Sök...
Generic filters
Exact matches only
  • Artiklar
  • Artiklar
Zombier, zombier, överallt syns det zombier. Serieförlagen öser ut zombieserier på löpande band och på stadens gator varnar annonstavlor för tv-serier som »The Walking Dead« och storfilmer som »World War Z«. Zombien är på väg att erövra världen.
Omslag till Four Color nr 238 (1949).

Omslag till Four Color nr 238 (1949).

Under de senaste tio åren har intresset för zombier formligen exploderat. De finns överallt: i filmer (»The Remains«, »Resident Evil«), i böcker (»The Zombie Survival Guide«, »Hanteringen av odöda«), i tv­serier (»The Walking Dead«, »Den sista dokusåpan«), i bloggar (»Swedish Zombie«), i spel (»Left 4 Dead«) och inte minst i tecknade serier (»Highschool of the Dead«). Zombien är ett outtröttligt fenomen på frammarsch. Rent bokstavligt kan man se detta på de populära zombievandringar som årligen arrangeras i storstäder värl­den runt, som till exempel i London eller i Stockholm.

Med tanke på att zombier saknar såväl yttre karisma som tankeförmåga är intresset kanske svårförståeligt. I den här artikeln ska vi dock avslöja hemligheten bakom zombiens attraktionsförmåga.

Voodoo

Under 1500-­talet var slavhandel en ytterst luk­rativ affär. Mängder av slavar fraktades från Västafrika till Haiti i Karibiska havet. Där blandades afrikanernas urreligion med slavägarnas romersk­-katolska lära. För att stärka sig i sin förnedrande fångenskap tog man hjälp av en nygammal tro.

Kalle Anka möter Bombie the Zombie i Carl Barks serie »Voodoo Hoodoo«.

Kalle Anka möter Bombie the Zombie i Carl Barks serie »Voodoo Hoodoo«.

Resultatet blev voodoo, eller vodou som det heter på Haiti. Enligt voo­doo är naturen gudomligt besjälad; det finns olika andar, kallade iwa, i vattendrag, i träd, i klippor med mera. Motsvarande roll har Näcken och skogsrået haft i nordisk folktro. I voodoo blandas dyrkan av an­dar och förfäder med den romersk­ katolska tron på änglar och helgon. Genom att skapa personliga avbil­der av andra människor i form av dockor så tyckte man sig få makt över dem. Åtminstone uppfattades saken så av euro­peiska plantageägare som var rädda för slavarna och såg dockorna och voodooreligionen i sig som något ont och onaturligt. De flesta dockor som skapas är dock avbilder av andarna. Den högste guden i voodoo är Bondye (på franska: Bon Dieu, »gode Gud«) som skapat allting.

Enligt voodoo har även vissa personer, trollkarlar eller magiker, en övernaturlig förmåga. Dessa magiker eller häxmästare, som på originalspråk benämns bokor, sägs under ceremonier kunna väcka döda till liv och sedan ta kontroll över dessa. En bokor kan även hyras in som voodoopräst (houngan) eller prästinna (mambo) vid en voodooceremoni. Levande döda, zom­bier (på originalspråk: »nzambi«), blir resultatet av uppväckningen. Enligt sägnen kan zombietillståndet upphävas av rikliga doser med salt.

Finns det då riktiga zombier eller är dessa bara en myt? Under 1980-­talet framkastades teorin att zom­bien skapades genom förgiftning. Offret försattes i dvala med hjälp av gift och droger. Hjärtrytmen blev långsammare och offret uppfattades därmed som dött. Därefter skedde en traditionell begravning. Senare grävdes offret upp av en medicinman och »väcktes till liv« med hjälp av motgifter. Den drabbade hade på grund av syrebrist och giftets nedbrytande verkan bli­vit hjärnskadad och därmed tappat livsaptiten. Denne var därmed lätt att styra. Offret kunde också ha en för­sämrad förmåga att styra sina impulser, vilket bland annat kunde ge upphov till aggressivitet.

Men voodooreligionen är ingen förespråkare av zombien utan menar att detta är ett oerhört tragiskt tillstånd. Det finns till och med en speciell ande, Papa Samedi, som garanterar att den döda kroppen ska stanna i graven. En del forskare menar att rapporterna om att tusentals offer förvandlats till zombier är över­drivna. Dessa hävdar istället att de »zombier« som man påträffat som slavar vid plantager i själva verket är personer med schizofreni eller grava mentala funk­tionsnedsättningar som sålts av släktingar för att se­dan användas som billig arbetskraft.

