I Incredible Hulk nummer 272 (juni 1982) inträffade den största förändringen i Hulk-serien på åratal, kanske till och med någonsin. Efter att frivilligt ha bombarderat sig med gammastrålning i flera nummer och till slut transporterats tillbaka till Jorden efter sin rymdutflykt med hjälp av en ”transportstråle” som var misstänkt gammagrön, upptäckte Bruce Banner att han inte förvandlades till Hulk fastän han attackerades av monstret Wendigo.
Istället fick han anstränga sig för att sätta i gång förvandlingen, och när det väl lyckades behöll Banner sin egen personlighet även som Hulk. Den gamle Hulk var borta, ersatt av en ny, intelligent version.
Jag borde kanske snarare skriva ”nygammal version”. Vana läsare hade sett Hulk med Bruce Banners intelligens flera gånger förut, alltsedan det fjärde numret av Incredible Hulk. Vid de tidigare tillfällena hade dock förändringen bara varat något nummer åt gången.
Denna gång blev förändringen inledningen på en fyrtio nummer lång historia med klara drag av grekisk tragedi, där huvudpersonen först triumferar, drabbas av hybris innan ödet hinner ifatt och han lider ett bittert nederlag.
Bruce Banner tog kontrollen över Hulk, vilket var en stor förändring i serien. © Marvel Comics
Bill Mantlo hade kommit med fingervisningar om förändringen några månader innan nummer 272. Rick Jones, som såg sig själv som Hulks ende vän, hade dagdrömt om en intelligent Hulk medan han, Bruce och Betty försökt hitta ett botemedel. Jones hade till och med gått så långt att han gett sig själv en dödlig dos gammastrålning i ett försök att bli en ny Hulk själv. När den intelligente Hulk gjorde entré, svävade Rick Jones mellan liv och död, endast hållen vid liv av Beerets maskiner. Det var först efter hennes och Bruce Banners gemensamma ansträngningar som Rick Jones liv gick att rädda.
Det tog förstås ett tag innan folk litade på den intelligente Hulk. Han hade trots allt farit fram som en naturkatastrof i åratal. Det skulle kräva ett TV-sänt slagsmål mot Fanatiska Fyr … förlåt U-Foes samt att han tillsammans med en uppsjö Marvel-hjältar slog tillbaka en rymdinvasion (som senare visade sig vara iscensatt av Leader) innan alla tog honom till sitt hjärta.
U-Foes har Bruce Banner i sitt våld. Ett av få Hulk-omslag som Sal Buscema tecknade. © Marvel Comics
Alla utom två, vill säga. Far och dotter Ross var inte lika övertygade som resten av världen när det gällde den nye Hulks förtjänster. General ”Thunderbolt” Ross hade ju varit Hulks ärkefiende från det allra första numret av Incredible Hulk och med tiden utvecklats till en alltmer fanatisk Hulkjägare.
Betty, å sin sida, hade hoppats på ett normalt liv med Bruce Banner när han väl hittat ett botemedel. När ”botemedlet” visade sig vara att Bruce behöll kontrollen som Hulk och inte alls hade några planer på att göra sig av med sina krafter, kände hon sig sviken och lämnade honom.
Hulks/Banners triumf nådde sin kulmen i Incredible Hulk nummer 279 (janurari 1983). På omslaget – se rubrikbilden – bars han bokstavligen fram på flera andra Marvel-hjältars axlar. Historien inuti tidningen var en ovanlig Hulk-historia, inte bara för att den inte tecknas av Sal Buscema (det var istället Mark Gruenwald och Greg LaRocque som stod för teckningarna). Nej, historien var ovanlig eftersom den inte innehöll en enda skurk eller ett enda slag delades ut. Istället fick läsaren följa den ceremoni som hölls i slutet på den hyllningsparad som ägde rum i New York. Paraden hölls för att fira att Bruce Banner benådats av presidenten för de brott som Hulk hade begått.
Ronald Reagan fortsatte därmed traditionen att sittande presidenter dök upp i serierna om Hulk – åtminstone till hälften. Trots att läsaren aldrig fick se Reagans ansikte i de korta scenerna från Ovala rummet, var det lätt att känna igen honom med hjälp av andra ledtrådar – exempelvis den skål med ”jelly beans” som enligt myten alltid stod på hans skrivbord. (Ronald Reagan hade dock dykte upp med ansikte och allt i Incredible Hulk nummer 10 som kom året innan).
