Det är inte mycket vi sett av Wonder Woman i Sverige. Ibland var hon med i Gigant, oftast som medlem i JLA, men någon enstaka gång solo, som här i Gigant nr 6/1982.
Skillnaden mellan Wonder Womans ställning på den amerikanska och svenska seriemarknaden kunde knappast vara större. I USA har Wonder Woman-serier getts ut kontinuerligt i snart 80 år och hon räknas som en av DC Comics ”Big Three”, men i Sverige har det getts ut ytterst lite material med karaktären. Till skillnad mot Superman och Batman – de två andra hjältarna i DC:s ”treenighet” – som fick egna svenska tidningar 1949 respektive 1956 har Wonder Woman aldrig haft någon sådan. Faktum är att det är svårt att hitta solomaterial med henne på svenska; det material som finns utgivet är främst Justice League of America, där Wonder Woman är en av medlemmarna, som publicerades regelbundet i antologitidningen Gigant.
Samma tidning publicerade också enstaka soloäventyr med karaktären och nummer 6/1982 är ett specialnummer med Mirakelkvinnan, vilket alltså är det närmaste en egen Wonder Woman-tidning vi kommit i Sverige. Ett kuriosum som känns ganska talande för den svenska synen på serien är att några 40-talsäventyr publicerades i den kortlivade poptidningen Rundsnack som kom ut 1975–76, där Mirakelflickan (som hon kallades där) inte bara fick dela utrymme med serier som Archie och den svenska faktaserien Naturens under, utan även med horoskop samt reportage om mode och popidoler.
Wonder Woman har med andra ord blivit ganska styvmoderligt behandlad av svenska utgivare. Anledningen kan man bara spekulera om, men det är svårt att se någon annan förklaring än den könsstereotypa föreställningen att pojkar inte ville läsa serier med kvinnor i huvudrollen och flickor inte ville läsa äventyrsserier.
Wonder Woman debuterade i All-Star Comics nummer 8 som kom ut I december 1941, men det var Sensation Comics som skulle bli huvudtidning för karaktären under 1940-talet. Omslag av H.G. Peter och Jon L. Blummer. © DC Comics
I USA skedde debuten alltså redan 1941, i en nio sidor lång backup-serie i All-Star Comics nummer 8. I serien kraschlandar den amerikanske flygkaptenen Steve Trevors flygplan på Paradise Island, amazonernas ö, och han räddas av amazonen Diana. Hans närvaro på ön orsakar stor uppståndelse, eftersom amazonerna är lovade evigt liv så länge de inte förslavas av män. Steve Trevor måste därför skickas tillbaka till ”männens värld” (eftersom mäns blotta närvaro uppenbarligen riskerar att förslava amazonerna). Diana, som blivit blixtförälskad i den medvetslöse flygkaptenen, ber sin mor – amazonernas drottning Hippolyte – att få eskortera honom på hemresan. Eftersom Hippolyte är rädd att Diana ska bli fast i männens värld vägrar hon och ber Aphrodite och Athena om råd. Rådet hon får är att hålla en tävling där den snabbaste, starkaste och mest lämpade amazonen utses till uppdraget.
Tävlingen vinns givetvis av en förklädd Diana. Historien fortsatte i första numret av Sensation Comics (januari 1942) – som skulle bli Wonder Womans huvudsakliga hemvist under 1940-talet – och vi får se hur Diana använder sitt osynliga flygplan för att transportera den fortfarande medvetslöse Steve Trevor till USA. Hon inleder sin bana som brottsbekämparen Wonder Woman och skaffar sig sin hemliga identitet: sjuksköterskan Diana Prince. Precis som i fallet Clark Kent/Superman så blir givetvis Wonder Woman helt oigenkännlig för alla när hon bär glasögon, och precis som Lois Lane blir förälskad i Superman blir Steve Trevor förälskad i Wonder Woman samtidigt som han tycker att Diana Prince är ganska ointressant.