»Voodoo Hoodoo«. gavs på svenska ut som »Kalle Anka och Voodoo-doktorns hämnd« i femte volymen av »Kalle Ankas guldbok«, 1988.

»Voodoo Hoodoo«. gavs på svenska ut som »Kalle Anka och Voodoo-doktorns hämnd« i femte volymen av »Kalle Ankas guldbok«, 1988.

Den klassiska zombien

Första gången som ordet »zombi« nämns i populär­ kulturen äger rum 1929 i och med William Seabrooks roman »The Magic Island«. Sedan dröjer det inte länge förrän zombier även förekommer på filmduken. 1932 har »White Zombie« med dåtidens stora skräck­ stjärna Bela Lugosi premiär och väcker åskådarnas fasa. Tiotalet år senare, 1943, skräms publiken av filmproducenten Val Lewtons »I Walked with a Zombie«.

När serien »Voodoo Hoodoo« gavs ut i den påkostade utgåvan »Carl Barks samlade verk« återgav man den ursprungliga versionen av Bombie the Zombie ... men i de flesta återtryck av serien i USA retuscherar man figuren som upplevs som alltför rasistisk med sin stora näsa och näsring.

När serien »Voodoo Hoodoo« gavs ut i den påkostade utgåvan »Carl Barks samlade verk« återgav man den ursprungliga versionen av Bombie the Zombie … men i de flesta återtryck av serien i USA retuscherar man figuren som upplevs som alltför rasistisk med sin stora näsa och näsring.

Gemensamma nämnare för dessa och andra verk skapade under samma tid är att zom­bier styrs som marionetter av en häxmästare och att miljön är västindiska plantager, ur­sprunget för zombiehistorierna. Snart debuterade även den första tecknade seriezombien. Lustigt nog skedde det faktiskt inte i ett skräcksammanhang utan i en Disney­serie; »Voodoo Hoodoo«, som 1949 publicerades i Four Color Comics nummer 238. Serien skapa­des av Carl Barks som lät Kalle Anka möta den åldrade zombien Bombie the zombie.

Voodooritual på Haiti. Ur The Vault of Horror nummer 28.

Voodooritual på Haiti. Ur The Vault of Horror nummer 28.

Ett år senare, 1950, släpptes en av de första serie­antologierna med skräck som tema, Tales from the Crypt, för att snart följas av The Haunt of Fear och The Vault of Horror. Det var det lilla förlaget EC Comics (Entertaining Comics) som upptäckte att skräck sålde. En renodlad zombieserie i klassisk Haiti­miljö, ”Till Death…”, tecknad av Johnny Craig, fanns att läsa i The Vault of Horror nr 28. Här är det en stackars sör­jande make som förlorat sin fru. När hon återvänder i zombieform är mannens lycka total … men inte så länge. Förruttnelseprocessen sätter nämligen in. Sedan kan inte maken göra sig av med henne fort nog, men hon kommer tillbaka gång på gång … EC Comics valde även att göra egna versioner av andras noveller. Skräckförfattaren H. P. Lovecraft var en av dem.

I synnerhet tre av Lovecrafts historier hade ett klart zombietema och passade EC Comics som handen i handsken; som t.ex. »Fitting Punishment« (Vault of Horror nr 16), »Baby It’s Cold Inside« (Vault of Horror nr 17) och »Experiment in…Death« (Weird Science nr 12 1950). Annars var ett vanligt tema i EC:s skräck­tidningar att mördade människor inte fick ro i graven utan kom tillbaka och hämnades.

Voodoo var en tidning på 1960-talet som var helt inriktad på zombier.

Voodoo var en tidning på 1960-talet som var helt inriktad på zombier.

När skräck var som mest inne sålde EC:s tre skräckmagasin 400 000 ex­emplar var. Andra serietidningsförlag i USA följde i EC:s fotspår. DC Comics publicerade House of Mystery medan Atlas Comics (omdöpt till Marvel Comics 1961) gav ut titeln Strange Tales. Förlaget Ajax-­Farrell satsade fullt ut på zombier i tidningen Voodoo. I en skrämmande mardrömsvision, »Corpses… Coast to Coast!«, tar en diktator över hela värl­den genom att industriellt massfram­ställa viljelösa zombier. Hans parti kallas lämpligt nog UWZ (United World Zombies). Det är inte så svårt att se fö­rebilden i verkligheten: Adolf Hitler och nazisterna som hade plågat världen tio år dessförinnan. Publiken ville ha skräck och pengarna strömmade in till förlagen.

Comics Code Authority

Hämnaren – typisk 1950-talszombie från Horror From the Tomb nummer 1.

