Sök...
Generic filters
Exact matches only

Fakta

Klassiska seriealbum: Macbeth Klassiska seriealbum: Macbeth
Av: Författare: William Shakespeare (bokoriginal), John McDonald (serieadaption)
Tecknare: Jon Haward
Färgläggare: Nigel Dobbyn
Engelsk redaktör: Clive Bryant
Översättare: Maria Fröberg
Omfång: 144 sidor i färg
Format: 245 x 167 mm, limmad rygg, mjuka pärmar
Utgivare: Argasso bokförlag
Utgivningsår: 2011
Språk: Svenska
Utgivningsland: Sverige
ISBN: 9789186579173

Klassiska seriealbum: Macbeth

Böcker

Förlaget Argasso har svensköversatt en bokserie adaptioner av fyra stycken klassiska, litterära verk. De går alla under etiketten ”Klassiska seriealbum”. Vart och ett av albumen har en innehållsförteckning som följs upp av ett persongalleri och en kort prolog. Efter varje serie så finner läsaren en del matnyttig information om författaren och originalverket. Det är intressant kuriosa som man får sig till livs här. Släktträd och kronologier samsas med korta stycken om bland annat verkets tillblivelse. Trycksaken i sig är fin att titta på och papperskvalitén är solid. Jag gillar verkligen initiativet att ge ut illustrerade klassiker. Jag kan tänka mig att serierna skulle kunna komma bra till pass i till exempel ett skolbibliotek.

Macbeth skrevs på vers. Något som i sig inte är helt lätt att göra en rättvis översättning av. När den texten sedan blir bantad till att fungera som serie så är det klart att mycket av originalets rytm och charm försvinner. Icke desto mindre så gillar jag boken!

Bilderna i serien har med mycket av omgivningarna, vilket är bra då handlingen utspelar sig i en historisk miljö. År 1040 närmare bestämt. Det är alltid svårt att visualisera sig en värld som ligger i tid så långt från vår egen utan att man har en målande beskrivning.

Serien är tecknad med pennor. Linjerna blir därför lite livlösa, men detta kompenseras väl med starka uttryck i gester och i ansikten. Färgläggningen är habil. Den är stark och kraftfull. Vissa människor skulle kanske tycka att den måhända är lite smaklös men jag har en tendens att gilla färg, så mig faller den i smaken. Shakespeare behandlade alltid allmänmänskliga dilemman såsom hämndbegär, svek, girighet, handling och konsekvens. Något som gör att personer oberoende av tid och plats kan ta berättelserna till sig. Shakespeare är dessutom på något vis som gjord för att fungera i serieform. Konflikter och blodspillan varvas på ett vackert vis med rappa, fyndiga dialoger i en medryckande handling. Det var helt enkelt god läsning från första till sista sida.

Shakespeare har med tre häxor i ”Macbeth”, inte olika de orakler som förekommer i många grekiska tragedier. Jag gillar det tveeggade svärdet som används i deras profetior. Det finns alltid en lika stor börda som kommer med gåvan. Jag saknar verkligen den sensmoralen i mycket modern underhållning. Hollywoodproduktioner bygger nästan alltid på en kristen värdegrund där svart alltid är svart och vitt alltid är vitt. För mig så har den typen av historier nästan alltid lidit av en brist på nyans. Gråskalan finns inte med och när den inte finns där så finns det heller ingen verklig problematisering i handlingen. Synd tycker jag. Tanken om att vi inte kan fly från vårat eget öde tycker jag också bygger upp för ett gott drama. Döden är aldrig en främling och när historien väl nått sitt slut så har också (ofta) huvudpersonen nått vägs ände. För det är ju som de säger: En historia som avrundas med att hjälten fortfarande lever kan bara betyda en sak. Att historien ännu inte är avslutad.