De visuella tonsättarna 2 – animationens mästare i urval

Midhat Ajanovics, även känd under signaturen Ajan, är animatör, skämttecknare och författare. Det här är hans andra bok om animation, ett ämne som ligger en hel del serievänner varmt om hjärtat.

Själv är jag ingen fantast av den kaliber som Ajan tycks vara, men självklart har animationen följt med mig genom livet. Jag minns hur man som barn i 1970- och 80-talens Sverige matades med dock- och skuggfilmer från östblocket och hur man girigt lapade i sig alla tillfällen att få se de betydligt mera färgstarka amerikanska kortfilmerna med ”Kalle Anka” och ”Tom & Jerry”. Jag minns hur man ibland skymtade mera actionorienterade tecknade TV-serier som ”Masters of the Universe”, ”MASK” och ”Transformers” på satellit-TV. På senare år har jag med nöje börjat ta till mig anime och med småbarn har jag fått en ursäkt för att tugga mig igenom de senaste årens filmer från Disney, Pixar med flera.

Naturligtvis har det genom åren hänt massor på animationsområdet, vilket även återspeglas i Ajans bok, om än i fragmentarisk form. Boken består av korta och lättlästa porträtt av olika animatörer, några av dem tidigare publicerade i Göteborgs-Posten, men det saknas en röd tråd i boken. Jag saknar en övergripande diskussion eller historik. Å andra sidan hade det möjligen blivit rätt torrt. Personporträtten är däremot levande, intressanta och inte alls opartiska – vilket känns befriande.

Sedan ska jag villigt erkänna att det inte var alla porträtt som var intressanta för mig. Boken spretar rätt vilt, vilket i och för sig är en garanti för att det finns något för alla. Jag tyckte nog att det var mest intressant att läsa om de kommersiella namnen: Ub Iwerks (Musse Piggs skapare), John Lasseter (Pixars grundare), Nick Park och Peter Lord (”Wallace & Gromit”), Katsuhiro Otomo (”Akira”) och Jonas Odell (”Las Palmas”). Möjligen för att det var dem jag kände igen och kunde relatera till. De var också här seriekopplingarna kunde hittas.

Det är för mig något oklart vilken målgruppen för denna bok är. Troligen filmstudenter eller institutioner som kommer använda den som referensverk. Sammanfattningsvis: ännu en kulturgärning från förlaget Optimal Press sida. En av de sista, som det visade sig.