Hämnaren – typisk 1950-talszombie från Horror From the Tomb nummer 1.

Lyckan blev dock kortvarig. Orsaken var inte vikande försäljningssiffror. Istället var det psykiatern Fredric Wertham som höll i yxan. Denne blev våld­samt uppretad över de »farliga« skräckmagasinen som han ansåg förvandlade oskyldiga barn till vett­lösa ungdomsbrottslingar. Hans artiklar eggade upp ilskan hos nykterhets-­ och föräldraorganisationer som i seriemagasinen fann roten till allt ont. 1954 kände sig politikerna tvingade att ta i med hårdhand­skarna och det hölls senatsförhör med serieförlagen. Inför hotet att censureras av myndigheterna införde förlagen en självreglerad seriecensur, »The Comics Code Authority«.

Efter 1954 blev förekomsten av zombier förbjudna i serietidningar, liksom vampyrer, varulvar, likskändare med fler. Att ens nämna ordet skräck eller terror i tid­ningens titel var ett helgerån.

Seriedebatten nådde även Sverige, där Nils Bejerot skrev sin egen version av Werthams bok »Seduction of the Innocent« under namnet »Barn – Serier – Samhälle«. Eftersom skräckserierna från USA aldrig nådde Sverige fick den upplyste Bejerot räkna antalet våldsbrott i Kalle Anka-­tidningar istället och föra sta­tistisk över dessa. För att förstärka sitt budskap an­vände Bejerot även liknelser: »I Disneys tecknade fil­mer är sadismen ofta ohöljd.«

Zombier och vackra kvinnor – en vanlig kombination på 1950-talet. Omslag till Beware nummer 10 av Frank Frazetta & Sid Check.

Zombier och vackra kvinnor – en vanlig kombination på 1950-talet. Omslag till Beware nummer 10 av Frank Frazetta & Sid Check.

Men zombier och skräckserier skulle göra come­back. Drygt tio år senare, 1964, utnyttjade James Warren, förlagschef på Warren Publishing, kryphålen i Comics Code Authoritys regelverk. Genom att ge ut sina titlar Creepy, Eerie och Vampirella i svartvitt i ett större magasinsformat än de vanliga serietidningarnas standardformat undgick han Comics Code, som enbart gällde serietidningar i färg. Även i Warrens tidningar figurerade den traditionella zombien i Haitimiljö. Första numret av Creepy rivstartade med ett stycke betitlat »Voodoo«, tecknat av en av EC:s gamla trotjänare, Joe Orlando. I övrigt arbetade man vidare i samma tradition som EC Comics med lik som återuppstår och hämnas som i »Return Trip« (Creepy nummer 3). Dessa serier varvades med mer faktabetonat material kring zom­bier, »Creepy’s Loathsome Lore« (Creepy nummer 5).

Under det tidiga 1970-­talet hade koden ytterligare naggats i kanten, vilket innebar att förlagen kunde öpp­na garderoberna och visa upp sina skelett i färg utan större fara för repressalier från censuren. »Varulven«, »Dracula« och »Frankensteins monster« fick därmed återigen fritt spelrum. Ganska omgående nådde dessa serier även Sverige, vilket resulterade i mer än 20 oli­ka titlar med skräckinnehåll, såsom Skräckmagasinet, Chock, Vampirella, Vampyr och Dracula lever, för att bara nämna några få.

Efter tio års uppehåll, på grund av censur, fick voodooritualerna nytt liv i Creepy nummer 1 (1964).

Efter tio års uppehåll, på grund av censur, fick voodooritualerna nytt liv i Creepy nummer 1 (1964).

Svenska zombier

Voodooritual i Fantomen nummer 10/1974.

Voodooritual i Fantomen nummer 10/1974.

Även andra svenska tidningar, som Fantomen, färgades av den allmänna skräckvågen under för­sta hälften av 1970-­talet. I nummer 10/1974 utspe­lar sig äventyret »Zombie« i den karibiska övärlden. Här lyckas författaren Janne Lundström och tecknaren Jaime Vallvé skapa en förtätad, kuslig atmosfär och förtjänstfullt variera det slitna temat med plantageä­gare, voodooritualer och levande döda.

