Sök...
Generic filters
Exact matches only
  • Artiklar
© Marvel Comics
  • Artiklar
I denna andra del om Jeph Loeb och Tim Sale kommer det att handla om deras Marvel-serier. De tog sig an några av förlagets mest klassiska hjältar – men Marvel-debuten var tämligen skakig!

Till skillnad från deras DC-produktion – som består av såväl enstaka specialnummer som maxi- och miniserier – så har Jeph Loeb och Tim Sale hittills bara gjort miniserier för Marvel Comics. De allra flesta av dessa miniserier har dessutom följt samma mall: de har varit sex nummer långa, de har haft någon av Marvels mest klassiska figurer i huvudrollen och de har haft en färg i titeln. Dessutom utspelar de sig i början av respektive huvudpersons karriär samt berör sorgearbete i någon mån.

Jeph Loebs och Tim Sales första Marvel-serie var en klichéfylld kriminalhistoria. © Marvel Comics

Den första miniserien som Loeb och Sale gjorde för Marvel Comics skiljer sig dock från denna mall. Wolverine/Gambit: Victims gavs ut i fyra nummer mellan september och december 1995, alltså ungefär samtidigt som deras tredje och sista Halloweenspecial med Batman. Historien äger rum i ”nutid” och är en kriminalhistoria som utspelas i London, där huvudpersonerna Wolverine och Gambit ska jaga rätt på en modern arvtagare till Jack Uppskäraren.

Precis som förstlingsverket för DC Comics, Challengers of the Unkown, är detta ett lågvattenmärke i Loebs och Sales samlade produktion – faktum är att den är ännu sämre än Challengers, som åtminstone kändes ambitiös. Wolverine/Gambit: Victims är i stället en ganska trött mordhistoria som är smockfull med klichéer.

Gambit misstänker att Wolverine – som lägligt nog drabbats av minnesförlust – ligger bakom morden och de hamnar så klart i klammeri med rättvisan. De blir jagade av polisen, och när den ärrade spaningsledaren ”suckar och tänker att en lång natt just blivit längre” känns det som att läsa en kioskdeckare eller se en dålig TV-film.

Den är faktiskt så dålig att det är svårt att tro att denna miniserie är gjord av samma serieskapare som bara ett år senare skulle göra mästerverket The Long Halloween. Detta är en del av Loebs och Sales produktion som ni kan hoppa över med gott samvete.

Daredevil: Yellow är en stämningsfull historia om Matt Murdocks första tid som Daredevil. © Marvel Comics

Som jag skrev förra gången övertalades Loeb och Sale att återvända till DC Comics, där de kom att göra uppskattade serier med både Batman och Superman. Det skulle dröja hela sex år innan de kom tillbaka till Marvel med miniserien Daredevil: Yellow, som gavs ut mellan augusti 2001 och januari 2002. Det var den första av de så kallade ”färgserierna”.

Ramberättelsen handlar om Daredevil (Matt Murdock), vars livs kärlek Karen Page nyligen mördats av Bullseye, en av Daredevils ärkefiender. För att bearbeta sin sorg har Matt fått rådet att skriva ett brev till henne. I ”brevet”, som är själva huvudhandlingen, tänker han tillbaka på hur han och Karen träffades och blev kära i varandra och varför han blev Daredevil.

Titelns ”yellow” är en dubbeltydighet på engelska som dels anspelar på att Daredevils dräkt var gul och röd i de första äventyren, dels på att Matts pappa ville att han skulle vara en fegis (”yellow” är ett slanguttryck för feg på engelska) och inte råka i trubbel.

Daredevil: Yellow är en rörande och stämningsfull berättelse som återberättar Daredevils ursprungshistoria på ett sätt som i mitt tycke till och med är bättre än den något mer kända Daredevil: The Man Without Fear av Frank Miller och John Romita junior.

Det var en annan Romita, nämligen juniors far – känd som John Romita senior, ”Jazzy” John Romita eller helt enkelt bara John Romita – som var inspirationen bakom Loebs och Sales nästa miniserie, Spider-Man: Blue. Den publicerades mellan juli 2002 och april 2003.

Stan Lees och John Romitas tidiga serier låg till grund för historien i Spider-Man: Blue. © Marvel Comics

Ramberättelsen utspelar sig på Alla Hjärtans Dag, en dag som får Peter Parker att känna sig nere (”blue”) eftersom han då minns sitt största trauma: Gwen Stacys död. Han sitter på vinden till sitt och Mary Janes hus och bestämmer sig för att tala in ett ”brev” till Gwen. Precis som i den föregående miniserien är det brevet som utgör själva huvudhistorien och handlar om Peter Parkers och Gwen Stacys första tid tillsammans. Ja, inte den allra första tiden; återblicken börjar vid samma tidpunkt som John Romitas första nummer som tecknare av Amazing Spider-Man.

Hela Spider-Man: Blue är en hyllning till de tidiga Lee/Romita-äventyren, och eftersom det även är min favoritperiod när det gäller Spider-Man-serier, så faller jag givetvis pladask. Spider-Man: Blue är i mitt tycke den bästa serie Loeb och Sale gjort för Marvel – ja, kanske överhuvudtaget.