Wonder Woman blev en lika stor succé som Superman och Batman och karaktären fick en egen tidning med kvartalsutgivning bara några månader senare. Skaparen av Wonder Woman uppgavs vara ”Charles Moulton”; detta var en signatur bakom vilken författaren William Moulton Marston och tecknaren H. G. Peter dolde sig, åtminstone till en början. William Moulton Marston dog 1947 och H. G. Peter 1958, men förlaget fortsatte trots detta att ange ”Charles Moulton” som upphovsman långt in på 60-talet.
Precis som Superman och Batman fick Wonder Woman tidigt en egen tidning med kvartalsutgivning. Omslag av H. G. Peter. © DC Comics
Marston och Peter var två ganska ovanliga personer inom seriebranschen. Peter var över sextio år när han började teckna Wonder Woman och Marston var psykiatriker som bland annat var en av personerna som medverkade till skapandet av lögndetektorn. Marston var en ovanlig person på fler sätt än så: dels var han till skillnad från de flesta psykiatriker en uttalad förespråkare för seriemediets positiva effekter– tänk bara på Fredric Werthams intensiva motstånd – dels levde han i ett polyamoröst förhållande med två kvinnor. Marston var också utövare av BDSM och skapade Wonder Woman som ett sätt att visa kvinnors överlägsenhet. Den ”sanningslasso” som blivit ett av Wonder Womans mest kända attribut ska nog ses som ett sätt för Marston att kombinera två av sina största intressen: ett sätt att få folk att tala sanning och bondage!
Marstons ambition att göra Wonder Woman till en symbol för kvinnlig överlägsenhet nådde inte riktigt ända fram: i hans egna serier kretsade en hel del kring Wonder Womans strävanden att få Steve Trevor att uppmärksamma henne som Diana Prince, och när hon blev medlem i superhjältegruppen Justice Society of America fick hon rollen som gruppens sekreterare medan de manliga hjältarna var ute på äventyr. Det ska dock nämnas att JSA-serierna inte skrevs av Marston.
Wonder Woman var en av få Golden Age-hjältar som överlevde genrens nedgång under 1950-talet. Sensation Comics lades visserligen ner efter nummer 109 (maj 1952), men Wonder Woman hade lämnat tidningen tre månader tidigare. I stället koncentrerades publiceringen till Wonder Woman, som tillsammans med Supermans och Batmans tidningar var de enda med ihållande utgivning.
I skarven mellan sextio- och sjuttiotalet experimenterade man med en superkraftlös Wonder Woman och seren förvandlades till en agentserie. Omslag från WW nr 193 av Mike Sekowsky och Dick Giordano. © DC Comics
Under decennierna som följde gjordes en rad förändringar av karaktären. I slutet av 1950-talet fick hon en delvis ny ursprungshistoria där hennes superkrafter förklarades med att hon i vaggan blivit välsignad av de grekiska gudarna; i skarven mellan 1960- och 1970-talet blev hon av med sina superkrafter helt och serien blev istället en tidstypisk agentserie; på det sena 1970-talet utspelades serien under Andra världskriget och handlade om Wonder Woman från ”Earth-2” och i början av 1980-talet återgick serien till att vara en ganska ordinär superhjälteserie som utspelades i nutid.
En av få konstanter i varje version av serien var romansen mellan Wonder Woman och Steve Trevor, även om mitt intryck av det begränsade urvalet av Wonder Woman-material som jag läst utgivet innan 1987 är att han anmärkningsvärt ofta var i koma eller antogs vara död. I det 329:e och sista numret av ”gamla” Wonder Woman (februari 1986) gifter de sig slutligen, men alla ni som hängt med i den här genomläsningen anar vad som händer: Crisis inträffar, Wonder Woman ”dör” och DC:s universum får en nystart. Det var dags för en nytolkning av Wonder Woman.
