Den så kallade satelliteran är den mest kända i Sverige. Här ett tidstypiskt omslag från 1979 tecknat av Dick Dillin och Dick Giordano. © DC Comics
Justice League of America är något av en hörnsten i DC:s serieutgivning. Redan 1960 fick gruppen sin egen tidning, och när den blev en succé inspirerade det konkurrenten Martin Goodman till att starta en egen superhjälteutgivning – något som skulle utvecklas till Marvel Comics. Framgångarna berodde sannolikt på att DC:s populäraste hjältar samlades i en och samma tidning. Nya hjältar blev medlemmar och andra försvann tillfälligt, men de sju originalmedlemmarna – Superman, Batman, Aquaman, Flash, Green Lantern, Martian Manhunter och Wonder Woman – förblev ändå stommen i gruppen under de första decennierna.
I den svenska tidningen Gigant publicerades serier med den klassiska uppställningen; främst rör det sig om sjuttiotalsserier från ”satelliteran”, så kallad eftersom JLA hade sitt högkvarter i en satellit i omloppsbana kring Jorden.
Som jag nämnt i tidigare inlägg sålde DC:s tidningar allt sämre under det sena sjuttio- och det tidiga åttiotalet, något som även gällde Justice League of America. Undantaget var Teen Titans vars mix av unga hjältar gick hem hos läsarna och blev en succé. Inspirerad av det framgångskonceptet bestämde sig Gerry Conway, JLA:s författare sedan många år, för att ge serien en ansiktslyftning.
I Justice League of America Annual nummer 2 (oktober 1984) förstördes satelliten och gruppen upplöstes. I dess ställe introducerades Gypsy, Vibe och Steel, hjältar i sena tonåren som under ledning av Aquaman bildar en ny grupp där medlemmarna är aktiva på heltid istället för att som i tidigare versioner dela sin tid mellan gruppen och ”solokarriären”. (Några nummer senare lämnar även Aquaman gruppen och ersätts som ledare av Martian Manhunter.) Eftersom satelliten var förstörd förlade det ”nya” JLA sitt högkvarter till Detroit och denna period kallas följdriktigt för ”Detroit-eran”.
1984 försökte man ge JLA en ”nystart”, något som blev ett fiasko … © DC Comics
Att kalla Detroit-eran för ett misslyckande är nästan en underdrift. Inte nog med att tidningen sålde uselt – läsarna avskydde dessutom de nya karaktärerna. Störst antipati vållade Vibe, en stereotyp puertoricansk före detta gängledare som försetts med ”vibrationskrafter” och attribut tänkta att rida på dåtidens breakdancevåg. Nystarten blev helt enkelt ett rejält bakslag och Gerry Conway – som skrivit serien ända sedan 1978 – lämnade tidningen efter nummer 255 (oktober 1986).
Författaren som fick den tveksamma äran att ta över var J. M. DeMatteis, men det var bara tänkt som en tillfällig lösning: efter två mellanepisoder publicerades historien The End of the Justice League of America i tidningens fyra sista nummer, 258-261 (januari-april 1987).
Historien gjorde processen kort med de karaktärer som introducerats några år tidigare: Gypsy drog sig tillbaka, Steel och Vibe togs av daga och gruppen upplöstes (igen). Det var dags för ytterligare en nystart.
Tanken var att gruppen nu skulle återgå till fornstora dagar med DC:s mest kända hjältar som medlemmar, men så blev det inte riktigt. Varken John Byrne eller George Pérez ville låna ut ”sina” karaktärer – Superman respektive Wonder Woman – till andra serieskapare. Flash hade som bekant strukit med i Crisis och Kid Flash (tidigare medlem i Teen Titans) hade axlat hans mantel (bildligt talat: Flashs dräkt saknar mantel) och man tyckte att den nye Flash skulle få utvecklas i sin egen tidning i lugn och ro. (Ett par år senare blev han dock medlem i Justice League Europe.) Däremot platsade den nya Green Lantern, Guy Gardner, i gruppen.
