Legends etablerade Darkseid som ett ständigt närvarande hot i DC-universumet. Bild: John Byrne. © DC Comics.
Om Crisis of Infinite Earths kan liknas vid en renovering där man rev ut all gammal bråte, städade upp och snyggade till, kan Legends närmast ses som en guidad rundtur där man visade upp det nyrenoverade universumet. Detta gjordes dels genom en miniserie i sex nummer, dels genom en rad (närmaste bestämt tjugotvå) så kallade ”tie-ins”, alltså historier i de vanliga DC-tidningarna med koppling till huvudhistorien som utspelas i miniserien, märkta med Legends-logotypen och kapitelnummer. Serierna kom ut mellan november 1986 och mars 1987. Det första numret utkom alltså bara ett drygt halvår efter Crisis och samma månad som tredje och fjärde numret av Man of Steel.
Själva miniserien skrevs av Jon Ostrander och Len Wein och tecknades av John Byrne och Karl Kesel. De olika kringhistorerina gjordes av de reguljära kreatörsteamen på respektive tidning. Till skillnad mot den ganska spretiga historien i Crisis så är detta en ganska rak berättelse: Darkseid (huvudantagonisten i Jack Kirbys New Gods-serier som nu etablerades som en av de mäktigaste skurkarna i DC:s universum) har som plan att ta kål på alla universums legender för att legenden om honom själv ska bli den enda kvarvarande. Inte helt otippat riktar han omedelbart sin uppmärksamhet mot Jorden (läs: USA) och dess superhjältar, dit han bestämmer sig för att skicka sin underhuggare Glorious Godfrey (vars superkraft är övertalningsförmåga) för att sätta planen i verket. Väl där uppträder Godfrey som ett slags opinionsbildare och lyckas att vända den allmänna opinionen mot superhjältarna samt få presidenten att skriva under en exekutiv order som tillfälligt förbjuder dem att verka. Darkseids plan ser ut att lyckas, men till slut är det barnen som lyckas avslöja Godfrey som en bluff och se till att allt slutar lyckligt: Godfrey hamnar i fängelse, Darkseids plan misslyckas och superhjältarna är återigen legender.
Intrigen i Legends är en analogi till 1950-talets moralpanik. Bild: John Byrne. © DC Comics.
Miniserien kan ibland framstå som väl åttiotalssentimental, men som ett sätt att presentera DC:s hjältar är den alldeles utmärkt. Man kan också se själva intrigen som en analogi till den moralpanik mot bland annat superhjälteserier som uppkom på 1950-talet, men som också misslyckades och gav upphov till en ny era och nya ”legender”.
I princip alla klassiska DC-karaktärer har stora roller i crossovern, med undantag för Wonder Woman. Hon är visserligen med på några sidor i miniseriens avslutande nummer, men lyser annars med sin frånvaro. Anledningen till detta var att George Pérez och redaktören Karen Berger, som ansvarade för nylanseringen av karaktären, var ovilliga att låta den nya Wonder Woman spela en alltför stor roll i Legends innan de presenterat henne ordentligt i den egna tidningen. (Jag återkommer till George Pérez Wonder Woman i ett framtida inlägg.)
Förutom att visa de gamla hjältarna i ett nytt ljus presenterade man också en rad ”nya” hjältar. De flesta av dem hade visserligen dykt upp redan i Crisis, men här hamnade de i ett helt annat fokus.
Främst rörde det sig om hjältar från det lilla förlaget Charlton Comics, vars superhjälteavdelning DC Comics köpt redan 1983 och vars karaktärer nu integrerades i DC-universumet.
Efter Legends fick Captain Marvel en nystart i en egen miniserie. Bild: Tom Mandrake. © DC Comics.
Så var även fallet med Captain Marvel, en Superman-kopia som Fawcett började publicera redan 1939 men som Fawcett, efter en långdragen rättstvist med DC/National, slutade ge ut 1953. DC Comics hade visserligen återupplivat karaktären under 1970-talet – ironiskt nog på licens från Fawcett – men de serierna hade aldrig varit en del av DC:s vanliga universum. I och med Legends introducerades alltså Captain Marvel i DC:s ”riktiga” universum.