Zombien fick även figurera i en egen tidning, Gravmannen. Denna välklingande titel hämtade sitt material från förlaget Marvel Comics Tales of the Zombie (1973–1975). Tidningens hu­vudperson hade författarna grävt upp från den tidigare Marveltiteln Menace num­mer 5, som publicerades 1953. I den fanns en kort se­rie betitlad »Zombie« skriven av Stan Lee och tecknad av Bill Everett. Huvudpersonen, Simon William Garth, var tydligen för bra för att få vila i frid. Den nya versio­nen utspelades i Louisianas exotiska träskmarker, men i övrigt var voodooritualerna ungefär desamma som vanligt. I Tales of the Zombie nummer 9 fick Simon William Garth äntligen ro, men i vederbörlig ordning har denne på förlagets begäran, såsom det anstår en äkta zombie, återuppstått i andra titlar under åren som till exempel 1982, 1993, 1997 och nu senast 2008.

I slutet av 1970-­talet syntes tecken på att den tradi­tionella, ensamma zombien var på uttåg. Denne hade redan börjat ersättas av något betydligt värre; en re­gelrätt zombieepidemi där domedagen stod för dörren och det var människan som var utrotningshotad.

Allt du skulle vilja veta om zombier (men varit för skraj att fråga om). Tecknad av Angelo Torres. Ur Creepy nummer 5 (1965).

Allt du skulle vilja veta om zombier (men varit för skraj att fråga om). Tecknad av Angelo Torres. Ur Creepy nummer 5 (1965).

Zombieepidemi

Steve Niles version av romanen »I am Legend«, 1991. Han gjorde även två år senare en adaption av »Night of the Living Dead« tillsammans med Clive Barker.

Steve Niles version av romanen »I am Legend«, 1991. Han gjorde även två år senare en adaption av »Night of the Living Dead« tillsammans med Clive Barker.

1954, samma år som Fredric Wertham gick fram som en bärsärk på seriefronten, så kom en stilbildande roman ut, »I am Legend«, skriven av Richard Matheson. Här har i princip hela världen fallit offer för ett dödligt virus som förvandlat de smittade till vampyrer. Dessa behöver blod för att kunna »leva«. Mot vampyrerna står en av de sista människorna, Robert Neville, som desperat letar efter ett boteme­del och andra överlevande. Om man vill kan man se »I am Legend« som en allegori för ett hotande kärn­vapenkrig, eftersom den skrevs i en tid då skräcken för atombomber var som störst.

»I am Legend« skulle så småningom inspirera film­ regissören George Romero när denne 1968 skapade zombiefilmen »Night of the Living Dead«. Här etablera­de Romero de teman som annan zombiefiktion sedan skulle följa. Samhället har kollapsat. Ett smittsamt virus har spridit sig. Förvandlingen från människa till zombie sker snabbt. Några få enklaver av män­niskor har överlevt. Zombierna är många. Alldeles för många. De må ha ett slött intellekt och en långsam gång men antalet talar till deras fördel. De mänskliga överlevarna har intelligens, kan använda vapen och rör sig snabbare men är alltför få till antalet. Det är kört, med andra ord.

En av de första serietecknarna som arbetade med zombieepidemin var fransmannen Philippe Cazaumayou, som under pseudonymen Caza gav sin version av zombietemat i den korta histo­rien »De levande döda«, publicerad i serieboken »Mardrömmarnas stad« 1980. Här är det vanliga medborgare som förvandlas till zombier och går bärsärka­gång när de inte får sin dagliga dos tv­underhållning.

Serietecknaren själv attackeras av själlösa TV-zombier i Cazas »De levande döda«.

Serietecknaren själv attackeras av själlösa TV-zombier i Cazas »De levande döda«.

I USA startade det lilla oberoende förlaget Arrow Comics tidningen Deadworld 1987, där övernaturliga krafter släppt lös en zombiefarsot över världen. Här är det ovanligt nog en intelligent zombie, vid namn King Zombie, som ridande på en motorcykel försöker ta över världen med sin stadigt växande zombiearmé. Deadworld har haft en oregelbunden publicering un­der åren men är nu eventuellt aktuell för filmatisering.

The Walking Dead

Omslag från första samlingsutgåvan av »The Walking Dead« av Tony Moore.

Omslag från första samlingsutgåvan av »The Walking Dead« av Tony Moore.

År 2002 fick zombien en rejäl nytändning när filmerna »Resident Evil« och »28 Days Later« släpptes. Båda hanterade en värld i långsam kollaps och introduce rade snabbare och aggressivare zombier. Snart skulle zombier även invadera seriernas värld. 2003 introdu­cerades långköraren »The Walking Dead«, som Apart Förlag sedan 2011 presenterar i en svensk version. Ursprungligen skulle namnet ha varit »Night of the Living Dead« men eftersom Romero mer eller mindre lagt beslag på den titeln döptes serien om till »The Walking Dead«. Manusförfattaren Robert Kirkman startade »in medias res«, mitt i handlingen. Seriens protagonist, Rick Grimes, vaknar upp på ett sjukhus efter en skottskada som han ådragit sig i sin tjänst som polis. Men världen Rick vaknar upp till är inte densamma som innan. Hela vår planet är infekterad av ett smittsamt virus och gatorna är fyllda av zombier som vacklar runt på jakt efter levande föda.

