Den nya Black Panther-tidningen lanserades i april 2005 med en historia tecknad av John Romita Jr. © Marvel
I förhandsreklamen inför nylanseringen av Black Panther – och även i baksidestexterna på de samlingsutgåvor som släpptes senare – kallade Marvel den nye manusförfattaren Reginald Hudlin för en ”Hollywoodgigant”. Det var en sanning med rejäl modifikation.
När Black Panther nummer 1 landade på tidningsdiskarna i april 2005 var Hudlins mest framgångsrika film den romantiska komedin Boomerang med Eddie Murphy i huvudrollen; en film han regisserat men inte skrivit manus till. Hudlin har visserligen samlat på sig tyngre Hollywoodmeriter de senaste åren – bland annat är han en av tre producenter bakom Quentin Tarantinos film Django Unchained – men han skulle knappast kallas för Hollywoodgigant idag heller.
Omstarten av Black Panther innebar en ny riktning för titelfiguren. Under Christopher Priests författarskap hade T’Challa varit en karaktär som förkroppsligade Wakandas självvalda isolering. Han höll sig på sin kant och de allianser han formade med andra Marvel-hjältar var av högst tillfällig art. Nu skulle Black Panther bli en del av Marvels universum igen.
Efter en sex nummer lång historia där Black Panther-mytens ursprung berättades genom återblickar samtidigt som det nygamla figurgalleriet introducerades (bland annat T’Challas syster Shuri), följde en historia som var en del av Marvel-eventet House of M (ett event jag inte tänker gå närmare in på här). Därefter inleddes en crossover med X-Men nummer 175 och 176, som också fungerade som en föraning om den stora händelse som Hudlins sejour är mest känd för: giftermålet mellan T’Challa och Storm från X-Men.
Bröllopet mellan T’Challa och Storm från X-Men presenterades som ”århundradets bröllop”. © Marvel
Bröllopet mellan Black Panther och Storm sätter fingret på ett av de stora problem jag har med Hudlins manus: bristen på intrigbyggande. Visserligen hade Black Panther och Storm träffats redan i Marvel Team-Up nummer 100 från 1980 och att det fanns en attraktion mellan de båda hade Priest också hintat om i sina serier. Men från att T’Challa började fundera på att hitta en fru tills bröllopet ägde rum gick det bara åtta nummer.
Under dessa nummer förväntades läsarna inte bara glömma att Monica Lynne porträtterats som T’Challas stora kärlek i alla tidigare serier (nu hade de plötsligt ett samtal om att de ”egentligen alltid bara varit vänner”), utan de förväntades också acceptera att det var Storm som alltid varit föremål för hans ömma låga och dessutom att hon alltid känt likadant.
I blixtfart (!) fick vi se frieri, trolovning, möhippa, svensexa och slutligen bröllop. Visst kan detta ha varit resultatet av order uppifrån och viss tidspress. När Marvel lät sina två mest kända karaktärer av afrikansk börd gifta sig (Ororo Munroe, Storms riktiga namn, var till hälften kenyan och hade dessutom vuxit upp som föräldralös i Kairos slum) gjorde förlaget detta till ett riktigt PR-jippo. Bland annat anlitades en designer för att skapa en riktig bröllopsklänning.
Det förändrar dock inte det framstressade intrycket, något som förstärks av att man ”ångrade sig” och publicerade en historia några år senare där äktenskapet annullerades lika plötsligt som det hade inletts.
Vart åker man på smekmånad om man är Marvel-universumets hetaste par? Tja, bland annat till Atlantis! © Marvel
Lika framstressad känns introduktionen av T’Challas syster Shuri. Idag är hon en viktig karaktär – inte minst i de två spelfilmerna – som jag kommer att återkomma till i senare inlägg. Detta märks dock inte när hon bara dyker upp utan förklaring i serien. Det är alltså inte fråga om någon sedan länge försvunnen syster eller en halvsyster som avslöjas. Nej, plötsligt är hon en del av T’Challas familj i Wakanda och läsarna förväntas tro att hon alltid varit det.
