Precis som Superman och Batman blivit något av arketyperna för det ljusa respektive mörka hos superhjältar, är deras respektive hemstäder avspeglingar av deras personligheter och representerar storstadens – främst New Yorks – goda och dåliga sidor.
Ofta var skurkarna tagna ut Batmans skurkgalleri. Här Poision Ivy på omslaget till Gotham Central 32 (som också var det första med DC:s nya logotyp).
Metropolis är en livlig världsstad med en fungerande infrastruktur och poliskår, en av USA:s främsta dagstidningar, ett sprudlande nöjesliv samt trygga medborgare som beskyddas av Superman. Storskurken Lex Luthor bor visserligen där, men han är skönhetsfläcken på stadens i övrigt perfekta yta.
Gotham å andra sidan, är en stad på gränsen till sammanbrott med hög brottslighet, korruption som genomsyrar varje del av stadens olika maktcentra och med en hjälte som har som arbetsmetod att ingjuta fruktan hos brottslingarna snarare än trygghet hos övriga medborgare. Lägg därtill Batmans skurkgalleri med Scarecrow, Riddler och inte minst The Joker som härjar fritt med jämna mellanrum, så förstår man att Gotham inte direkt är någon trevlig stad att vara polis i.
Även om polismästare Jim Gordon var Batmans allierade ända från början – Gordon dyker upp på den allra första sidan i det första Batman-äventyret – har förhållandet till resten av Gothams poliskår (GCPD) varit ganska komplicerat genom åren. För det mesta har Batman betraktats som en ”hederspolis” och strålkastaren med Batmans symbol som står på taket till Gothams polishögkvarter har blivit en symbol för Batman som känns igen även bland dem som inte läser serier. Tidvis har Batman dock hamnat i direkt konfrontation med polisen, främst under de senaste decennierna.
Genom åren har också Gothams poliskår fått tydligare konturer; från att ha bestått av Gordon och en hop anonyma poliser i uniform, via introduktionen av den bufflige kriminalaren Harvey Bullock i mitten av sjuttiotalet, till den betydligt mer mångfacetterade bild av Gothampolisen som tog sitt avstamp i Batman:Year One. I de moderna serierna framställs Gothampolisens syn på Batman som ambivalent och det finns lika många poliser som stödjer Gordons positiva hållning som poliser som betraktar Batman som en laglös vigilant.
En av de första Gothampoliserna förutom Jim Gordon som presenterades närmare i Batmanserierna var Harvey Bullock. Detta omslag är från 1985 och är tecknat av Pat Broderick. Copyright DC Comics.
1996 tyckte DC att GCPD hade så många färgstarka karaktärer att man valde att ge ut två miniserier med poliseni fokus: Batman: GCPD och Gordons Law som kom ut i augusti–november 1996 respektive december–mars 1996–97. Dessa miniserier är idag tämligen bortglömda och jag vet inte så mycket om dem annat än att de är skrivna av Chuck Dixon och tecknade av Jim Aparo respektive Klaus Janson. Det skulle dröja ytterligare några år innan man gjorde ett nytt försök med en serie som satte Gothampolisen i förgrunden. Startskottet blev historien Officer Down som gick i samtliga Batman-titlar under mars 2001, där Jim Gordon blir skjuten och hans kollegor (samt givetvis Batman själv) försöker hitta förövaren. Historien togs väl emot och två av författarna – Ed Brubaker och Greg Rucka – inspirerades att göra den serie detta inlägg ska handla om: Gotham Central.
Batman: GCPD var det första försöket att göra en serie som fokuserade på Gothampolisen. Copyright DC Comics.
Både Ed Brubaker och Greg Rucka är idag megastjärnor i serievärlden, men i början av 2000-talet hade de precis fått sina stora genombrott som författare på Batman och Detective Comics, men även några andra Batman-relaterade titlar som exempelvis Catwoman. Både Rucka och Brubaker hade skrivit noir-inspirerade deckarserier innan de började som Batman-författare och tillsammans tonade de ner de mest svulstiga inslagen i Batman-serierna och fokuserade mer på karaktärens ursprung som detektiv, en förändring som uppskattades av läsarna och gjorde att försäljningen ökade. Efter samarbetet på Gotham Central har de tagit lite olika vägar: Rucka har fokuserat på agentserier som Queen & Country och Checkmate medan Brubaker blivit den som axlat Frank Millers mantel som noir-seriens mästare med serier som Criminal och Fade Out samt sejourer på Captain America och – precis som Miller – Daredevil, en serie där han återförenades med Gotham Central-tecknaren Michael Lark.
Det dröjde ända fram till december 2002, nästan två år efter Officer Down, innan det första numret av Gotham Central gavs ut och den största anledningen till fördröjningen var den nyss nämnde Michael Lark. Både Brubaker och Rucka tyckte att hans teckningsstil var perfekt för serien, så de fick helt enkelt vänta tills han var tillräckligt ledig för att ta sig an jobbet. Det var väl värt väntan: Larks teckningsstil påminner mycket om David Mazzucchelli (Batman: Year One, Daredevil:Born Again) och bidrog en hel del till den stämning som finns i serien. Under tiden de väntade på Lark kunde författarna planera intriger samt hur de skulle fördela arbetet sinsemellan: Brubaker skulle ta hand om Gotham Centrals nattskift och Rucka dess dagskift. På så sätt fick de ansvar för varsin uppsättning karaktärer, och de historier där skiften samarbetade skrevs antingen gemensamt eller så skrev de vartannat nummer.
Batman-historien ”Officer Down” var förlagan till Gotham Central. Copyright DC Comics.
Gotham Central var en renodlad polisprocedurserie – tänk TV-serier som Hill Street Blues eller Sjöwall/Wahlöös romaner – fast med tvisten att den utspelades i Gotham. Brottslingarna som jagades kunde därmed lika gärna vara en ”vanlig” brottsling som The Joker. Handlingen kretsade kring Gothampolisens Major Crime Unit, vilket alltså innebär att de brott som utreds är av den grövre sorten, som exempelvis mord. Korta historier på ett nummer varvades med längre historier om tre eller fyra (i ett fall fem) nummer som i stort sett kunde läsas fristående, men som givetvis gjorde sig bäst om de lästes i följd.
Det här var en serie som hade betydligt mer gemensamt med hårdkokta deckare än med superhjälteserier. Comics Code Authority hade i princip spelat ut sin roll i början av 2000-talet, vilket gjorde att serien inte skyr våld. Viss censur förekom dock: de grövsta svordomarna ersattes med de i serierna klassiska ”#@!”-kraftuttrycken, och något säger mig att det inte var Brubaker och Rucka som skrev så i originalmanusen.
Batman förekom sällan i Gotham Central, men var ändå ständigt närvarande, något som visualiseras i detta omslag av Cliff Chiang. Copyright DC Comics.
Ett av målen med Gotham Central var att visa hur ”fotfolket” reagerar på Batman och hans skurkgalleri. För att uppnå detta tog författarna två stora risker. Dels gjorde man Batman till en bakgrundskaraktär – han förekommer på max tio sidor totalt i seriens 40 nummer – dels förekom Gothams två mest kända poliser Jim Gordon och Harvey Bullock mycket sparsamt i serien. Detta eftersom Jim Gordon gått i pension och Harvey Bullock fått sparken efter händelserna i Officer Down. De mest namnkunniga karaktärerna var istället Renee Montoya, som funnits med i Batman-serierna sedan 1992 samt Maggie Sawyer, som från början var polis i Metropolis – hon var en av de karaktärer John Byrne introducerade i sin nya version av Superman – men som nu blivit chef för Major Crime Units dagskift. Förutom dessa två var övriga huvudpersoner skapade av Brubaker och Rucka, antingen direkt för Gotham Central eller i någon av deras tidigare Batman-serier.
Trots att de flesta karaktärerna var nya bekantskaper blev läsarna snart lika måna om deras väl och ve som de äldre karaktärernas, och att det inte var någon superhjälteserie i egentlig mening blev läsarna snart varse. Redan i första numret dog en av poliserna och under seriens gång gick flera av dem samma öde till mötes – inklusive en av huvudpersonerna.
Gotham Central gav författarna möjlighet att förmedla ett nytt perspektiv på Gotham i allmänhet och Batman i synnerhet. Han må ha varit en bakgrundskaraktär, men var ändå ständigt närvarande, inte minst som samtalsämne. Brubaker och Rucka visade den ambivalens poliserna kände inför honom: han var visserligen en hjälte, men många av poliserna såg honom som en ”glory hunter” där de fick göra grovjobbet innan Batman bokstavligt talat svepte in, räddade dagen och fick all ära. Detta ställdes på sin spets i historien Lights out i Gotham Central nummer 25, där polischefen Akins mot bakgrund av händelser i de andra Batman-tidningarna beslutar sig för att plocka ner den kända batsignalen, vilket leder till en hetsig diskussion mellan poliserna i Major Crimes Unit.
Serier som Batman:Year One etablerade Gothampolisens ambivalenta hållning till Batman i modern tid. Copyright DC Comics.
I april 2006 lades Gotham Central ner efter 40 nummer. Orsaken var inte vikande försäljning – även om tidningen aldrig tillhörde DC:s toppsäljare – utan paradoxalt nog dess framgång. Serien blev hyllad av kritiker och flerfaldigt prisbelönt, vilket gjorde att konkurrenterna fick upp ögonen för upphovsmännen. Marvel Comics erbjöd först Michael Lark ett exklusivt kontrakt (hans sista nummer blev Gotham Central 25) och sedan även Ed Brubaker, som slutade efter nummer 36. (Brubaker och Lark skulle snart återförenas på Marvel-serien Daredevil.)
När Greg Rucka fann sig vara den ende kvarvarande upphovsmannen beslöt han att sluta med flaggan i topp och gjorde först en ”tie-in” kring det pågående eventet Infinite Crisis och slutligen en tre nummer lång historia som knöt ihop säcken. I sann noir-anda erbjöds inget lyckligt slut: den korrupte kriminalteknikern Jim Corrigan – det närmaste serien kom en återkommande antagonist – mördar en av poliserna som är honom på spåren men går fri, vilket får Renee Montoya att begära avsked i ren avsky för det korrupta systemet. Montoya skulle senare återkomma i veckoserien 52 som skrevs av bland annat Rucka och som slutade med att hon blev den nya The Question (en hårdkokt deckarfigur vars ursprungliga inkarnation skapades av Steve Ditko).
Gillar man hårdkokta polisserier kommer man att gilla Gotham Central. Det är visserligen inte en serie som är lika befriad från superhjälteinslag som exempelvis Green Arrow – tvärtom så är Gothams superskurkar ganska frekvent förekommande – men det är ändå en jordnära serie som fokuserar på polisernas vardag, både på jobbet och privat.
I sann noiranda slutade Gotham Central i moll. Omslag av Sean Phillips. Copyright DC Comics.
Trots att Brubaker är den författare som oftast brukar nämnas som noir-seriens okrönte konung och jag normalt gillar hans serier mer än Ruckas, så är det Greg Ruckas nummer jag gillar bäst. Det är han som är upphovsmannen till den prisbelönta historien Half a Life från Gotham Central 6–10, där Renee Montoya blir utsatt för en komplott iscensatt av Two-Face som leder till att hon blir outad som lesbisk och anklagad för mord. Det är också han som får föra serien i mål med den mörka finalen Corrigan II. Detta innebär inte alls att jag tycker att Brubakers insats är svag, men Greg Rucka är helt enkelt strået vassare här. Alla tre upphovsmännen, samt de tecknare som tog över efter Lark, gör dock ett mycket bra jobb och detta är en av mina absoluta favoritserier från det förra decenniet.
Den polisman som blev dödad i Ruckas sista historia hade dock inte gjort sitt sista framträdande i DC:s universum. Han skulle så småningom ta över som The Spectre, ett slags hämnande andeväsen, efter Hal Jordan. ”Hal Jordan?” kanske någon tänker nu, ”är inte han Green Lantern?” Ja och nej. Han är det nu och han hade varit det tidigare också, men i början av 2000-talet hade han haft det lite … kämpigt, kan man säga. Om detta och framför allt hans återkomst som Green Lantern ska det handla när Seriearkeologi går från polisdrama till rymdopera i det allra sista inlägget av den stora DC-genomläsningen. Sist men absolut inte minst ska nämligen Geoff Johns episka nio år långa sejour på Green Lantern och relaterade titlar avhandlas! På återläsande!
Lästips:
- Samtliga 40 nummer av Gotham Central finns samlade i en tjock omnibusvolym som i skrivande stund (våren 2019) kostar ungefär 800 kronor.
- Om man inte gillar tjocka böcker finns serien också samlad i fyra stycken mindre album med mjukpärm. Dessa kostar i skrivande stund mellan 150 och 200 kronor, vilket gör att totalpriset blir något lägre. Det är helt enkelt en smaksak: omnibusvolymen har ett större format men minimalt med extramaterial.
Svensk publicering:
- Gotham Central finns inte utgiven på svenska.