Historien var som sagt en enda lång hyllning, där i stort sett alla kända (och några okända) Marvel-hjältar passerar revy, tillsammans med i princip samtliga bifigurer från Hulk-serien genom åren. Jim Wilson gjorde exempelvis ett av sina sista framträdanden här. Det enda smolket i glädjebägaren var Betty Ross, Hulk skymtade henne i folkvimlet, men i nästa ögonblick var hon försvunnen.
Hulk har ju aldrig haft någon kostym i regelrätt bemärkelse, om man inte räknar de trasiga lila långbyxorna. I samband med hyllningsceremonin gjordes en uppdatering av denna icke-uniform då Hulk i stället började bära ett par lila shorts gjorda av ”instabila molekyler” (Marvels påhittade patent när man ville förklara att kläder höll trots omfattande påfrestningar som exempelvis Reed Richards elastiska kropp).
Efter ”paradnumret” följde en historia där Hulk tillsammans med Avengers besegrade Leader. Denna historia var också första gången som She-Hulk gästspelade i tidningen. Hulk tackade därefter nej när han erbjöds (förnyat) medlemskap i Avengers för att istället dra sig tillbaka för att satsa på sin forskning.
Han träffade en ny kärlek, Dr. Kate Waynesboro, från början en S.H.I.E.L.D-agent som skickats för att hålla honom under uppsikt. Deras kärlek övervann hennes spionerande, speciellt efter att han räddat henne undan MODOK, som i maskopi med Abomination (nu en spillra av sig själv som var paniskt rädd för Hulk) och självaste general Ross, som i och med samarbetet med MODOK begick förräderi.
General Ross i självmordstankar. Hur detta omslag kunde passera Comic Code Authoritys granskning är något av en gåta. © Marvel Comics
I Incredible Hulk nummer 291 (januari 1984) tog Ross konsekvenserna av detta; efter att ha övervägt självmord tog han av sig sina gradbeteckningar och försvann spårlöst. Stora delar av figurgalleriet kring Hulk försvann också, om än inte lika dramatiskt. Doc Samson syntes inte till efter att han skymtats i publikvimlet vid hyllningsceremonin och Rick Jones skrevs ut ur serien lika plötsligt som första gången.
Två historier som sticker ut under denna period har klara antikrigsbudskap, något som Mantlo ofta återkom till under sin sejour som Hulk-författare. Båda gavs ut i augusti 1983. Den ena är Heroes från Incredible Hulk nummer 286, där Hulk möter en soldat från framtiden, en framtid präglad av krig för krigandets skull. Hulk övertygar soldaten om att krig inte är det enda sättet att leva, varpå soldaten bli nedskjuten av sina medmänniskor. Historien är ”starkt inspirerad” av en Harlan Ellison-novell, något som skulle få konsekvenser för förlaget (se Kuriosa).
Den andra historien publicerades i Hulk Annual nummer 12 och handlar om hur Hulk hjälper grönhyade varelser på en annan planet att befria sig från förtrycket från sina rödhyade plågoandar, bara för att få se hur de grönhyade blir precis lika grymma när de tagit makten. Det är två historier som båda slutar olyckligt och som verkligen tar ställning mot våld som lösning. Inte något som var – eller är – speciellt vanligt i superhjälteserier.
Hulks ärkefiender var alla besegrade, han hade hittat en ny kärlek och var tillfreds med sitt liv. Men ödet skulle förstås hinna i kapp stackars Bruce Banner. Han började plågas av mardrömmar om att Hulksidan av hans personlighet åter skulle ta kontrollen. Mardrömmarna visade sig bli verklighet, och Banner blev allt oftare mer lik den gamle Hulk – ja, faktiskt ännu våldsammare.