Precis som när det gällde återlanseringarna av Superman och Batman ville DC ha ett känt namn knutet till tidningen, men istället för att rekrytera någon utifrån valde förlaget att använda sig av en av sina egna största stjärnor: George Pérez, en av personerna bakom succén Teen Titans och mastodontsatsningen Crisis on Infinite Earths. Nytolkningen brukar allmänt kallas ”Wonder Woman av George Pérez”, men det är en benämning som känns något missvisande.
Wonder Woman nummer 329 kom ut I februari 1986 och var det sista numret med ”gamla” Wonder Woman. Omslag av José Luis Garcia-Lopez. © DC Comics
Pérez var visserligen en av upphovsmännen och ansvarade för intrigen i samtliga nummer, men det var långt ifrån något enmansarbete. Av de 62 nummer med Wonder Woman som utgör George Pérez sejour är han huvudförfattare och -tecknare i endast åtta: nummer 17-24. I de sexton inledande numren fick han manushjälp av Greg Potter och Len Wein medan Mindy Newell var huvudförfattare från och med Wonder Woman 36 till och med 46. Pérez var huvudtecknare till och med nummer 24, därefter tog först Chris Marrinan över tecknandet, sedan Jill Thompson från och med nummer 45. Detta innebär alltså att Wonder Woman 36–46 har en intrig skriven av Pérez, men att andra svarade för manus och teckningar. Att dessa serier blivit kända som ”Wonder Woman av George Pérez” känns därför lite orättvist mot de andra inblandade serieskaparna trots att han hade den övergripande kontrollen. Mot bättre vetande kommer jag ändå att betrakta serien som en ren George Pérez-produkt, inte minst eftersom det är svårt att veta hur mycket inflytande hans medarbetare hade över serien som helhet.
Men tillbaka till tidpunkten för nystarten! Med undantag för miniserien The Legend of Wonder Woman, en hyllning till den gamla versionen av karaktären som gavs ut maj-augusti 1986, publicerades inget nytt Wonder Woman-material på ett helt år – det längsta publiceringsuppehållet sedan debuten 1941. I februari 1987 var väntan över och Wonder Woman nummer 1 – ett av de första exemplen på en gammal tidning som får ett nytt förstanummer för att markera en nystart – nådde läsarna.
Amazoner i Pérez tappning. © DC Comics
I detta extralånga nummer presenterades amazonernas och Wonder Womans ursprungshistoria. Det är en ganska mörk historia (så mörk som en serie tilläts vara inom ramen för The Comics Code) som påminner mer om de grekiska myter serien inspirerats av än en vanlig superhjältehistoria: för 3000 år sedan skapade en grupp gudinnor, ledda av Athena och Artemis, amazonerna av lera och själarna från de kvinnor som blivit dödade av män. De två första amazonerna var Hippolyta och Antiope, och de utsågs av gudarna att leda amazonerna med uppgiften att fungera som föredöme för mänskligheten och påminna om gudarnas existens. Amazonerna sågs dock som avvikande och tvingades till isolering.
Krigsguden Ares skickade Heracles – Pérez använde det grekiska namnet istället för det romerska namnet ”Hercules” vilket annars är vanligast på engelska – för att förslava dem, vilket han lyckades med genom list. Hippolyta vände sig till Athena, som gick med på att befria amazonerna om de inte sökte hämnd, vilket Hippolyta går med på. Väl befriade började dock en grupp amazoner ledda av Antiope att massakrera sina fångvaktare. Som en följd av detta löftesbrott förvisades amazonerna till ön Themyscira för att vakta en ”onämnbar ondska”. Hippolyta accepterade detta, men hennes syster och medregent Antiope vägrade och tog med sig en grupp amazoner för att leta efter Heracles, som undkom i kaoset.
