Death Piglet

200 strippar om tre rutor alla innehållande uteslutande våld och ond, bråd död.

Johan C. Brandstedt har samlat sin nätserie ”Death Piglet” ”för första gången på döda träd”, som baksidestexten lyder. All text i boken är på engelska, något som inte påverkar läsningen nämnvärt, eftersom serien är i stort sett ordlös.

Estetiskt såväl som innehållsligt är ”Death Piglet” klockren. Teckningarna är grafiskt tydliga och oerhört gulliga. Figurerna är tydliga i sina roller. Tajmningen är oftast grym.

”Death Piglet” är i grunden en parodi på Nasse från ”Nalle Puh”. Just den anspelningen är dock tydligare i ”Berättelser från Sjumilaträsket” än här, då ”Death Piglet” i stort bara har vaga likheter med förlagan och ingenting i innehållet anspelar på ”Nalle Puh”. I stället möter vi en sadistisk griskulting som utan vidare kommentarer massakrerar sin omgivning, bestående av zombier, skelett och andra varelser hämtade ur skräckkulturens basutbud. Det är oerhört roligt.

Brandstedts är tajmning är utmärkt och hans förmåga till morbid variation verkar obegränsad. Lika ikonisk som hans bildvärld är hans idévärld, där han ideligen anspelar på i huvudsak populärkulturella och allmänt kända fenomen som enarmade banditer, öde ö med meddelande i flaska, gullig kattunge i träd, etc. etc. Mot denna fond av allmän förförståelse serverar han oss en lång rad variationer på samma tema. Bäst är ”Death Piglet” när stripparna är som renast, när det bara handlar om meningslöst avlivande, inte sällan av den gulliga nallen. När Johan C. Brandstedt lämnar denna snäva formel för andra former av absurd humor händer det ibland att tajmningen sviktar en aning, men det är en mycket liten anmärkning mot ett mycket, mycket bra seriealbum.