De första tecknen på att Banners triumf höll på att bli något annat började märkas i Incredible Hulk nummer 292, alltså exakt tjugo nummer efter att den intelligente Hulk dök upp. Jag vet visserligen inte om Bill Mantlo redan från början planerade att skildra den intelligente Hulks uppgång och fall eller om det var läsarreaktionerna – att döma av brevsidorna var läsarskaran ganska splittrad – som fick redaktören att dra öronen åt sig och beordra Mantlo att avbryta experimentet med en intelligent Hulk. Det är dock svårt att bortse från symmetrin: exakt halvvägs börjar sprickorna i Banners nya tillvaro att visa sig.
Ungefär samtidigt fick Incredible Hulk en ny tuschare. Sal Buscema hade ju tuschat sina teckningar själv en period, men från och med Incredible Hulk nummer 274 (augusti 1982) tog andra över tuschandet, bland annat mästaren Joe Sinnott.
Hulksidan av Banners personlighet började vakna till liv, något som illustreras av den mästerlige Bill Sienkiewicz. © Marvel Comics.
Samtidigt som Bruce Banners liv tog en mörkare riktning togs tuschandet över av filippinaren Gerry Talaoc, som främst gjort sig ett namn när han tuschade skräckserier för DC Comics. Han gjorde Buscemas teckningar dystrare och ruffigare, vilket passade perfekt med stämningen i serien.
Det visade sig vara den gamle Dr Strange-skurken Nightmare som låg bakom Bruce Banners mardrömmar. Dessa mardrömmar hade väckt den slumrande Hulkpersonligheten till liv, och när Dr. Strange besegrade Nightmare och räddade Banner ur hans grepp var det för sent. Banner kunde inte längre kontrollera Hulk och i stället för att än en gång tvingas dela sin existens med monstret Hulk, valde Banner att ”dö” och låta Hulksidan av hans personlighet ta kommandot helt.
Det visade sig att Banner även influerat Hulks personlighet. Istället för det godmodiga monster som läsarna vant sig vid, blev Hulk en rasande best. Det hela kulminerade i det extratjocka Incredible Hulk nummer 300 (oktober 1984).
I en historia som var en motpol till hyllningshistorien två år tidigare slogs Hulk mot en uppsjö Marvel-hjältar i New York. Historien slutade med att Dr Strange såg sig tvingad att sända Hulk i exil till ”The Crossroads”, en plats där olika dimensioner korsas. Sal Buscema visade vilken skicklig tecknare han var när han framhävde Hulks djuriska drag genom att teckna Hulk på ett helt nytt sätt.
Bruce Banner var en hjälte som lidit det bittraste av nederlag. Han hade förlorat allt och var tvingad i exil, oförmögen att ta sig hem. Det är givetvis svårt att inte dra paralleller till en annan grekisk saga, nämligen Odysseus. Under resten av Bill Mantlos sejour på Incredible Hulk spenderade titelkaraktären sin tid i The Crossroads, irrande från plats till plats.
Banners personlighet visade sig förstås inte alls vara död, och med tiden visade Hulk sitt gamla jag igen. Till slut förvandlades han till och med tillbaka till Banner och i Incredible Hulk nummer 312 fick läsarna för första gången en glimt av Banners tragiska barndom, med en galen och försupen far.
Sal Buscema slutade på serien efter Incredible Hulk nummer 309 (juli 1985). Beslutet kom efter ett bråk med Bill Mantlo, vilket innebar att deras samarbete, som sträckt sig över hundratals nummer av en rad olika titlar, tog abrupt slut.
Den djuriske Hulk från Incredible Hulk 300. Notera hur Sal Buscema förändrat Hulks utseende jämfört med bilden i artikelns inledning! © Marvel Comics
När Sal Buscema tackade för sig, hade han varit huvudtecknare på Incredible Hulk i nästan tio år. Under dessa år tecknades bara en handfull historier av andra tecknare och Sal Buscema tecknade alltså långt över 100 nummer av Incredible Hulk. Han var den mest produktive Hulk-tecknaren av alla, ett rekord som förmodligen aldrig kommer att slås. Sal Buscema avled i januari 2026.
Mike Mignola (senare känd för Hellboy) tog över som tecknare i en stil som låg väldigt nära Buscema, speciellt eftersom Gerry Talaoc blev kvar som tuschare. Mignola fick aldrig möjlighet att utveckla sin egen stil på serien, eftersom han bara tecknade fyra nummer. Det var nämligen dags för ytterligare en förändring. Både Mignola och Bill Mantlo lämnade Incredible Hulk efter nummer 313 (november 1985). Bill Mantlo var den dittills mest produktiva Hulk-författaren och att han lyckats i sin strävan att förändra serien kunde nog alla hålla med om.