Många århundraden passerar och det blir nutid, eller åtminstone närtid. Hippolyta har en längre tid burit på en känsla av saknad och när hon konsulterar amazonernas orakel Menalippe får hon förklaringen att hon i sitt tidigare liv var gravid när hon dödades. Menalippe ber henne att gå till öns strand och forma ett barn av lera. Hippolyta följer rådet och ber om gudarnas välsignelser. De ger barnet liv och Demeters styrka, Aphrodites skönhet, Athenas visdom, Artemis jaktförmåga, Hestias eld samt Hermes snabbhet. Barnets namn blir Diana. Diana växer upp på ön och när amazonerna beslutar sig för att utse en kämpe för att bemöta Ares alltmer idoga försök att erövra världen anmäler Diana sig som frivillig, men Hippolyta går inte med på det. Diana är trött på att betraktas som ett barn och vill ha något slags uppgift, så hon beslutar sig för att ställa upp i den tävling som ska kora kämpen, och vinner givetvis.
Dianas födelse enligt Pérez. © DC Comics
Pérez behöll grunddragen i Wonder Womans ursprungshistoria från 1941, men uppdaterade och fördjupade den. I originalversionen är det av kärlek till Steve Trevor som Diana vill bli amazonernas sändebud till ”männens värld”, medan hon i Pérez version gör det för att förverkliga sig själv. Han ger också en betydligt mer detaljerad bakgrund när amazonernas historia berättas. I All-Star Comics nummer 8 sker detta på en enda sida, medan detta upptar huvuddelen av Wonder Woman nummer 1. Faktum är att titelkaraktären inte är mycket mer än en bakgrundskaraktär i detta förstanummer; av seriens 32 sidor medverkar hon bara på de sju sista. Denna väl tilltagna bakgrundshistoria gör att det fungerar som en utmärkt introduktion till Wonder Womans värld även för nya läsare.
De följande fem numren fortsätter med att introducera Wonder Womans nya status quo samtidigt som det är en sammanhängande historia om kampen mot Ares. I Wonder Woman nummer 2 dyker Steve Trevor upp – eller snarare ner – då han störtar efter att under påverkan av Ares ha försökt bomba Themyscira och räddas av Diana. Någon kärlekshistoria mellan de bägge förekommer dock inte i denna version; Steve Trevor är tjugotalet år äldre och gifter sig så småningom med sin kollega Etta Candy. I nummer 3 kommer Diana till Boston, inte med hjälp av ett osynligt flygplan som i tidigare versioner, utan guidad av Hermes. Detta nummer introducerar också två av de viktigaste bakgrundskaraktärerna i Pérez svit: arkeologiprofessorn Julia Kantelis och hennes dotter Vanessa, som skulle komma att utvecklas till att bli Dianas reservfamilj i ”männens värld”. I nummer 4 kallas Diana ”Wonder Woman” för första gången – någon hemlig identitet hade hon emellertid inte – och i nummer 5 och 6 står slutstriden med Ares, som besegras med hjälp av ”sanningslasson” som får honom att inse att om hans plan lyckas kommer det inte finns någon planet att härska över, vilket får honom att ge upp sina planer.
George Pérez version av Wonder Woman hade ett betydligt större fokus på grekisk mytologi än tidigare versioner. Här omslaget till Wonder Woman nr 10 av Pérez. © DC Comics
De följande numren ägnas både åt att låta Wonder Woman möta nygamla ärkefiender som Cheetah, Silver Swan och Circe samt att låta den grekiska mytologin ta betydligt större plats än i tidigare versioner av serien. Det främsta exemplet är ”Challenge of the Gods” i Wonder Woman 10–14, där Zeus beslutar att ta Diana till konkubin och när hon vägrar tvinga henne att genomgå en rad utmaningar för att ”bevisa sitt värde”. Efter att bland annat ha slagits med en cyklop, träffat sin namne som visar sig vara Steve Trevors avlidna mor och upptäckt att Heracles varit fången i grottorna under Themyscira, slutar allt med att Zeus inser att han blivit lurad av en falsk Pan (rättare sagt: Hera inser det åt honom) och han avsäger sig alla amorösa anspråk på Diana eller någon av de andra amazonerna. Heracles blir rehabiliterad och Diana blir utsedd till Themysciras ambassadör i ”männens värld”.