Jag är emellertid inte riktigt lika positivt inställd till uppföljaren Hulk: Gray, trots att Hulk (inte ”Hulken”!) är min favoritkaraktär. Kanske beror det på att huvudhandlingen i miniserien, som kom ut mellan december 2003 och april 2004, utspelas parallellt med de två första numren av Incredible Hulk från 1962. Stan Lee och Jack Kirby skapade många lysande serier tillsammans, men de första äventyren med Hulk tillhör inte den kategorin. Det finns en orsak till att den första versionen av Incredible Hulk lades ned efter bara sex nummer. (Jag lovar att återkomma till de tidiga Hulk-serierna i den mastodontgenomläsning av Hulk jag planerar att genomföra … någon gång.)

Den gråe Hulk var ett hot mot general Ross svartvita världssyn. © Marvel Comics

Ramhandlingen i Hulk: Gray är en av Bruce Banners terapisessioner med psykiatrikern Leonard Samson – en klassisk bifigur i Hulk-serierna – och handlar om hans förhållande till sin döda fru Betty Ross. Huvudhandlingen utspelas som sagt i början av Hulks existens och berör de första mötena mellan Hulk och Betty.

Titelns ”gray” syftar dels på att Hulk faktiskt var grå i det första numret av Incredible Hulk, dels på att general Ross – Bettys far och Hulk/Banners ärkefiende under de första decennierna som serien existerade – ser världen som antingen svart eller vit. Hulks existens blir ett hot mot det synsättet, speciellt när det uppdagas att han egentligen är Bruce Banner, generalens allierade.

Hulk: Gray är en miniserie som känns ganska oinspirerad. Varken teckningar eller manus når upp till samma nivåer som de två tidigare ”färgserierna”, utan det känns som om Loeb och Sale går på rutin. Kanske började de känna så själva också; efter att ha gjort minst en serie tillsammans varje år sedan 1993, slog de av på takten rejält. Efter DC-samarbetet Catwoman: When in Rome – som känns lika oinspirerad – året därpå skulle det dröja ganska länge innan de samarbetade igen.

Deras nästa samarbete blev Captain America: White. Det första numret släpptes visserligen i september 2008, men det skulle dröja ända till 2015 innan resterande nummer till slut publicerades. Detta berodde till stor del på att de arbetade var för sig – Jeph Loeb skrev bland annat manus för DC:s TV-projekt – men också på att Loeb drabbades av en personlig tragedi då hans son Sam avled i cancer 2005, bara 17 år gammal. Denna tragedi var säkerligen inspirationen bakom Captain America: White. Den person som Steve Rogers/Captain America sörjer är inte någon kvinna, utan Bucky, sin sidekick och surrogatson.

Captain America: White handlar om en oskuldsfullare hjälte från en oskyldigare tid. © Marvel Comics

Jag ville verkligen gilla Captain America: White mer, speciellt med tanke på den tragedi som inspirerade serien. Tyvärr är det dock en tämligen ordinär historia om Andra världskriget, även om både Sgt. Fury & His Howling Commandos och Red Skull är viktiga figurer i den. ”Vitheten” i titeln har ingenting med hudfärg att göra, utan representerar den oskuld Steve Rogers förlorar under sitt första krigsuppdrag – både bildligt och bokstavligt, eftersom det framkommer att han aldrig kysst en kvinna.

Jeph Loebs och Tim Sales Marvel-serier håller en ojämnare nivå än deras DC-produktion. Den innehåller ett riktigt snedsteg – Wolverine/Gambit: Victims – och två mycket bra serier: Daredevil: Yellow och Spider-Man: Blue. Lägg därtill två mediokra miniserier, så förstår ni att jag tycker att deras Marvel-produktion är ganska mycket ”hit and miss”, för att använda ett engelskt uttryck. Fast Spider-Man: Blue träffar å andra sidan mitt i prick och det är den serie jag rekommenderar allra varmast.

Den miniserie som fick avsluta denna genomgång var ju Captain America: White och nästa gång blir det ännu mer om den karaktären. Då inleds nämligen en genomläsning som jag valt att kalla ”Tolv år med Captain America”. Den som vill veta vilka tolv år som avses får ge sig till tåls tills dess! På återläsande!

Lästips:

  • Wolverine/Gambit: Victims har getts ut i ett par olika samlingsutgåvor genom åren, men ingen av dessa verkar finnas kvar i tryck. Det är å andra sidan ingen förlust, om ni frågar mig.
  • Dessvärre verkar inte heller någon av de samlingsutgåvor som samlar deras andra Marvel-serier finnas i tryck längre, även om en nyutgåva av Daredevil: Yellow är på gång, vilket borde betyda att resterande ”färgserier” också borde följa.
  • Den absolut bästa samlingsutgåvan är Yellow, Blue, Gray & White som samlar alla fyra ”färgserierna” i en enda bok i storformat. Det är en bok jag rekommenderar alla att försöka hitta på begagnatmarknaden.