Jag har svårt att tro att någon skulle få för sig att plötsligt introducera en syster till Peter Parker eller att Bruce Waynes syster Beata hux flux skulle glida ner i Läderlappsgrottan utan att vare sig läsarna eller karaktärerna i serien skulle höja på ögonbrynen. Till och med Supermans kusin Supergirl försågs med en bakgrundshistoria när hon introducerades i Action Comics nummer 252 från 1959, en tid som inte direkt är känd för sin rigida syn på kontinuitet. Men Hudlin tyckte inte att det behövdes någon förklaring till att T’Challa plötsligt hade en lillasyster.
Efter att Storm och Black Panther hade gift sig åkte de på ett slags eriksgata i den fyra nummer långa historien World Tour där de i tur och ordning besökte Dr. Dooms kungarike Latveria, Inhumans kungarike på månen samt Namors kungarike Atlantis. I berättelsens sista del anlände de till USA bara för att bli indragna i händelserna i Marvel-crossovern Civil War.
Black Panther och Storm vikarierade för Reed och Sue Richards som medlemmar i Fantastic Four. © Marvel
Kortfattat gick denna crossover ut på att Marvels superhjältar slogs mot varandra, då de stod på olika sidor i frågan om en lag där personer med superkrafter var tvungna att registrera sig hos myndigheterna. Black Panther 23–25 (februari–april 2007) var en del av denna crossover, men då huvudhistorien utspelades i miniserien Civil War känns dessa nummer lite vingklippta.
Därefter blev T’Challa och Storm medlemmar i Fantastic Four, som vikarier för Reed och Sue Richards. Makarna Richards hade nämligen stått på olika sidor i ”inbördeskriget” och tog semester från kvartetten för att reda upp sitt äktenskap. I de följande numren var alltså T’Challa och Storm en del av ”Marvels First Family” och detta är den absolut sämsta delen av Hudlins sejour.
Han försökte skriva FF-historier om olika parallella universum och zombies, men var helt enkelt inte särskilt bra på det. De nio nummer detta handlar om var de enda jag skummade på grund av att historierna inte motsvarade mina redan tämligen lågt ställda krav.
Den följande historien, som utspelades i Black Panther nummer 35–38 (maj–september 2008, med undantag för juli då inget nummer publicerades) är emellertid ett lyft. Black Panther återvände till Wakanda och ställdes återigen inför hotet från sin ärkefiende Eric Killmonger.
Denna historia var ovanligt politisk och mörk för att vara skriven av Hudlin och berörde ämnen som barnsoldater och hur Wakanda ses som ett hot av sitt betydligt mindre mäktiga grannland Nikanda. Denna historia nådde faktiskt nästan – men bara nästan – upp till Christopher Priest-klass.
Black Panther blev indragen i ytterligare en crossover. Historien See Wakanda and Die skrevs av Jason Aaron, men är en besvikelse. © Marvel
Därefter lämnade Hudlin över författarpennan till Jason Aaron, som skrev en anknytningshistoria till ytterligare en crossover: Secret Invasion, där de formskiftande Skrullerna försökte invadera Jorden (i Aarons historia handlar det så klart om Wakanda). Historien är en besvikelse, speciellt om man vet hur bra Aaron faktiskt kan skriva. Därefter tog tidningen en paus inför en nystart, och nummer 41 (november 2008) blev det sista i denna ”volym”.
Precis som Boomerang aldrig nämns som en av Eddie Murphys bästa filmer, kommer Hudlins sejour på Black Panther aldrig på tal när de bästa serierna med T’Challa ska rankas. Att Black Panther dessutom blev en del av inte mindre än tre crossovers under de tre och ett halvt år som tidningen existerade gör inte direkt manusen någon tjänst. Hudlins bakgrund som komediregissör märks på den rappa dialogen, som faktiskt räddar en del tunna historier. För precis som Boomerang heller aldrig nämns som något av Murphys fiaskon, är det – med undantag för Fantastic Four-numren – svårt att kalla Hudlins serier bottennapp. De är i stället hyfsat underhållande bagateller som inte lämnar något större intryck efter sig.
Nästa gång blir det en blandad kompott, då vi får möta en rad olika ”pantrar”, men också flera olika författare – bland annat Hudlin igen! På återläsande!
Lästips:
- Hudlins Black Panther-serier finns samlade i tre mjukpärmsutgåvor med titeln Black Panther by Reginald Hudlin: The Complete Collection. Förutom Black Panther nummer 1–41 innehåller volym 3 också några av de serier jag kommer att skriva om nästa gång.
