Secret Origins nummer 14 var ett slags prolog till Suicide Squads egen tidning. Bild av Luke McDonnell och Dave Hunt. Copyright DC Comics.
Att John Ostranders Suicide Squad är den ”ursprungliga serieversionen” är en sanning med modifikation; en tidigare grupp med samma namn debuterade redan i The Brave and the Bold nummer 25 (augusti 1959). Visserligen förekommer två karaktärer (Rick Flag och Karen Grace) i bägge versionerna, men i övrigt har serierna inte mycket gemensamt. Silver Age-versionen var en kortlivad sf-serie där en grupp militärer åkte runt och jagade monster, medan Ostranders Suicide Squad snarast kan beskrivas som en superhjälteserie i underrättelsemiljö. Alla senare versioner – inklusive filmversionen – har dock haft åttiotalsversionen som förlaga, vilket gör att det känns befogat att kalla den för den ursprungliga.
Ostrander introducerade sin version av Suicide Squad i miniserien Legends, som han skrev tillsammans med Len Wein. I miniseriens första nummer debuterar Amanda Waller, en statstjänsteman som fått en idé: istället för att skapa en grupp bestående av hjältar erbjuder hon amnesti till superskurkar som kan tänka sig att gå med i en specialstyrka som ska utföra ”omöjliga” uppdrag. Specialstyrkans officiella namn är Task Force X, men den kallas Suicide Squad eftersom medlemmarna är ”förbrukningsvaror”. För att superskurkarna inte ska få härja helt fritt rekryterar hon överste Rick Flag som operativ chef samt utrustar dem med explosiva armband som detonerar om någon av dem får för sig att rymma. En av huvudintrigerna i Legends beskriver hur Waller och Flagg värvar medlemmar till gruppen, hur den utför sitt första uppdrag och råkar ut för sitt första dödsfall. I samband med miniserien publicerades också Secret Origins nummer 14, som är ett slags ”Sucicide Squad nummer 0”, där Ostrander ger gruppen en historia som knyter an till Silver Age-versionen, samtidigt som läsaren får veta mer om Amanda Wallers bakgrund.
Suicide Squad debuterade i miniserien Legends. Av John Ostrander och Len Wein (manus) samt John Byrne och Karl Kesel (bild). Copyright DC Comics.
Suicide Squad nummer 1 kom ut i maj 1987, bara en månad efter det sista numret av Legends. Totalt gavs tidningen ut i 66 nummer, varav samtliga skrevs av John Ostrander och hans dåvarande fru Kim Yale (Yale krediterades dock bara som författare i drygt hälften av numren). Huvudtecknare var från början Luke McDonnell, som tecknade de första tjugofyra numren. Därefter arbetade han sporadiskt med serien medan Geof Isherwood tog över som tidningens huvudtecknare.
Suicide Squad var oftast en serie i underrättelsemiljö. Bild av Luke McDonnell och Bob Lewis. Copyright DC Comics.
Seriens självklara huvudperson är Amanda Waller. Eftersom gruppens koncept till viss del byggde på att medlemmarna byttes ut blev hon som chef en av få konstanta inslag. Hon är den karaktär som medverkar i flest nummer. Överste Rick Flag framstår visserligen som seriens huvudperson och moraliska center till en början, men efter att Karen Grace – hans tidigare flickvän, tillika gruppens läkare – först avslöjas som förrädare och sedan omkommer, förvärras hans mentala tillstånd succesivt och han försvinner först ur serien i några nummer bara för att dyka upp igen för att ”avsluta det uppdrag han påbörjat”. Flag ger sig ut på ett självmordsuppdrag som följdriktigt slutar med att han omkommer i seriens tjugosjätte nummer. Därefter övertas Rick Flags roll – både som gruppens operativa ledare och seriens ”good guy” – av Bronze Tiger (från början en kampsportsinfluerad skurk från 1970-talet, nu reformerad till hjälte eftersom hans skurkstreck förklaras bort av att han varit hjärntvättad då).
Bland de övriga karaktärerna i Suicide Squads kärntrupp kan nämnas Captain Boomerang, en B-skurk ur The Flashs skurkgalleri och Deadshot, en av Batmans mindre kända fiender. Dessutom finns en lång rad karaktärer som förekommer i några nummer; företrädelsevis skurkar ur ”B-laget”, men även lite mer kända skurkar som Poison Ivy och Penguin. De som efter att ha sett filmen eller läst senare versioner av Suicide Squad förväntar sig att få se Harley Quinn kommer dock att bli besvikna. Karaktären var helt enkelt inte uppfunnen än; Harley Quinns första framträdande skedde i Batman: The Animated Series några månader efter att Suicide Squad lades ner i juni 1992.
”Personal Files” var ett återkommande inslag i tidningen, där gruppens psykolog gick igenom medlemmarnas personakter. Bild av Jerry Bingham. Copyright DC Comics.