Mer jordnära historier förekom också. Här Wonder Woman nummer 46 med omslag av Jill Thompson och George Pérez. © DC Comics
De första 24 numren håller alla mycket god klass, men när George Pérez slutar teckna serien sjunker kvaliteten något. Ersättaren Chris Marrinan är en bra tecknare, men att ersätta Pérez – som med rätta brukar betraktas som en av de bästa superhjältetecknarna någonsin – är helt enkelt omöjligt. Märkligt nog tappade serien även i kvalitet manusmässigt, trots att Pérez kunde lägga mer tid på det. De mytologiska inslagen tonas ned och det känns mer som en normal superhjälteserie. Ett exempel på nedgången är en historia om vad som hände med de amazoner som följde med Antiope. Historien är visserligen intressant men sträcks ut över hela sju nummer, vilket känns som åtminstone två nummer för mycket. Det är egentligen inte förrän i Wonder Woman nummer 51 (februari 1991), då Pérez börjar planera för den storslagna finalen på sin sejour, som serien återfår sitt fokus igen. Detta innebär inte att numren däremellan är dåliga – tvärtom så är Chalk Drawings i Wonder Woman nummer 46 (september 1990) som handlar om en klasskamrat till Vanessa Kaptelis som begår självmord min favorithistoria med Wonder Woman – men de känns inte lika stilbildande och innovativa.
Pérez sejour på serien avslutades med historien War of the Gods, som var en storslagen crossoverhistoria som gick i de flesta DC-titlar, bland annat i Wonder Woman nummer 58–61 (september 1991 till januari 1992) och en fyra nummer lång miniserie som skrevs och tecknades av Pérez. Den handlar om hur Circe provocerar fram ett krig mellan de grekiska gudarna och deras romerska motsvarigheter och vilka konsekvenser det får för DC:s universum i allmänhet och amazonerna i synnerhet. När historien slutar är Circe är besegrad, Themyscira ligger i ruiner, amazonernas rykte bland vanliga människor är rejält naggat i kanten och guden Hermes, som blivit något av Wonder Womans förtrogne bland gudarna, är död. Pérez sista nummer av Wonder Woman är nummer 62 (februari 1992), en stillsam epilog där han knyter ihop de lösa trådar som finns kvar.
George Pérez sejour på Wonder Woman kulminerade med det storslagna eventet War of the Gods. Copyright DC Comics.
En av George Pérez stora inspirationskällor var Walter Simonsons Thor-serier, i synnerhet fokuset på den bakomliggande mytologin. Pérez gör samma sak i Wonder Woman och fokuserar mer på den grekiska mytologin än tidigare versioner. Det känns också mindre tillrättalagt än andra försök inom superhjältegenren att införliva guda- och hjältesagor; de gudar som förekommer i serien är inga idolporträtt utan ligger betydligt närmare källmaterialet. Zeus är en liderlig sälle och en skitstövel, Heracles är om möjligt en ännu större skitstövel och inte ens Hermes, som ändå är en av Wonder Womans allierade, framstår som särskilt sympatisk. Detsamma gäller åt andra hållet: krigsguden Ares, som tidigare varit en ganska ordinär superskurk, är inte uttalat ond utan agerar utifrån sina intressen och det faktum att han är krigsgud. När han inser att hans intressen inte gagnas av att ta över världen genom krig ger han upp sina planer, drar sig tillbaka och ger sitt ord på att hans ambitioner om världsherravälde är över; och när någon av hans allierade försöker bryta det löftet så hamnar de i onåd hos honom. Det är alltså en förvånansvärt nyanserad bild av de grekiska gudarna som läsaren möter i serien.
Wonder Woman överträffar dessutom Simonsons Thor på åtminstone en punkt: de mer vardagliga historierna. De Thor-avsnitt som utspelades bland vanligt folk tycker jag är ganska styltiga, men Pérez klarar balansgången mellan episka berättelser och jordnära historier utmärkt. Min favorithistoria bland Pérez-numren är som sagt en väldigt vardagsnära historia, Dianas relation till främst Julia och Vanessa Kaptelis känns som en bärande del i serien.