Kirkman går inte in på orsaken till zombieutbrottet. Istället vill han undersöka hur de överlevande män­niskorna hanterar situationen. Dessa lever i en värld där de när som helst kan bli attackerade. Hur klarar sig människor under konstant press? Kan människor bevara sin mänsklighet i en omänsklig värld? Tack och lov är zombierna dock relativt lätta att döda när de väl angriper eftersom de segt stapplar fram i ett för­ utsägbart rörelsemönster. Zombierna är inte speciellt intressanta i sig, så därför läggs betydligt större fokus på den fysiska och psykiska kampen mellan de över­levande. Kirkman låter sin huvudperson uttrycka kon­flikten i en dialog: »I think we’ve got some good people here… I think we’re getting by okay… But honestly… I just don’t know what anyone’s thinking… To me, that’s scarier than any half­rotten ghoul trying to eat my flesh.«

Rick hamnar ofta i jobbiga situationer. Ur »The Walking Dead«.

Rick hamnar ofta i jobbiga situationer. Ur »The Walking Dead«.

Inspiration till serien har Kirkman bland an­nat hämtat från dokumentärer och spelfilmer om Förintelsen och koncentrationslägren. Han menar att Europa under andra världskriget visade hur människor överlevde och hanterade stundtals outhärdliga förhåll­anden. Kirkman väjer inte för jobbiga situationer utan drar långsamt åt tumskruvarna på Rick när denne tvingas ta alltmer livsavgörande beslut. Under färdens gång förvandlas den sympatiske Rick alltmer till en antihjälte. Tack och lov är Charlie Adlards teckningsstil lätt karikerad, hade man valt ett mer realistiskt maner skulle otäckheterna lätt kunnat bli kväljande.

Kirkman står även som producent bakom tv­-serien »The Walking Dead« som är löst baserad på serietid­ningen. Tv­-serien utforskar samma teman som gjort serietidningen populär. När civilisationen brakat sam­ man uppstår ett maktvakuum som öppnar för fascis­tiska värderingar, ett vi­-och­-dom­tänkande. I ett av tv-­avsnitten mejar de överlevande ned en grupp för­ svarslösa zombier, vilket ironiskt nog får sympatin att hamna hos zombierna.

Eftersom världen är infekterad av ett virus återvänder alla från döden, men inte som sig själ­va utan som något deformerat, utan tankeförmåga. Egentligen är det kanske identitetsförlusten som är det värsta; istället för att få en »värdig död« och få »vila i frid« återstår av människan bara ett tomt skal, utan personlighet, på en evig rastlös vandring.

Rick konstaterar att ingen kommer undan zombieförbannelsen. Ur »The Walking Dead«.

Rick konstaterar att ingen kommer undan zombieförbannelsen.
Ur »The Walking Dead«.

Genetisk ingenjörskonst

I modern zombiefiktion har vetenskapsmannen ersatt häxdoktorn som zombieskapare. »Frankenstein«, skri­ven av Mary Shelley 1812, är en av de första romanerna där vetenskapsmannen väcker liv i död materia. Dock är Frankensteins monster inget lyckat exempel på tidig zombiefiktion eftersom monstret i romanen besitter en relativt hög intelligens.

Den irländske författaren H. P. Lovecraft skrev 1925 ett slags parodi på »Frankenstein« under namnet »Herbert West – Reanimator«. Vetenskapsmannen återkallar i det här fallet döda människor till livet genom kemikalier och allt mer avancerade serum. I de första historierna i denna följetong är de återupp­livade fullkomligt intelligensbefriade och aggressiva, vilket påminner om den klassiska zombiearketypen.

»Herbert West – Reanimator« från Weird Science nummer 12 (1950).

»Herbert West – Reanimator« från Weird Science nummer 12 (1950).

1950 gjorde EC en version av »Herbert West – Reanimator« under namnet »Experiment in… Death« (Weird Science nr 12). I den inser vetenskapsmannen alltför sent att hjärnan inte klarar 15 minuters syre­brist. Alltför många hjärnceller dör och därmed fram­ kallas »a raving maniac«. Injektioner med serum för att återuppliva människor och liknande pseudove­tenskap har smittat av sig på flera av efterföljarna i traditionen. Ett av de mer kända exemplen är spel­- och filmkonceptet »Resident Evil« som även förvand­lats till tecknad serie. I »Resident Evil« har det oan­svariga företaget Umbrella Corporation på olaglig väg experimenterat med nya virus som de sedan testat på människor med zombier som resultat.

