Jag lekte länge med tanken att kalla detta inlägg för ”Superman: The Mullet Years”, eftersom den hiskeliga frisyren blev ett av Supermans kännetecken i mitten av 1990-talet. Clark Kent fick därmed en extra förklädnadsdetalj, eftersom han ofta hade hockeyfrillan i hästsvans (bara snäppet mindre avancerat än att sätta på sig ett par oslipade glasögon).
Åren efter The Death of Superman försökte man imitera sig själv. Här omslaget till Adventures of Superman 514, som påminner starkt om Supermans dödsscen, men med rollerna ombytta. © DC Comics
Andra kännetecken hos Superman-serierna under samma period var olika försök att renommésnylta på sig själva genom olika efterapningar, både titelmässigt och tematiskt, av The Death of Superman. Man kunde också ana en viss frustration hos de olika serieskaparna när de fick hitta på nya anledningar till att skjuta upp giftermålet mellan Lois och Clark. Som jag skrev i förra avsnittet var bröllopet från början tänkt att äga rum sommaren 1993, men på grund av marknadsföringsskäl sköts det rejält på framtiden.
Superman-serierna började med andra ord tyvärr stagnera alltmer under de här åren, och även om kvalitetsnedgången inte var alarmerande började den ändå märkas av. Många av de serieskapare som arbetat på de olika Superman-tidningarna byttes ut under de här åren, främst när det gällde tecknare. Detta gjorde att serierna fick ett mera tidstypiskt utseende. Som vana läsare av Seriearkeologi nog känner till, har jag ganska svårt för nittiotalets superhjälteestetik, så detta är alltså ingen komplimang.
Den första försöket att imitera succén med Supermans död var en historia som berättade hur Lex Luthors hemlighet avslöjades. Det hela tog sin början i Superman nummer 87 (1994:10, mars 1994) där Luthors klonade kropp visade tecken på att börja förfalla, ett resultat av en ”klonsjuka” som drabbade alla kloner i Metropolis med omnejd. Samtidigt började Lois nysta i hans hemligheter och lyckades så småningom avslöja att Luthors ”son” i själva verket var han själv. Den döende Luthor blev alltmer desperat och bestämde sig till slut för att Metropolis skulle ”dö” med honom.
Denna plan sattes i verket i Fall of Metropolis, med den extratjocka Action Comics nummer 700 (1994:24, juni 1994) som huvudattraktion. Tyvärr blev det också Roger Sterns sista nummer som månatlig Superman-författare. I numret efter, som också var det sista kapitlet av Fall of Metropolis, delade Karl Kesel och Louise Simonson på manusarbetet. När röken skingrades var stora delar av centrala Metropolis ödelagt och Luthor var en grönsak, fången i sin egen kropp och misstänkt för en rad brott.
Sommaren 1994 var det dags för returmatchen mellan Superman och Doomsday. © DC Comics
Från och med Action Comics nummer 702 (1994:32) var det David Michelinie som höll i manuspennan. Han var också en värvning från Marvel Comics, där han bland annat skrivit Amazing Spider-Man och Iron Man. Han var en habil författare, men någon Roger Stern var han inte.
En returmatch mellan Superman och Doomsday hade det hintats om redan i historien Funeral for a Friend, och sommaren 1994 blev den äntligen(?) av. Detta skedde i Superman/Doomsday: Hunter/Prey, en miniserie i deluxeutförande som kom ut i tre nummer mellan april och juni 1994, skriven och tecknad av Dan Jurgens. I miniserien fick läsarna dels veta mer om Doomsdays bakgrund och dels återse inte bara Doomsday utan även cyborg-Stålis. Darkseid, som också medverkar i historien, reduceras till att spela tredjefiolen! Miniserien slutar hur som helst med att både Doomsday och Cyborgen besegras. Doomsday skulle hålla sig borta från Superman-serierna ett tag, men Cyborgen skulle återkomma snart igen (mer om det längre ner).
Jag har tidigare, bland annat i den här texten om Green Arrow, hävdat att den ”riktiga” post-Crisis-eran varade mellan 1987 och 1993 och att den slutar med Reign of the Supermen. Om man ser till DC-universumets egen kronologi, ger den mig rätt – åtminstone nästan! I september 1994 inträffade nämligen Zero Hour, en crossover som involverade förlagets samtliga titlar. Denna crossover var en ”soft reboot”, där man ”nollställde” tiden för att försöka åtgärda flera av de inkonsekvenser som uppstått i DC-universumet.
Miniserien Zero Hour återstartade (en än gång) DC:s universum. © DC Comics
Förutom samtliga reguljära DC-tidningar så släpptes miniserien Zero Hour med ett nummer i veckan, fiffigt nog numrerat baklänges: man startade med nummer 4 och avslutade (förstås) med nummer 0.