Inte ens Guy Gardner, den nye Green Lantern, var en ny karaktär. Han debuterade redan 1968 i Green Lantern nummer 59 som Hal Jordans ”reserv”, men han hade aldrig varit en Green Lantern själv förrän i Crisis. Där förekom han bara i en kort sekvens och det var först i Legends som Guy Gardner fick tillfälle att presentera sig för en bredare läsekrets. Under 80- och 90-talet skulle han sedan bli något av en ”huvudlykta” i DC-universumet.
Legends fungerade också som en plattform för att lansera nya DC-tidningar. De två mest kända är Suicide Squad och Justice League.
Den förstnämnda var en grupp bestående av en rad ”B-skurkar” som på uppdrag av USA:s regering fungerade som en hemlig specialstyrka, och en löpande intrig i miniserien är hur specialstyrkan bildas och den allra sista kringhistorien behandlar också gruppens bakgrundshistoria.
Miniserien Cosmic Boy var en del av Legends-crossovern. Bild: Steve Lightle. © DC Comics.
Justice League är förstås nyversionen av Justice League of America och miniserien avslutas med att en nygammal upplaga av denna grupp bildas. Vad som hände med den gamla gruppen framgår inte i själva miniserien, utan i de sista numren av den gamla gruppens egen titel.
Man försökte också rätta till några underligheter som uppstått i samband med Crisis. Till exempel så publicerades miniserien Cosmic Boy som en del av Legends-crossovern. Denna miniserie satte fingret på det märkliga faktum att tonårshjältarna i framtidsgruppen Legion of Superheroes var inspirerade av Superboy, men i den nya DC-kontinuiteten existerade inte Superboy. Denna inkonsekvens visade sig vara orsakad av skurken Time Trapper, och historien skulle få sin upplösning i ytterligare en crossover mellan just Legion of Superheroes, Superman och Action Comics. Den crossovern var dock inte en del av Legends.
När man bedömer Legends bör man granska miniserien och kringhistorierna var för sig. Själva miniserien tycker jag är mycket underhållande. Det är en betydligt enklare och rakare historia än exempelvis Crisis och fungerar ypperligt som en introduktion till nyordningen.
Kringhistorierna är mer svårbedömda, eftersom de utgör en ganska blandad kompott och varierar mycket, både vad gäller hur stark koppling de har till miniserien (från att någonting i miniserien nämns i en TV-sändning i bakgrunden till att Superman hamnar på Darkseids hemplanet Apokolips) och kvalitet.
Förutom miniserien så bestod Legends av en mängd kringhistorier. Här Superman på Apokolips. Bild: Jerry Ordway. © DC Comics.
Något förvånande så är de båda Batman-historierna de jag tycker är sämst, medan Superman-kapitlen och de avslutande numren av Justice League of America är de bästa kringhistorierna. Detta är första gången jag läser de Legends-serier som inte publicerats på svenska och min bedömning är att miniserien står alldeles utmärkt på egna ben.
Som jag skrev tidigare lanserades Suicide Squad och Justice League genom Legends, och de står på tur i denna genomläsning. Först ut är Suicide Squad. På återläsande!
Lästips:
- Miniserien Legends finns samlad i mjukpärmsutgåvan Legends: 30th Anniversary Edition som både är billig och tillgänglig i de flesta bokhandlar.
- Vad gäller kringhistorierna är det krångligare. DC utannonserade en bok kallad Legends Companion som skulle samla samtliga historier, men denna bok gavs aldrig ut. Att jaga rätt på dem i andra samlingsutgåvor är knappast mödan värd, men de absolut mest lättåtkomliga är Suicide Squad-bakgrunden som finns i Suicide Squad volym 1 och de sista Justice League of America-numren som finns i Justice League: The Detroit Era Omnibus. Notera dock att ”Detroit-eran” är en av de mest utskällda perioderna i JLA:s historia så att ni inte köper grisen i säcken.
Svensk publicering:
-
Omslaget till Stålmannen 8/1987 av John Byrne. Copyright DC Comics.
Miniserien publicerades på svenska som Legender i Månadens Äventyr nummer 4–5/1988.
- De enda kringhistorier som kom ut på svenska var de med Superman som huvudperson. De publicerades i Stålmannen 8–9/1987, alltså mer än ett halvår innan själva miniserien. Att de var en del av Legends framgick inte heller i de svenska numren. Återigen visar det sig att Semic/Satellitförlaget inte var helt sanningsenliga när de hävdade att de publicerade superhjälteserier i rätt ordning.