Suicide Squad är en blandning av en vanlig supergruppserie och agentserie. Serien följer ett ganska bestämt mönster: efter en briefing skickas gruppen ut på ett ”omöjligt” uppdrag som varar tre-fyra nummer – inte sällan misslyckas de helt eller delvis med förluster som följd – och dessa längre historier varvas med enskilda nummer med betydligt lägre tempo där fokus istället ligger på hur de olika gruppmedlemmarna interagerar med varandra. Ett återkommande inslag är episoder som kallas ”Personal Files”, där gruppens psykolog går igenom några medlemmars personakter och läsaren får se på vilket sätt deras psykologiska problem påverkar dem.
Eftersom detta är en serie som utkom under det sena åttiotalet och det tidiga nittiotalet utspelar sig uppdragen ofta i Sovjetunionen eller det fiktiva arablandet Qurac, men i takt med att kalla kriget ”tinade upp” tonas hotet från Sovjetunionen ner. En långvarig bakgrundsintrig i serien är Amanda Wallers alltmer desperata kamp mot andra makthavare i Washington om kontrollen över Suicide Squad och de skrupellösa metoder och oheliga allianser hon ingår i det politiska spelet. Efter fyrtio nummer når denna sittklimax: hon sätts i fängelse i ett år och sluter ett avtal med Washington: Suicide Squad blir helt autonomt från USA:s regering och fungerar därefter som en frilansgrupp som tar uppdrag från de som betalar bäst.
Renodlade superhjältehistorier förekom också. Här Suicide Squad på Apokalips. Bild av John K. Snyder III och Karl Kesel. Copyright DC Comics.
Tyvärr håller sig serien inte alltid sig i underrättelsemiljö, utan Ostrander gör också några mer traditionella superhjältehistorier, som i ”Apokalips Now!” i nummer 33–36 (september–december 1989) där Suicide Squad slåss mot Darkseids undersåtar på dennes hemplanet. Mot slutet av seriens existens ökar också superhjälteinslagen betänkligt: bland annat gästspelar Superman, Batman, Aquaman och Atom i nummer 59–62 (november–februari 1991–92), förmodligen som ett sista försök att vända den då nedläggningshotade titelns försäljningssiffror. De mer renodlade superhjälteäventyren är de absolut svagaste numren av Suicide Squad.
Ett av seriens stora problem är att den inte riktigt vet vilket ben den ska stå på. Ostrander verkar inte kunna bestämma sig om han vill skriva en mörk agentserie som handlar om ”black ops” och ond bråd död (så gott det nu gick inom ramen för The Comics Code) eller en mer traditionell supergruppserie där hjältarna – eller snarare antihjältarna – försöker rädda världen. Protagonister med svag eller ingen moralisk kompass var något som var högsta mode vid den här tiden, men Ostrander verkar inte riktigt behärska det berättartekniska greppet, utan fyller gruppen med personer som har så många karaktärsbrister att de framstår som osympatiska. Att följa en serie – oavsett om vi pratar serietidningar eller TV-serier – kräver att man som läsare/tittare håller på någon eller några av huvudpersonerna, oavsett om de är hjältar eller skurkar. I Suicide Squad är det tunnsått med den varan och när någon av karaktärerna råkar ut för en kris rycker man till slut bara på axlarna. Resultatet blir en serie som faller mellan stolarna: för gammaldags för att framstå som modern och för modern för att framstå som en klassiker.
Varken Superman, Batman, Aquaman eller Atom var med i Suicide Squad. Trots detta prydde de omslaget till nummer 59 – sannolikt ett försök att locka köpare. Trots detta lades tidningen ner några månader senare. Bild av Geof Isherwood och Karl Kesel. Copyright DC Comics.
Detta innebär inte att Suicide Squad är en dålig serie. Problemet är bara att den inte heller är speciellt bra. Istället är den en ganska medelmåttig serie från slutet av 80- och början av 90-talet som inte alls når upp till den bortglömda-klassiker-status som vissa vill ge den. Mig lämnar den helt enkelt likgiltig och jag har därför ganska svårt att rekommendera serien. Se några avsnitt av A-Team istället.
Nästa gång blir det en titt på Justice League från samma period. Det är något så ovanligt som en sitcom i superhjältemiljö. På återläsande!
Lästips:
- John Ostranders Suicide Squad finns samlad i en rad album med mjuk pärm. Hittills finns sju stycken volymer som samlar nummer 1–58 plus Secret Origins nummer 14. Efter ett uppehåll på över ett år sedan volym sju har DC nu meddelat att det åttonde och sista albumet ska komma i maj 2019. Eftersom DC har en ovana att tillkännage album som sedan inte ges ut finns det dock ingen garanti för att det kommer ut. Köp av de sju utgivna albumen sker alltså på egen risk.
Svensk utgivning:
- Förutom Legends, där gruppen alltså bildas, finns inga serier med Suicide Squad utgivna på svenska.
