lever ändå det gamla vidare. Bakom all framtidstro ruvar något annat kvar. Någonting som inte kan glömmas bort eller heller riktigt förnekas. Vissa saker kanske inte kan räknas på. Vissa uråldriga ting låter sig kanske inte heller förklaras enligt den vetenskapliga modellen. Än finns det mysterier och än finns det skäl att vara stark i sin tro.

”Dracula” är ett romantiskt verk skrivet under den nya vetenskapens era. Kyrkan ansågs till viss del ligga bakom de romantiska strömningarna då den fått se sin maktbas minska och sin lära ifrågasättas. Kyrkan ville peka på att det fortfarande fanns någonting annat. Någonting som vetenskapen aldrig kunde ge folket men som däremot kyrkan förmådde.

Det som var nytt med ”Dracula” då den författades var att den var helt skriven som om läsaren läste brevkorrespondenser, utdrag ur journaler, tidningsartiklar med mera. Det är lite som vår tids fejkdokumentärer. Ett smart grepp. Kanske till och med genialt för sin tid. Det gjorde säkert att allting kändes mer äkta för läsaren.

Det som slår mig när jag läser ”Dracula” är att den håller sig till punkt och pricka till originalet. Detta tycker jag dock är till bokens både för- och nackdel. Fördel för att läsaren faktiskt inte får en stympad historia. Nackdel för att ”Dracula”, som jag ser det, hade blivit en bättre bok om man hade tagit bort vissa utdragna och sega partier. Alternativt anpassat dem till seriemediet bättre.

Teckningarna för mina tankar till Marvel och DC. Även om de är tekniskt väl utförda och tydliga så hade jag föredragit en illustratör som satsat mer på att fånga upp bokens stämning. Det är ju trots allt skräck vi pratar om. Det hade gjort bilderna gott om han bränt på lite mer då han beskrivit ansiktsuttryck och känslor. På det hela taget måste jag ändå säga att jag tyckte boken var helt okej. Jag har aldrig riktigt gillat Bram Stokers ”Dracula” egentligen, och om jag skulle välja vilken av versionerna som är den bättre så föredrar jag faktiskt serien.