… något som resulterade i att gruppen splittrades och det sista numret av Justice League of America utkom i samband med Legends. © DC Comics
De enda orginalmedlemmarna av JLA som var med i återlanseringen var Martian Manhunter och Batman – den senare eftersom Batman-redaktören Dennis O’Neil tyckte synd om kreatörsteamet. Dessutom anslöt Black Canary, som varit en del av JLA under stora delar av satelliteran. I övrigt var det nya och/eller tämligen okända hjältar som utgjorde det nya Justice League: Mister Miracle, Blue Beetle, Doctor Fate och Doctor Light.
Det första numret av Justice League (nu utan tillägget ”of America”) kom ut i maj 1987. Möjligen som en följd av den skrala uppställningen hjältar kände redaktören Andrew Helfer att han inte hade något att förlora och bestämde sig för att gå tvärs emot dåtidens ”grim and gritty”-trend och göra en humoristisk serie. Som tecknare värvade han den relativt okände Kevin Maguire, som hade en lättsam och ljus tecknarstil och för manus svarade Keith Giffen som redan hade gjort ett par humoristiska superhjälteserier. Eftersom Giffen helst arbetade i synopsisform, behövde Helfer någon som kunde skriva dialogerna. Han övertalade därför J. M. DeMatteis att hjälpa till med åtminstone det första numret, något som denne motvilligt gick med på. Det blev till slut sextio nummer …
Att J. M. DeMatteis – främst känd för mörka serier som ovan nämnda The End of the Justice League of America samt Kraven’s Last Hunt – skulle vara rätt man för en humoristisk serie känns ungefär lika troligt som att Lars Norén skulle vara rätt man att skriva manus till Solsidan, och på modern klickbete-svenska borde jag kanske skriva ”ni kan aldrig ana vad som hände sedan”. Det kan ni givetvis, inte minst eftersom serien fortfarande hyllas tre decennier senare; trion DeMatteis/Giffen/Maguire visade sig fungera utmärkt ihop och mot alla odds blev Justice League en succé. Satelliteran och Detroit-eran följdes av vad som brukar kallas ”bwahaha-eran”.
Nya Justice League hade en helt ny lagupställning och en ny, humoristisk, ton. Bild: Kevin Maguire och Al Gordon. © DC Comics
Att det är en humoristisk serie innebär inte att det är en parodi på superhjälteserier, utan det är snarast en sitcom. Precis som de flesta lyckade situationskomedier (med Seinfeld som lysande undantag) tar man karaktärerna samt tittaren/läsaren på allvar och blandar humor med mer seriösa intriger.
Justice League International är en karaktärsdriven snarare än en intrigdriven serie. Det tar visserligen några nummer innan ensemblen spikas och sammansättningen blir den rätta; till exempel så skrivs Doctor Light ut ur serien redan i det tredje numret; några nummer senare försvinner också Doctor Fate och Captain Marvel. De ersätts av Booster Gold, Captain Atom och Rocket Red. Med dessa små justeringar är det som utgör kärntruppen i ”bwahaha”-erans Justice League samlad: Veteranerna Batman och Martian Manhunter är gruppens ”straight men” och ledargestalter, Guy Gardner manschauvinisten och ultrapatrioten, Black Canary den stereotypa kvinnosakskvinnan, Booster Gold och Blue Beetle gruppens clowner, Captain Atom grubblaren, Rocket Red en slags sovjetisk Crocodile Dundee och slutligen är Mister Miracle rymdhjälten som försökte leva ett vanligt förortsliv. Som vanligt när det gäller serier om superhjältegrupper så dyker nya medlemmar upp och andra hoppar av, men detta är kärnan under hela Giffen/DeMatteis tid som författare.
