Herr I

Hur kul kan det egentligen vara att läsa om en ytterst simpelt tecknad liten gubbe som oavbrutet försöker lägga vantarna på andra varelsers mat, men ständigt misslyckas?

Väldigt roligt visar det sig ganska snabbt, trots att det här albumet inte känns speciellt lockande till en början. Varenda sida är uppbyggd enligt samma enformiga sidlayout med 60 (!) pyttesmå rutor per sida. Teckningarna är lika enkla som färgläggningen. Allt försiggår helt utan text – varken pratbubblor, textrutor eller onomatopoetiska uttryck förekommer över huvud taget. Alla sidor är en avslutad liten historia och manusen är, som sagt, minst sagt enkelspåriga. Herr I samt alla de andra namnlösa och bisarra figurer som befolkar albumet har i stort sett inga egenskaper alls, utan finns där mest för att de här miniberättelserna ska kunna drivas vidare mot sina egenartade slut.

Och ändå är det något som gör att man läser vidare med ett allt större leende på läpparna. Det spelar ingen roll att det hela framstår som smått imbecillt, alla ingredienser växer under läsningen och blir alltmer lockande. Den makabra humorn med de blodiga avsluten, de lustiga små varelserna med sitt minimalistiska men ändå överdrivna kroppsspråk och mimik, den enformiga men behagliga färgläggningen, det monotont repetitiva berättandet. Allt det som kunde ha gjort serien långtråkig och dålig gör den istället högst njutbar och originell.

Detta album är inget annat än en minimalistisk och nästan existentialistisk liten pärla. I mitt tycke långt överlägsen samme upphovsmans andra pantomimalbum utkommet på Komika förlag under år 2006, nämligen ”Flugan”. Där den serien var småputtrigt trevlig är ”Herr I” istället genuint rolig på ett, åtminstone såvitt jag känner till, ganska unikt sätt.

Avslutningsvis återstår väl inget annat än en stark önskan om att detta album ska upptäckas av såpass många läsare att man kan hoppas på ännu fler svenska utgåvor med Lewis Trondheims serier. Jag är övertygad om att han har potentialen att uppskattas av en bred publik i Sverige. Svårigheten är att nå ut, särskilt för ett litet förlag som Komika.