Det var egentligen en ganska tråkig historia där Hal Jordan/Parallax försökte skapa ett ”idealuniversum” där Coast City aldrig förstördes. Han lyckades nästan, men tillsammans med tidspoliserna i Linear Men kunde hjältarna ”återstarta tiden” och återskapa ett nygammalt DC-universum med små skillnader jämfört med det gamla. (Vill ni ha en bättre beskrivning av den ganska konstiga historien får ni läsa miniserien själva.)
Förutom att Superman-tidningarna förstås ingick i crossovern – den bästa historien var den i Man of Steel, där Superman träffade en massa olika versioner av Batman – så hade miniserien viss Superman-koppling, då den skrevs av Dan Jurgens och tecknades av den gamla bekantingen Jerry Ordway.
Rebooten fick inga större konsekvenser för Superman. Den största var möjligen var att Metropolis var återuppbyggt. Jag skriver ”möjligen” eftersom det till slut förklarades hur – nästan alla DC:s hjältar hade hjälpts åt att återuppbygga staden – i Adventures of Superman nummer 522 (1995:15, april 1995).
I Man of Steel nummer 0 (1994:37, oktober 1994) – samtliga DC-tidningar var numrerade med en nolla i oktober för att markera nystarten – introducerades Clarks barndomsvän Kenny Braverman, som alltid varit den evige tvåan efter Clark under uppväxten. Ja, han till och med föddes samma dag som Clarks raket kraschade på Jorden, bara ett stenkast därifrån. Det sades aldrig rätt ut, men eftersom en ny barndomsvän introducerades (och ingen verkade förvånad), så får man nog utgå från att detta också var en konsekvens av Zero Hour.
På grund av närheten till nedslagsplatsen för Clarks raket, visade sig Kenny också ha utvecklat superkrafter som vuxen – bland annat svettades han kryptonit(!) – och var fast besluten om att hämnas på Clark för alla upplevda oförrätter. Som superskurken Conduit försökte han mörda Clark, men misslyckades gång på gång. Efter att ha slagits mot Superman/Clark i samtliga ”nollnummer” av Superman-tidningarna, åkte han till slut i finkan.
Superman visade sig vara död trots allt – eller? © DC Comics
Slutstriden mellan Superman och Conduit ägde rum nära den staty som varit Supermans grav. Efter att den delvis förstörts under slagsmålet gjordes en märklig upptäckt: Supermans döda kropp! Var den Superman som läsarna följt de senaste månaderna ytterligare en bedragare?
Detta var upprinnelsen till Dead Again, en historia som varade i nästan tre månader, från Man of Steel nummer 38 (1994:41, november 1994) till Adventures of Superman nummer 519 (1995:3, januari 1995). När jag läste den undrade jag flera gånger om man hämtat inspiration från Clone Saga som gick i Spider-Man-tidningarna under samma tidsperiod – inte heller någon komplimang – då allt pekade på att den döda kroppen verkligen var den riktige Superman. Efter att han letat upp sina fiender en efter en för att konfrontera dem, visade det sig till slut att det var Brainiac som hade vaknat ur den koma han hamnade i efter Panic in the Sky och att allt varit en illusion. Mycket väsen för ingenting, alltså.
Bara några månader senare var det dags för ett nytt jubileum, då Superman kom ut med sitt hundrade nummer i maj 1995 (1995:18). Detta ”firades” genom historien The Death of Clark Kent (börjar ni ana ett mönster?) där Kenny Braverman/Conduit visade sig vara Metropolis smartaste person eftersom han listat ut att Clark Kent och Superman är samma person. Conduit attackerade Clarks nära och kära och efter att Lois till synes dött i ett bombdåd, bestämde sig Superman för att gå under jorden tillsammans med sina föräldrar och därmed ”döda” Clark Kent.
The Death of Clark Kent är en relativt lågmäld historia, till skillnad från de flesta andra längre historier i Superman-tidningarna, som var lika bombastiska som en Jerry Bruckheimer-film. För att fortsätta filmjämförelserna så var detta snarast en road movie, där Clark och hans föräldrar åkte runt i USA i en husbil på flykt undan Conduit. En rolig detalj är att DC gjorde ytterligare en anpassning till Lois & Clark, eftersom den tecknade Martha Kent plötsligt var mycket lik K Callan, skådespelaren som spelade Martha i tv-serien.
Superman slutade vara Clark Kent för att skydda sin familj från Conduit, en vän från barndomen. © DC Comics
Lois, som givetvis överlevt bombdådet, försökte hitta familjen Kent samtidigt som Conduit och hans organisation Pipeline också jagade dem. Till slut, i Action Comics nummer 711 (1995:24, juli 1995) stod Kenny och Clark öga mot öga i en strid som slutade med Kenny Bravermans död. Clark och Lois återförenades och efter viss tvekan bestämde han sig för att ”återuppliva” Clark Kent igen. I mitt tycke är detta en av de bästa historierna under de här åren.