Trots att de olika karaktärerna har sina delvis stereotypa roller passerar de sällan karikatyrens gräns. Visserligen använder sig Giffen/DeMatteis ibland av humorklyschor, som när Guy Gardner blir personlighetsförändrad efter ett slag i huvudet (och återfår sin gamla personlighet efter ytterligare ett slag), men generellt blir karaktärerna aldrig parodier på sig själva i Justice League-serierna. Till exempel framstår Batman – som knappast känns självskriven i en humoristisk superhjältegrupp – imponerande nog aldrig som malplacerad.
Det som gjorde att Justice League stod ut från mängden var humorn. Bild ur JLI nummer 8, bild av Kevin Maguire. © DC Comics
Ett stort undantag från detta lyckade karaktärsbygge är dock Flash. Som Kid Flash var han en del av Teen Titans och han medverkade även i Crisis och Legends. Där framställdes han som en grubblare med seriös framtoning; i Teen Titans tyckte han till exempel att några av de andra medlemmarna tog för lätt på tillvaron och han hoppade till och med av gruppen för att koncentrera sig på sina studier. I Justice League framställs han plötsligt som en manlig bimbo med exakt två intressen: kvinnor och pengar. Det är möjligt att dåtidens läsare fick en förklaring till denna totala personlighetsförändring i Flashs solotitel, men om man inte läst den så blir det hela ganska märkligt och känns som ett av Giffen/DeMatteis få felsteg.
Även om det är karaktärerna och den humoristiska tonen som står i centrum i Justice League innebär inte det att det saknas vanliga superhjälteäventyr. Visserligen genomsyras äventyren av den humoristiska tonen, som när Justice League möter superskurkarna i Injustice League som visar sig vara riktiga klåpare, eller karaktären Lord Manga Khan, en parodi på en ond rymdskurk som mest står på kommandobryggan i sitt rymdskepp och pratar med sig själv och skriker slumpvisa ord för att det ”låter dramatiskt”.
Maxwell Lord – seriens stora mysterium. Vem var han egentligen och vad var hans plan? Bild: Kavin Maguire och Al Gordon. © DC Comics
Mer seriösa inslag finns dock: en av de längst pågående intrigerna handlar om hur någon manipulerar gruppen mot deras vilja och styr dem i en riktning de inte är helt bekväma med. Denne någon visar sig vara den skrupellöse affärsmannen Maxwell Lord IV vars plan är att göra Justice League till en grupp sanktionerad av FN. Denna plan lyckas i tidningens sjunde nummer (varpå den byter namn till Justice League International) och de fungerar därefter som ett slags ”oberoende stat” inom FN med egna ambassader i olika länder, givetvis med Maxwell Lord som gruppens ”rådgivare”. Samtidigt som huvuddelen av serien upptas av medlemsgnabbande och mer normala superhjälte-mot-superskurk-strider, avslöjas allt mer av hans motiv bakom planen. Maxwell Lord förblir en ganska gåtfull karaktär och – för att vara en superhjälteserie från slutet av åttiotalet – håller han sig förvånansvärt mycket i en sorts gråzon mellan skurk och hjälte. (Numera är han dock en fullfjädrad skurk, men denna förändring skedde långt efter det att DeMatteis, Giffen och Maguire lämnade serien.)
Maguire tecknade tidningen till och med nummer 24 (februari 1989) men Giffen/DeMatteis fortsatte skriva serien. Tidningen sålde allt bättre och knoppade så småningom av sig; Justice League Europe, också den till en början skriven av Giffen/DeMatteis, startades i april 1989 (varpå Justice League International bytte namn till Justice League America månaden efter). Keith Giffen skrev bägge titlarna fram till februari 1992 med J. M. DeMatteis som dialogförfattare på Justice League America och Gerard Jones som dialogförfattare på Justice League Europe. Efter den femton kapitel långa crossovern Breakdowns lämnade Giffen och DeMatteis över stafettpinnen helt till Gerard Jones. Detta skedde i Justice League America nummer 60, och för att markera att det var slutet på en era återförenades de med tecknaren Kevin Maguire. Därefter blev Justice League en ”normal” superhjälteserie och ”bwahaha-eran” var över. 2003 återförenades dock trion Giffen/DeMatteis/Maguire på miniserien Formerly Known as the Justice League och 2005 på uppföljaren I Can’t Believe It’s Not the Justice League.