Intelligenta zombier

»The Walking Dead« utnyttjar zombietemat så väl att det blir svårt för andra manusförfattare att hit­ta nya infallsvinklar. Det finns egentligen bara en väg att gå, vilket serietidningen Remains av Steve Niles och Kieron Dwyer visade 2004 genom att gö­ra sina zombier både snabbare och intelligentare, men som vanligt hungriga på mänskligt kött. Några år senare, 2007, fick Steve Niles äran att göra en serietidningsversion av »28 days later«, där han fick chansen att förklara Rage-­virusets uppkomst.

Exempel på intelligenta zombier från Remains.

Exempel på intelligenta zombier från Remains.

2005 hittade Marvel Comics ytterligare ett sätt att variera zombietemat genom att i ett alternativt universum låta sina superhjältar förvandlas till super­zombier. Mannen bakom detta originella drag var författaren Mark Millar, som i »Crossover« (2005) och »Frightful« (2006) lade byggstenarna till det nya konceptet, Marvel Zombies. Självklart önskade Marvel en »expert« som kunde förvalta ämnet. Vem pas­sade då bättre än Robert Kirkman, som redan hade bevisat sin förmåga att ge »liv« åt de levande döda? Marvel Zombies börjar med att superskurken Magneto utkämpar en heroisk men fruktlös kamp mot de hung­riga Marvelzombierna som är ute efter färskt kött. Kirkmans berättarglädje var det inget fel på, så succén var ett faktum.

Illustratören Arthur Suydam producerar några konstnärliga fullträffar när han parodierar Marvels gamla serietidningsomslag, i det här fallet Amazing Fantasy nummer 15 (1962) och Avengers nummer 4 (1964). Marvel Zombies nummer 1 och 2.

Illustratören Arthur Suydam producerar några konstnärliga fullträffar när han parodierar Marvels gamla serietidningsomslag, i det här fallet Amazing Fantasy nummer 15 (1962) och Avengers nummer 4 (1964). Marvel Zombies nummer 1 och 2.

Konkurrenten DC Comics insåg att superhjältar i zombieform var ett bra påhitt och släppte därför »Blackest Night« 2009. Här låter författaren Geoff Johns döda superhjältar och skurkar återuppstå som elaka zombier under namnet Black Lantern Corps och med målsättningen att släcka allt ljus i universum. »Blackest Night« är en betydligt mörkare historia än »Marvel Zombies«, som i mycket är en ren parodi.

I Marvel Zombies Return parodieras det välkända mottot »WITH GREAT POWER THERE MUST ALSO COME – GREAT RESPONSIBILITY!« som myntades redan vid Spider-Mans debut 1962.

I Marvel Zombies Return parodieras det välkända mottot »WITH GREAT POWER THERE MUST ALSO COME – GREAT RESPONSIBILITY!« som myntades redan vid Spider-Mans debut 1962.

Andra zombieteman

Inte ens Sverige är förskonat från inhemska zombie­berättelser. En av våra mest kända skräckskildrare inom serier är Kim W. Andersson. Denne har flera gånger nosat på zombiegenren i sin långlivade serie »Love hurts«. Med manushjälp av Sara Bergmark Elfgren (»Cirkeln«) lyckas han än en gång variera zombietemat i »Love hurts no 24« (Utopi magasin 3/2011). Här förenar man zombietemat med den klas­siska historien om »det onda barnet«. Vad som gör berättelsen extra intressant är den ironiska berättar­ tekniken: bilderna visar en sak medan texten säger en annan. Den dubbla effekten uppnår man genom att presentera berättelsen ur barnets naiva synvin­kel, i jagform.

Brian Ralphs serieroman »Daybreak« blir vi läsare guidade genom en förödd värld.

Brian Ralphs serieroman »Daybreak« blir vi läsare guidade genom en förödd värld.

Brian Ralph väljer i sin serieroman »Daybreak«, som kom ut i samlad form 2011, ett annat berättarperspektiv, andra person singular. Vi läsare befinner oss plötsligt i en ödelagd värld där en enarmad man talar till oss och är vår guide ge­nom zombieapokalypsen. Zombierna syns säl­lan, de finns där mer som en otäck hotfull ingre­diens i bakgrunden. »Daybreak« är inspirerad av skräckfilm och datorspel där FPS (first­-person shooter) är spelmodellen.