I anslutning till The Death of Clark Kent startades också en femte (!) Superman-titel. Superman: The Man of Tomorrow var dock bara en kvartalstidning, tänkt att komma ut de veckor då ingen av de andra Superman-tidningarna publicerades. Den skrevs av Roger Stern och tecknades av Tom Grummett, som alltså återvände till Superman-serierna. Någon annan som också återvände i samma nummer var Lex Luthor! (Ni trodde väl inte att han skulle vara uträknad speciellt länge?) Han var nu vid god vigör igen efter att ha köpslagit med demonen Neron.
Annars var det en hel del nya namn bland kreatörerna. Den finsk-kanadensiska tecknaren Stuart Immonen hade tagit över som tecknare på Adventures of Superman redan i januari 1995. Kieron Dwyer ersatte Jackson Guice som tecknare på Action Comics från och med nummer 712 (1995:29, augusti 1995). Inte ens Dan Jurgens fortsatte teckna – men dock skriva – Superman. Han ersattes av en rad olika tecknare innan Ron Frenz tog över från och med nummer 106 (1995:44), november 1995). Frenz var en bra tecknare, men det var ändå en nedgång i kvalitet jämfört med Jurgens teckningar.
Den ende tecknare som var kvar från de klassiska åren var Jon Bogdanove, som fortsatte teckna Man of Steel. Tyvärr, måste jag säga, eftersom hans stil alltmer började efterlikna skämtteckningar; ibland påminde det mer om Acke än något man förväntar sig att se i en superhjälteserie.
Tidningen Man of Steels 50:e nummer ”firades” genom att Superman ställdes inför rätta. © DC Comics
Det var just Man of Steel som stod för nästa jubileum, då nummer 50 (1995:43) kom ut i november 1995. Det var första kapitlet i The Trial of Superman, där Superman kidnappades av en grupp rymdvarelser och ställdes inför rätta eftersom en av hans förfäder ansågs skyldig till Kryptons undergång. Det kanske låter lite långsökt och det är det också. Det var en ganska ointressant sci-fi-historia som drogs ut på tolv hela kapitel.
Två noterbara saker inträffade dock: den moderna versionen av flaskstaden Kandor (dock utan koppling till Krypton denna gång) syntes till för första gången. Dessutom återförenades alla fyra Superman-kopiorna från Reign of the Supermen. Steel, Superboy – som för övrigt fått egna tidningar efter Reign … – och Eradicator bildade tillsammans med Supergirl en expedition för att rädda Superman från rymdvarelserna. På motsatt sida, anställd av ”tribunalen”, stod Cyborg. Givetvis besegrades både Cyborg och rymdvarelserna av Superman (de fyra i ”räddningsexpeditionen” är förvånansvärt bleka) och vår hjälte återvände så till Jorden i Adventures of Superman nummer 531 (1996:4, januari 1996).
Efter The Trial of Superman blev Mike Carlin, som varit Superman-titlarnas redaktör sedan 1987, befordrad till ”exekutiv redaktör”. Han ersattes av KC Carlson. Carlson ersattes i sin tur av Joey Cavalieri efter bara några månader.
Det tänkta bröllopet mellan Lois och Clark stötte på en hel del hinder. I april 1996 kom chockbeskedet att deras förlovning var bruten. ©DC Comics
Man började så smått ana att manusförfattarna tröttnat på att hitta ursäkter till att skjuta på bröllopet. Vad värre var, så verkade Lois Lane också ha tröttnat. När Superman återvände från sin rättegång sade hon att hon ”saknade Clark”. I Action Comics nummer 720 (1996:14, april 1996) inträffade den enda minnesvärda händelsen under KC Carlsons redaktörskap: Lois Lane bröt förlovningen. Hon hade tröttnat på att aldrig få någon tid tillsammans med Clark, som prioriterade att vara Superman.
Det är svårt att klandra henne. Hon hade genomlevt en av världshistoriens värsta trolovningar, där hennes fästman bland annat dött, återuppstått, misstänkts vara död igen, attackerats av en gammal barndomskamrat samt kidnappats av rymdvarelser. Dessutom hade han lagt sig till med hockeyfrilla. Ack ja. I verkligheten var dock detta bara ytterligare ett sätt att skjuta på bröllopet.