Wonder Woman nummer 62 kom ut I februari 1992. Omslag av Jill Thompson och Jay Geldhof. © DC Comics
En annan sak som Pérez lyckas med – betydligt bättre än William Moulton Marston – är att göra Wonder Woman till en serie med kvinnor i fokus. Serien skulle klara Bechdeltestet med enkelhet: de flesta bifigurer och i princip alla antagonister – inklusive svitens stora skurk Circe – är kvinnor och männen håller sig i regel i bakgrunden, inte minst eftersom Pérez avskrev Steve Trevor som romantiskt intresse. Det är ett välkommet inslag i den annars så mansdominerande superhjältegenren.
När jag började läsa Pérez Wonder Woman-svit var jag inte särskilt bekant med karaktären. Detta gör att jag med utgångspunkt från mig själv kan säga att man inte behöver ha särskilt stora förkunskaper, eftersom serien ”börjar om”. Man behöver inte ens ha särskilt stor kunskap om DC:s andra hjältar, eftersom Wonder Woman oftast utspelas i sitt eget hörn av DC:s universum, med mycket få gästspel av andra karaktärer. Undantaget är War of the Gods som – precis som de flesta crossovers – tenderar att bli ganska rörig. Detta till trots: George Pérez tid på Wonder Woman är en av de klassiska sejourerna inom superhjältegenren, fullt i klass med John Byrnes Superman, Walter Simonsons Thor eller Chris Claremonts X-Men och den kan uppskattas av både vana och ovana läsare av superhjälteserier.
Nästa gång ska det handla om en betydligt mer jordnära hjälte, nämligen Green Arrow av Mike Grell. På återläsande!
Lästips:
- George Pérez Wonder Woman-serier finns samlade i tre omnibusvolymer, som förutom samtliga 62 nummer av huvudserien och två ”annuals” också innehåller miniserien War of the Gods. Volym 3 innehåller också Wonder Woman nummer 168–169, som Pérez tecknade, samt en kortare historia skriven och tecknas av honom från Wonder Woman nummer 600. Vill man enbart ha Pérez-tecknat material räcker det med att köpa första volymen, då den återtrycker de 24 första numren av Wonder Woman, samt Wonder Woman Annual 1 (som dock inte är tecknad av Pérez).
Om man tycker att omnibusböckerna är onödigt dyra så finns det billigare mjukpärmsutgåvor i mindre format. I skrivande stund har det kommit ut tre volymer i serien Wonder Woman by George Pérez som nått fram till Wonder Woman nummer 35. De två första volymerna innehåller samma material som den första omnibusvolymen.- Det finns även en mjukpärmsutgåva som heter Wonder Woman: War of the Gods och som återtrycker Wonder Woman nummer 58–61 samt War of the Gods nummer 1-4. Jag rekommenderar dock ingen att köpa den då den dels saknar Pérez allra sista nummer av Wonder Woman, dels saknar de crossoverkapitel som gick i andra DC-tidningar, vilket gör att boken varken känns hackad eller malen.
- För den som vill botanisera bland äldre material finns det en hel del utgåvor att välja bland, bland annat tre stycken omnibusvolymer med Golden Age-material och en omnibusvolym som täcker in ”Diana Prince”-eran, då Wonder Woman blev en agentserie. Vill man ha en bredare orientering rekommenderar jag Wonder Woman A Celebration Of 75 Years som presenterar ett urval från seriens olika eror.
Svensk publicering:
Det enda Pérez-material som mig veterligen finns publicerat på svenska finns i Wonder Woman antologi: Amazonprinsessans olika ansikten som kom ut så sent som för ett par månader sedan (oktober 2018) och som innehåller Wonder Woman nummer 1. Boken är för övrigt väldigt lik Wonder Woman A Celebration Of 75 Years rent innehållsmässigt.