Justice League International blev en succé och så småningom startades systertidningen Justice League Europe. Bild: Bart Sears. © DC Comics
Under min genomläsning av Suicide Squad, som förra inlägget handlade om, och Justice League International slår det mig att de två serierna framstår som varandras spegelbilder. Bägge tidningarna startade samma månad – maj 1987 – och Suicide Squad lades ner bara ett par månader efter att Giffen/DeMatteis lämnade Justice League. Båda serierna har främst karaktärer ur DC:s B- eller C-galleri och de har en originalkaraktär som fungerar som ledare/manipulatör bakom kulisserna. Bägge grupperna slåss återkommande mot varsin fiktiv ”terroriststat” (Qurac respektive Bialya) och beger sig till Apokalips (i sann Justice League-anda heter en av de episoderna Apokalips …wow!).
Precis som spegelbilder är de också varandras motsatser: Suicide Squad handlar om skurkar, Justice League om hjältar; Amanda Waller är en svart kvinna från Chicagos ghetto som jobbat sig upp medan Maxwell Lord är en vit man från överklassbakgrund; Sucide Squad försöker vara en mörk actionserie med tillkämpad cynism medan Justice League är en humoristisk serie som för det mesta är ganska lättsam. I tidningarnas trettonde nummer ställs dessutom de två ”spegelbilderna” mot varandra. Sist men inte minst gjorde serierna väldigt olika intryck på mig. Suicide Squad kändes ibland lite trögläst och jag brydde mig inte speciellt mycket om karaktärerna. Justice League läste jag däremot med nöje och det är en serie som känns väldigt nyskapande med sin blandning av humor och superhjälteäventyr. Justice League International är helt enkelt en väldigt sympatisk serie som förtjänar både klassikerstatus och mina varmaste rekommendationer!
Nästa gång ska det handla om en serie som är något av en bortglömd pärla: miniserien The Weird av Jim Starlin och Bernie Wrightson. På återläsande!
Lästips:
-
© DC Comics
Ungefär första halvan av ”bwahaha”-eran finns samlad i Justice League International Omnibus volym 1, som innehåller Justice League/International/America nummer 1–30, Justice League Europé 1–6, Suicide Squad nummer 13 och tre annuals. Tyvärr är det tveksamt om det blir några fler volymer eftersom Gerard Jones, som tog över som dialogförfattare i Justice League Europe nummer 14, nyligen dömdes till sex års fängelse för innehav och distribution av barnpornografi och DC är av lättförståeliga skäl tveksamma till att återutge material som skulle ge honom royalties eller att ens förknippas med honom. Notera dock att volym 1 inte innehåller något Gerard Jones-material.
- Sedan tidigare finns Justice League nummer 1–7 samlade i boken Justice League: A New Beginning (1989), som är utgången. Nummer 1–24 finns även samlade i fyra volymer under namnet Justice League International (2008–09).
Svensk publicering:
Giffen/DeMatteis version av Justice League (eller Lagens Väktare som serien hette i Sverige) är förhållandevis välpublicerad på svenska. Om man räknar DC-material efter Crisis så är det bara Superman och Batman som det finns mer av. Det är dock aningen krångligt att hitta det.
Först publicerades serien i Månadens Äventyr nummer 6, 7 och 9/1988. Den tidningen lades dock ner efter nummer 10/1988.- Tidningen återuppstod sedan som DC-serier, som dock bara kom ut med tre nummer. Endast ett av dessa (2/1988) innehöll Lagens Väktare.
- Till slut började den gå som andraserie i Stålmannen med början i nummer 7/1989 och fortsatte vara det under 1989 och 1990.
