: Seriearkeologi: Spider-Man: Mot åttiotalet!

Förra inlägget avslutades med Gwen Stacys tragiska död, och denna gång handlar det om Amazing Spider-Man under det resterande 1970-talet. Det är en period där serien kämpar för att komma ut ur skuggan av Lee/Romita-åren, med varierande resultat.

Under 1970-talet kämpade Amazing Spider-Man med att hitta sin identitet. Man kan visserligen hitta exempel på minnesvärda karaktärer och historier, men perioden präglas av en rad kända kreatörer som gör förvånansvärt bleka insatser. Det är med andra ord en period av serien som jag är ganska ambivalent till.

Ross Andru var ytterligare en DC-veteran som bland annat tecknat Wonder Woman i nio år. Från och med Amazing Spider-Man nummer 125 (oktober 1973) så tog Andru över som tecknare och nu fick titeln slutligen en riktig ersättare till John Romita. Visserligen tecknade Romita nummer 132, men det var det sista nummer av Amazing Spider-Man han skulle teckna (bortsett från en backup-serie i Amazing Spider-Man nummer 365, som var ett specialnummer för att fira att Spider-Man fyllde 30 år som seriefigur). Det halva steg han tagit tillbaka under Gil Kanes år på serien blev nu ett helt steg. Andru skulle teckna serien i fem år, till och med Amazing Spider-Man nummer 185 (oktober 1978).

Klonsagan skulle få en utskälld uppföljare på 90-talet. Här originalhistoriens (och Gerry Conways) sista nummer, Amazing Spider-Man 149. Omslag av Gil Kane och Frank Giacoia. Copyright: Marvel Comics.

Klonsagan skulle få en utskälld uppföljare på 90-talet. Här originalhistoriens (och Gerry Conways) sista nummer, Amazing Spider-Man 149. Omslag av Gil Kane och Frank Giacoia. Copyright: Marvel Comics.

Gerry Conway fortsatte som författare på titeln ytterligare ett par år, vilket ytterligare försvagar trovärdigheten i Stan Lees påstående om att han inte blivit informerad om planerna att ta död på Gwen Stacy. Tillsammans med Andru skapade Conway två karaktärer som skulle bli en del av Spider-Man-mytologin, men på lite olika sätt: Jackal och The Punisher. The Punisher skrev jag om i Seriearkeologi i februari, så jag kommer inte att gå närmare in på hans framfart i Marvels universum här.

Jackal debuterade faktiskt också i Amazing Spider-Man nummer 129, åtminstone som Jackal. Det skulle nämligen visa sig vara Peter Parkers collegeprofessor Miles Warren, som debuterade redan i nummer 31, men detta avslöjades flera nummer senare. Miles Warren avslöjades nu ha varit hemligt kär i Gwen Stacy (något som aldrig ens nämnts medan hon var i livet) och när hon dog så skapade han en klon av henne och av Spider-Man, för att hämnas hennes död. Detta var den första ”klonsagan”, som skulle få en ökänd uppföljare på 1990-talet. Denna historia var den röda tråd som löpte genom Conways återstående sejour på titeln; upplösningen kom i Amazing Spider-Man 149 (oktober 1975), som också var Conways sista nummer på titeln. Förutom klonsagan så gjorde Conway och Andru också ett försök att återuppliva Green Goblin, denna gång med den ursprunglige Goblins son Harry Osborn bakom masken.

Efter att Archie Goodwin skrivit Amazing Spider-Man 150 (november 1975) så lämnades tidningen över till Len Wein. Wein var en serielegend (mer om honom här), men hans sejour på Amazing Spider-Man har lämnat ett förvånansvärt litet avtryck efter sig, trots att han skrev titeln i nästan tre år. Det enda nämnvärda som hände under Weins tid som författare var att en tredje Green Goblin dök upp, denna gång Harry Osborns psykiatriker Bart Hamilton. Detta skedde i nummer 176–180 (januari–maj 1978), vilket var Weins sista nummer på titeln.

 I december 1976 fick Amazing en riktig systertitel, med det något krångliga namnet Peter Parker, the Spectacular Spider-Man. Här omslaget till första numret, av Sal Buscema. Copyright: Marvel Comics.

I december 1976 fick Amazing en riktig systertitel, med det något krångliga namnet Peter Parker, the Spectacular Spider-Man. Här omslaget till första numret, av Sal Buscema. Copyright: Marvel Comics.

Man kan misstänka att Stan Lee, som vid det här laget hade tagit över Martin Goodmans roll som förläggare, inte heller var så nöjd med Weins insats. Han försökte nämligen övertala Gerry Conway att återvända som författare på Amazing Spider-Man. Conway kunde tänka sig att skriva Spider-Man igen, men ville inte ta jobbet från Len Wein. I december 1976 startades därför en tredje Spider-Man-titel: Peter Parker, the Spectacular Spider-Man. Det var den första riktiga ”systertidningen” till Amazing Spider-Man, eftersom Marvel Team-Up var mer av en fristående titel som inte tog speciellt mycket hänsyn till vad som hände i Amazing. Conway skrev dock bara fem nummer av titeln innan han lämnade Marvel för ett exklusivt kontrakt med konkurrenten DC Comics.

För att återgå till Amazing Spider-Man, så var näste man vid rodret (efter ett mellannummer av Bill Mantlo och Sal Buscema) Marv Wolfman. Wolfman var nog mest känd som författare på Tomb of Dracula; han skrev 63 av totalt 70 nummer. Senare skulle han bli ännu mer känd som upphovsman till de The New Teen Titans för DC Comics (tillsammans med tecknaren George Pérez).