Åt det mer parodiska hållet lutar »The Last Christmas«, skriven av Gerry Duggan och Brian Posehn. En av de få som överlevt en zombie­epidemi är den odödlige jultomten. Däremot har såväl tomtemor som tomtenissarna mördats. Tomten gör sig redo för att hämnas. Kring denne mytiske figur samlas några få män­niskor. Blir detta deras sista jul?

Serietidningen iZombie av Chris Roberson och Mike Allred leker med ett gammalt zom­bietema – att zombier är särskilt sugna på folks hjärnor. iZombie har en hjältinna med »smak« för hjärnor. Om behovet inte till­ fredsställs förlorar Gwen Dylan sina egna minnen. Med den avlidnes hjärna medföljer även dennes livsessens. Om den döda per­ sonen fortfarande har ouppklarade affärer kvar i livet måste Gwen avsluta dessa. Mike Allreds teckningsstil, som lånar drag från 1950-talets DC­-serier, ger anrättningen en viss patinerad charm.

Om du tycker iZombie verkar vara en produkt av överhettade hjärnor så är Crawlspace – XXXombies snäppet vär­re. Som bekant är XXX en förkortning för alster genererade av porrindustrin. »Zombie Tales« utspelas i sjuttiotalets Los Angeles och har just porrindustrin som sin huvudmiljö. Samtidigt som ett kamerateam sammanstrålar för att under en week­end spela in porrfilm har en zombieepidemi utbrutit. Producenten blir eld och lågor över sitt originella uppslag: att använda zombier i en porr­film. Bakom »XXXombies« står Rick Remender, Kieron Dwyer och Tony Moore, tillika medskapare av »The Walking Dead«. Enligt Rick Remender är »XXXombies« den slutliga zombieserien, »an ›end-all‹ zombie tale«.

Första bilden: Viruset sprider sig ... XXXombies nummer 1. Andra bilden: En magstark scen från samma tidning.

Första bilden: Viruset sprider sig … XXXombies nummer 1. Andra bilden: En magstark scen från samma tidning.

Manga-zombier

Självklart har inte världens största serieproducerande land, Japan, förskonats från zombier. Några av dessa se­rier har översatts och hittat till västvärlden. Mellan 1975 och 1978 publicerades i Japan »Zombie Hunter« (»Shirei Kari«) som var ett samarbete mellan Kazumasa Hirai (manus) och sydkoreanen Yang Kyung­il (bild). »Zombie Hunter« är en mycket våldsam historia där hjälten Toshio Tamura utbildats till att döda zombier. Om han vägrar är hans familj i fara. Av okända skäl fick serien aldrig något slut.

En parodi på filmen Hajen i XXXombies nummer 2.

En parodi på filmen Hajen i XXXombies nummer 2.

»Corpse Princess« eller »Shikabane Hime«, som den heter på originalspråk, har skrivits och tecknats sedan 2005 av Yoshiichi Akahito. Huvudpersonen, Makina Hoshimura, är en levande död som måste döda 108 andra zombier innan hon kan få inträda i himlen. 108 är för övrigt ett magiskt tal som bland annat förekommer inom olika religioner. Till exempel består ett radband av 108 pärlor. »Corpse Princess« är även känd som tecknad film.

Zombier huserar även i »Zombie-­Loan« (2003–2011) som skapats av Banri Sendo och Shibuko Ebara un­der pseudonymen Peach-­Pit. Även denna zombieserie har blivit föremål för animerad film, så kallad anime. »Highschool of the Dead« (»Haisuk ru obu za Deddo«) av Daisuke Sat och Shji Sat har tonåringar som sin största målgrupp, och här har försäljningssnittet legat kring 100 000 exemplar per volym. I »Highschool of the Dead« är det en global zombieepidemi som ställer en grupp ungdomar inför oerhörda utmaningar.

Zombieparodier

Givetvis produceras det även zombieparodier. Till exempel har skaparen av den populära tv­-serien »Simpsons«, Matt Groening, tagit chansen att pa­rodiera olika typer av skräck i serietidningsform. Zombien får sin släng i »The Simpsons Treehouse of Horror: Hoodoo Voodoo Brouhaha« (kanske en av serievärldens längsta titlar).

Simpsons hårdhänta parodi på zombiefenomenet.

Simpsons hårdhänta parodi på zombiefenomenet.