Sidointrigerna under dessa år handlade inte bara om Lois och Clark. De övriga karaktärerna runt Clark och Lois hade inte direkt några muntra dagar heller. Cat Grants son mördades av Toyman (i ett par nummer som mest liknade Batman-äventyr). Jimmy Olsen dejtade Lois lillasyster men brädades av nykomlingen Ron Troupe och Perry White drabbades av lungcancer. Det var sannerligen mörka dagar i Metropolis. Till och med solen – och Supermans krafter – försvann i crossovern Final Night. Solen kom förstås tillbaka, men inte Supermans krafter. Ett par ljusglimtar fanns dock: Perry och Alice White adopterade en föräldralös pojke och Lana Lang gifte sig med Peter Ross.
I slutet av 1996 gifte sig äntligen TV-seriens Lois och Clark. Nu kunde DC Comics till slut skrida till verket. Lois Lane, som hade börjat jobba som utrikeskorrespondent för att komma bort från Clark, återfick tron på en framtid med honom i rekordfart. Hon återvände till Metropolis och efter 58 år, varav sex år som förlovade, kunde bröllopet äntligen äga rum, tre och ett halvt år senare än vad som var planerat från början.
Redan i december 1996 ägde dock bröllopet äntligen rum. Efter 58 år förändrades förhållandet mellan Lois Lane och Clark Kent för alltid. © DC Comics
Detta skedde i den 90-sidiga specialutgåvan Superman: The Wedding Album (1996:47, december 1996). Den skrevs av samtliga aktiva Superman-författare och tecknades av en rad tecknare, gamla som nya. Bland annat innehåller albumet de allra sista Superman-sidorna – visserligen tagen från en äldre, opublicerad historia – av den klassiska tecknaren Curt Swan, som tyvärr hade avlidit några månader tidigare.
Att det var ett efterlängtat bröllop, både i DC:s universum och bland dem som jobbade med Superman-tidningarna, gick inte att ta miste på. Trots att historien inte innehöll någon egentlig intrig utöver bröllopsförberedelserna, var detta den i särklass bästa Superman-historien på flera år. Lika glädjande var att Clark Kent äntligen bestämde sig för att klippa sig! ”The Mullet Years” var till ända och det var verkligen en värdig final!
Det går förstås bara att spekulera i hur Lois och Clarks bröllop hade sett ut om det verkligen ägt rum i Adventures of Superman nummer 500 och hur historierna innan var tänkta att se ut. Vi fick visserligen hela The Death and Return of Superman-sviten istället, men åren efter präglades av alltmer långsökta anledningar till att flytta fram bröllopet. Märkligt nog kändes upptakten till bröllopet, där Lois ändrar sig igen, ändå framjäktad. Man får nästan intrycket av att Superman-teamet inte var förberedda på tv-bröllopet. Bröllopsnumret är värt att läsa, men annars är åren mellan Supermans återuppståndelse och bröllop faktiskt fyllda av mediokra serier.
Lois och Clark var gifta. Skulle de leva lyckliga i alla sina dagar? Nej, definitivt inte. Redan på smekmånaden (som man kunde läsa om i decembernumren av Action Comics, Adventures of Superman och Man of Steel) tornade orosmolnen upp sig. Det största var givetvis Clarks förlorade superkrafter. Hur han skulle få tillbaka dem och varför det är Superman-seriernas sämsta period, kommer jag att berätta nästa gång. På återläsande!
Lästips:
- Det finns i skrivande stund inte jättemycket samlat från åren mellan Supermans död och bröllopet. Tre ganska tunna mjukpärmsalbum finns att tillgå: Bizarros World!, The Death of Clark Kent och The Trial of Superman. Dessutom finns samlingen Superman: Zero Hour som samlar Superman-numren under Zero Hour-månaden samt alla ”nollnummer” månaden efter.
- Hela crossovern Zero Hour finns samlad i en omnibusvolym. Den innehåller dock ett nummer av alla DC-tidningar som kom ut i september 1994, och om man inte är väldigt bekant med DC:s 90-talsserier, blir de ganska obegripliga. Jag hade i princip bara behållning av Superman– och Batman-titlarna, samt möjligen av själva miniserien. Eftersom Superman– och Batman-avsnitten finns samlade i mjukpärmsalbum (som dessutom innehåller alla ”nollnummer”, som märkligt nog inte inkluderas i omnibusvolymen), är dessa ett bättre köp.
- Det är med viss åldersångest (jag köpte The Wedding Album när det kom ut) som jag noterar att det är nästan 28 år sedan bröllopet ägde rum. 2021, tjugofem år efter bröllopet, gav DC ut en deluxeutgåva med alla Superman-serier från ”bröllopsmånaden”. Superman & Lois: the 25th Anniversary Deluxe Edition kostar runt 350 kronor och finns fortfarande att få tag på. Det är den enda av dessa böcker som jag oreserverat kan rekommendera.