Wolfman verkar ha haft ambitionen att förändra status quo när han tog över titeln från och med nummer 182. Han skrev mer eller mindre ut Mary Jane, som hade stått i centrum för Peter Parkers ömma känslor sedan Gwens död, ur serien, genom att låta Peter Parker fria och få nobben. Dessutom tog Peter Parker äntligen collegeexamen i Amazing Spider-Man 185, samma nummer som Ross Andru också ”tog examen” och lämnade titeln. Allt detta skedde alltså i Wolfmans fyra första nummer som författare!

Ny tecknare blev Keith Pollard, som också jobbade tillsammans med Wolfman på Fantastic Four. Senare skulle de också göra serien Vigilante för DC Comics. Deras mest kända bidrag till serien är nog att de skapade Felicia Hardy/Black Cat, från början en antagonist, men senare faktiskt Spider-Mans flickvän. Hon dök upp för första gången i Amazing Spider-Man nummer 194 (juli 1979). Tre nummer senare pensionerade Wolfman och Pollard superskurken Kingpin, en pension som visade sig vara högst tillfällig. Mindre än två år senare dök Kingpin upp i Daredevil nummer 170 (juli 1981), en historia som gjorde honom till en mer normal gangsterboss samt etablerade honom som en av Daredevils huvudantagonister.

Marv Wolfrman satte också faster May på ålderdomshem och gav J. Jonah Jameson ett nervsammanbrott (”äntligen” enligt vissa elaka läsare). Detta var inslag i en historia som kulminerade i Amazing Spider-Man nummer 200, där Spider-Man slåss mot den första skurk han någonsin mötte. Nej, inte Chameleon, utan den inbrottstjuv som dödade Peters farbror Ben i Amazing Fantasy nummer 15! Den här gången var han tillbaka för att hitta den skatt han tydligen hade varit på jakt efter förra gången, men nu med en plan som involverade att fejka faster Mays död med hjälp av Mysterio. Det är inte en fantastisk Spider-Man-historia eller det bästa Marv Wolfman någonsin har skrivit, men det är en bättre jubileumshistoria än den hundra nummer tidigare. Amazing Spider-Man nummer 200 kom ut i januari 1980, och därmed är vi framme vid det åttiotal som nämns i rubriken. Marv Wolfman lämnade titeln i och med nummer 205, och Keith Pollard numret efter.

Det var uppenbart att Green Goblin lämnade ett stort tomrum efter sig och man försökte återuppliva karaktären med andra personer bakom masken. Här Harry Osborns psykolog. Omslag av Ross Andru och Joe Sinnott. Copyright: Marvel Comics.

Det var uppenbart att Green Goblin lämnade ett stort tomrum efter sig och man försökte återuppliva karaktären med andra personer bakom masken. Här Harry Osborns psykolog. Omslag av Ross Andru och Joe Sinnott. Copyright: Marvel Comics.

Som ni märker så är detta inlägg betydligt kortare än tidigare inlägg, trots att det täcker en betydligt längre tidsperiod. Det beror framför allt på att det inte finns så mycket att säga. Den identitetskris som serien gick in i redan under Stan Lees sista nummer fortsätter här. Gwen Stacy, men även Green Goblin, lämnade ett stort tomrum efter sig, och det är nog ingen slump att man försöker återuppliva både Gwen (genom att klona henne) och Green Goblin (genom att sätta både Harry Osborn och hans psykolog i rollen). Det stora problemet är dock bristen på minnesvärda historier efter Gwen Stacys död. Den som lyckas bäst är Gerry Conway med sin klonsaga, medan Len Weins tid på serien var märkligt anonym. Marv Wolfman hamnar någonstans i mitten: han hade uppenbara ambitioner att göra förändringar, men det lyfte aldrig. Det är bra, men aldrig fantastiskt, eller ”amazing” om ni så vill. Amazing Spider-Man var helt enkelt i behov av någon som kunde gjuta nytt liv i serien.

Denne ”någon” hette Roger Stern, och hans tid på både Peter Parker, the Spectacular Spider-Man och Amazing Spider-Man ska det handla om nästa gång!

Priskollen:

  • Istället för att gå igenom varje enskild prishöjning med fem cent, så nöjer jag mig med att berätta att priset för en normalstor Marvel-tidning under den aktuella tidsperioden (september 1973 till januari 1980) fördubblades: från 20 till 40 cent. Amazing Spider-Man 200, som var ett dubbelnummer, kostade 75 cent.

Lästips:

  • Från denna period finns hittills inget samlat i vare sig omnibus- eller Epic-volymer. Däremot har dessa nummer samlats i de tämligen dyra Marvel Masterworks-utgåvorna. Volym 18 och 19 finns i tryck, och de samlar Amazing Spider-Man 181–202, vilket av någon outgrundlig anledning är alla nummer som Wolfman skrev, förutom det sista. Det är dock normalstora böcker som kostar ungefär 500 kr/st, vilket är i dyraste laget, särskilt med tanke på att materialet inte är det starkaste.
  • Detta material finns också samlat i de billiga, men numera utgångna, Essential-utgåvorna. Tänk dock på att detta verkligen är budgetutgåvor, som saknar färg och trycktes på billigt papper. Lyckas ni jaga rätt på dem så kan de vara värda att lägga vantarna på ändå.
  • Dessutom finns Amazing Spider-Man 193–200 samlade i en Marvel Premiere Classic-bok som heter Returrn of the Burglar. Marvel Premiere Classic-böckerna är hårdpärmsutgåvor som egentligen är utgångna, men just denna verkar finnas kvar hos flera bokhandlare. Med tanke på att de samlar ungefär samma material som Marvel Masterworks nummer 19 i ett liknande format, men för halva priset, så är det ett helt okej köp.

 

This entry was posted in Förstasidan, Krönika, Senaste and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera