Sök...
Generic filters
Exact matches only

Fakta

Loane Sloane: Chaos Loane Sloane: Chaos
Av: Manus & bild: Philippe Druillet
Översättare: Edward Gauvin
Omfång: ca 70 sidor (opaginerad)
Format: 240 x 320 mm, hårda pärmar
Färg/svartvitt: Färg
Utgivare: Titan Comics
Utgivningsår: 2020
Språk: Engelska
Utgivningsland: Storbritannien
Klassifikation: Science fiction
ISBN: 9781787731646

Lone Sloane: Chaos

Böcker Historien om när Philippe Druillet och Lone Sloane vann PÅ SPÅRET.

Hör och häpna! Dags för ÄNNU EN recension av ett seriealbum av Philippe Druillet. Ni glömde väl inte att fira att tecknaren fyllde 75 i år? Nu är det dags att återknyta bekantskapen med den lika passive som rödögde rymdhjälten Lone Sloane. Han brukar inte vara så noga med vilka hjälpmedel han använder för att ta sig fram genom rymden. Principen är väl samma som Kajsa Varg: Man tager vad man haver – ett rymdskepp, ett riddjur, en stentron, en dröm, en flygande platta … Den här gången är Lone Sloane död och ska åka tåg.

Science fiction är inte bara rymdraketer. Det finns i själva verket en hel tradition med tågåkande inom genren science fiction. Låt oss som hastigast titta på några föregångare. Det första man kommer att tänka på är den japanska mangan och animén Galaxy Express 999 (som enligt den obligatoriska faktagooglingen ska ha varit löst baserad på en roman av Kenji Miyazawa från 1927). I den och dess uppföljare far tåg omkring i rymden. I filmen Ghosts of Mars (John Carpenter) for ett tåg omkring på en räls på planeten Mars yta. Om Snake Plissken hade fått vara med hade den historien kunnat heta Flykten från Mars. Sedan är vi framme (helt enligt tidtabellen) vid Snowpiercer (seriealbum, film och tv-serie). Det tåget tuffar fram på jorden, fast i framtiden. I början av Chaos hyllar Druillet just Snowpiercer som en av sina inspirationskällor.

Den här gången är, som sagt, Lone Sloane död. Hans kropp ligger i en säkerhetssarkofag som ska transporteras med ett stort och futuristiskt framtidståg. Liksom den brittiske dagspresshjälten Garth skyddas Lone Sloane av en mystisk gudinna. Hon tar sig in i tåget och hittar ett hål i sarkofagen och genom det hålet har hon lite sex med den döde hjälten (nej, snälla, bed mig inte förklara det tekniska här!). Därefter blir Lone Sloane – förstås – levande igen och farligare än dynamit för albumets bov, tyrannen Shaan.

Det hettar till. Till slut segrar Lone Sloane och hans gäng. Kanske var i själva verket fulingen Shaan bara en projektion av Lone Sloanes skuggsida. På slutet dyker Lone Sloanes gamla följeslagare Yearl upp. Vi minns honom från några tidigare album. Även hjältens ursprungliga rymdskepp, O’Sidarta, blir återfunnet. Det känns faktiskt som om Lone Sloane får lite ordning på sin kaotiska tillvaro den här gången, åtminstone temporärt. Kanske borde det fått sluta här? Men det har kommit fler album efter detta. Åtminstone ett av de nya albumen är tecknat av någon annan än Druillet. Det känns lite konstigt. Fast Garfield minus Garfield funkade förstås!

Om vi ska säga något om teckningsstilen så verkar Druillet ha låtit sig inspireras mer av serietecknarkollegor denna gång och mindre av konstnärer. Man finner ekon av Moebius, Enki Bilal, J-C Mézières, Barry Windsor Smith, (kanske) Jack Kirby och Frank Miller här och där, men inte så mycket av Hieronymus Bosch, Alberto Giacometti, Arnold Böcklin eller M.C. Escher. Det ser säkrare och mer seriemässigt ut, men lite grann av den charmiga skevheten har filats bort.

Äntligen har både Druillet och hans plågade hjälte funnit frid. De sätter sig ner vid köksbordet och häller upp kaffe. De brukar turas om att köpa kakor. De tittar på småfåglarna som landar på fågelbordet utanför fönstret och försöker känna igen de olika arterna. Ibland, när ingen av dem kommer på något att säga, hörs bara det högljudda tickandet från köksklockan, som utan minsta antydan till ångest mäter evigheten.

Utdrag ur Lone Sloane: Chaos. Copyright Druillet.