Annars är det ganska vanligt att zombieparodier utspelas i en tonårsvärld. »Diary of a Zombie Kid« är en skapelse av författaren Fred Perry och illustratören David Hutchison. Här får vi följa Bill Dookes som har oturen att dra på sig ett virus som förvandlar honom till en zombie. Hur ska han klara sig i skolan utan att klasskamraterna får reda på sanningen och börjar mobba honom? I en intervju med Fred Perry säger den­ne: »Jag menar, för vissa är mellanstadiet värre än en zombieapokalyps.«

Ungefär samma tema har »Love is Undead: Tales of a Teenage Zombie« av Jonathan Fox. Här utspelas handlingen i en high school­-miljö där den till­ frisknande zombien Eric Edmundson försöker av­ sluta sin skolgång utan att dregla ner skolbänken alltför mycket. Som titeln antyder är detta en kärleks­ historia, där den fördomsfria Jessica blir kär i den stinkande Eric. I en ironisk blinkning åt läsaren kallas en av lärarna mr Kirkman.

En annan serie med skoltema är »Zombies vs. Cheerleaders«, där Steven Frank håller i pennan. Seriens figurer är baserade på samlarkort från 5Finity Productions. »Zombies vs. Cheerleaders« är också föremål för en produktion från Disney Channel.

Första bilden: Alfred skinnad in på bara benen i MAD nummer 512. Andra bilden: MAD tröttnar aldrig på att ta livet av sin frontfigur. MAD nummer 483 i ordningen.

Första bilden: Alfred skinnad in på bara benen i MAD nummer 512. Andra bilden: MAD tröttnar aldrig på att ta livet av sin frontfigur. MAD nummer 483 i ordningen.

MAD har givetvis inte missat den senaste ti­dens zombieepidemi. I 2011 års decembernum­mer (512 i nummerordningen) sågas tv-­serien »The Walking Dead« jämte fotknölarna under titeln »The Walking Dud«. Satiren står Desmond Devlin (text) och Hermann Meija (bild) för. Omslagsbilden av Mark Fredrickson är ganska smaklös om du inte är en zombie. Det är inte första gången MAD disse­kerar zombier. Redan I MAD nummer 483 tog Sergio Aragones, med sin sedvanliga pantomimhumor, en titt på zombiefenomenet under det passande namnet »A MAD look at Zombies«.

En verklig zombieepidemi?

USA:s smittskyddsinstitut, CDC, varnar för zombieepidemin.

USA:s smittskyddsinstitut, CDC, varnar för zombieepidemin.

Vad är det då som talar för zombien? Själv kan ju han eller hon i regel inte säga så mycket. Men det är kan­ske just det som är zombiens vinnande egenskaper; oresonlig och omutbar. Själva styrkan ligger också i mängden. De attackerar i överlägsna antal och blir därför hopplöst svårkontrollerbara. På sätt och vis kan zombieepidemin liknas vid en naturkatastrof eller ett kärnvapenkrig, med andra ord undergången eller domedagen personifierad. Det här låter ju hopplöst deprimerande. Men eftersom vi kan stänga av data­spelet, eller slå ihop pärmarna på serietidningen när vi fått nog, så har vi ändå en viss makt över skräckupplevelsen, till skillnad från verklighetens katastrofer. Ska vi då ta en zombieepidemi på allvar? USA:s smittskyddsinstitut Centers for Disease Control and Prevention (CDC) verkar göra det. Den 18 maj 2011 gav CDC ut en informationsbroschyr i form av en tecknad serie, »Preparedness 101: Zombie Pandemic«, som berättar vad man ska göra i händelse av en fullskalig zombieinvasion. Det här är väl inget att bli bekymrad över. Men bara det faktum att ett regeringsorgan sat­sar pengar på ett informationsblad kring zombier väck­er ju vissa farhågor. Det är bara att hålla med journa­listen Karin Henriksson när hon den 13 januari 2012 i Svenska Dagbladet skrev att »2011 blev zombiens år«.

Åren därefter har blivit nästan ännu värre efter­som Apart förlag fortsatt utgivningen av »The Walking Dead«, Marvel samlat ihop sina zombier i »Marvel Zombies Supreme« och filmerna »World War Z« samt »Warm Bodies« haft premiär på biograferna. Dessutom fortsätter »Stockholm Zombie Walk« samt den internationella högtidsdagen »World Zombie Day« med sina årliga vandringar. En snabb titt på hemsi­dan IMDb:s lista »Upcoming Zombie Films« lugnar inte heller nerverna. Framtiden bådar inte gott …

Rocky pratar om »The Walking Dead« som var 2013 års populäraste TV-serie i USA.

Rocky pratar om »The Walking Dead« som var 2013 års populäraste TV-serie i USA.

Källor:

[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla nr 198 (1/2014). Texten återges med skribentens tillåtelse.]