Mantlo och Mignola fortsatte dock arbeta tillsammans på Alpha Flight. Bill Mantlo skrev dock allt färre serier och utbildade sig till advokat, med avsikt att bli allmän försvarare. 1992 skadades Bill Mantlo svårt i en smitningsolycka och är sedan dess i behov av vård dygnet runt. Så om ni ser en bok eller ett seriealbum med hans namn på, köp den. Eftersom han får royalty hjälper det hans familj att betala för de gigantiska vårdkostnaderna.
Flytten till Alpha Flight var en den av en ”rockad” där de båda tidningarna bytte kreatörsteam med varandra. Personen som skrev och tecknade Alpha Flight var ingen mindre än John Byrne. Om hans Hulk-serier kommer det – bland annat – att handla om nästa gång. På återläsande!
Lästips:
- Hittills har det varit ganska raka puckar när det gäller repriseringen av Incredible Hulk, men nu börjar det bli aningen krångligt. Incredible Hulk nummer 272–291 finns i Marvel Masterworks volym 18 och 19. Volym 19 är den i skrivande stund senaste (och kanske sista) boken i serien. Skulle det vara så illa att det faktiskt blir den sista volymen kommer Masterworks att nå fram till nästan exakt samma punkt som den svenska Hulk-utgivningen gjorde.
- När det gäller Epic-böckerna är det inte heller så enkelt att hitta dessa serier. Dessa serier kommer att finnas i volym 11–13, men eftersom Marvels Epic-böcker inte ges ut i kronologisk ordning finns bara volym 13, som börjar med Incredible Hulk nummer 297, utgiven än så länge. Volym 11 kommer dock våren 2026 och volym 12 kommer att ges ut i sinom tid. Epic-böckerna är ändå det säkraste kortet om man vill läsa dessa serier.
- På svenska finns Incredible Hulk nummer 272–292 i Atlantics Hulk nummer 3–6/1983 samt 12/1983–9/1984. (Nummer 7–11/1983 publicerade några av de Annuals jag också skrivit om.) Incredible Hulk nummer 293 finns också på svenska, i sommarspecialen Hulk extra sommarläsning, också den utgiven 1984.
- Det enda sättet att i dagsläget läsa samtliga nummer med den intelligente Hulks uppgång och fall är antingen att jaga rätt på originalnumren eller den trilogi album, kallade Pardoned, Regression samt Crossroads som Marvel gav ut mellan 2012 och 2013.
Hulkflation:
- Under dessa tre och ett halvt år inträffade faktiskt bara en enda prishöjning. Från och med Incredible Hulk nummer 306 från april 1985 ökade priset från 60 till 65 cent.
Kuriosa:
- När Incredible Hulk nummer 286 repriserades påstods det att historien är en adaption av en novell av Harlan Ellison. Detta är en efterhandskonstruktion och en sanning med modifikation. Ett mer korrekt påstående är att Bill Mantlo plagierade Ellison-novellen. Harlan Ellison, som var ett Hulk-fan (han hade till och med skapat Hulks käresta Jarella) läste givetvis historien. Då han var känd för att aldrig låta en oförrätt passera obemärkt, hörde han av sig till Marvel och krävde rättmätig kompensation. Han hade kunnat stämt förlaget på en ansenlig summa pengar, men nådde en uppgörelse med chefredaktören Jim Shooter. Han fick samma ersättning som Mantlo fick för sitt manus, han fick en ursäkt i Incredible Hulk (där redaktören skrev att man ”glömt” ange Ellisons novell som förlaga) och – kanske det viktigaste – han fick ett exemplar av allt Marvel producerade. Detta gällde serietidningar, album, posters, reklamdisplayer – allt. Kurt Busiek har i efterhand berättat att Ellison ofta ringde upp Marvel och påminde förlaget när han inte fått en viss produkt skickad till sig. Så vitt jag vet gällde avtalet resten av Harlan Ellisons liv (han avled 2018).
