: Seriearkeologi: Spider-Man: Stern-åren

När 80-talet inleddes så hade Spider-Man-serierna gått på halvfart i nästan ett decennium. Flera namnkunniga författare hade gjort försök att få fart på dem, men misslyckats. Den person som skulle lyckas var bokstavligt talat en ny stjärna: Roger Stern.

Det är egentligen orättvist att peka ut just Spider-Man som speciellt drabbad av en kvalitetsnedgång. Under 1970-talet så hade de flesta av Marvels superhjälteserier svårt att uppnå den kvalitetsnivå de haft under Stan Lees och (oftast) Jack Kirbys glansdagar. Att Roger Stern äntrade scenen när han gjorde det var heller ingen slump; han var en del av den ”tredje våg” seriekreatörer som i skiftet mellan sjuttio- och åttiotal gav Marvels superhjälteserier en nytändning. Jag har berört denna våg förut, och andra namn var bland annat John Byrne och Frank Miller. Arkitekten bakom denna ”tredje våg” var Marvels chefredaktör Jim Shooter.

Omslaget till Marvel Super-Heroes Secret Wars nummer 1 (1984)  av Micke Zeck och John Beatty. Övergången från Broze Age till Modern Age brukar kopplas till maxiserierna Crisis on Infinite Earths och Secret Wars. Copyright Marvel Comics.

Omslaget till Marvel Super-Heroes Secret Wars nummer 1 (1984) av Micke Zeck och John Beatty. Själva historien skrevs av Jim Shooter. Copyright Marvel Comics.

Jim Shooter föddes 1951 och fick redan som trettonåring historier med Legion of Super-Heroes (Rymdens Hjältar på svenska) publicerade och erbjöds fast jobb på DC året efter. Shooter hade inte direkt en spikrak karriär efter det, utan jobbade både för Marvel och DC samt återvände hem en period. När Marvel erbjöd honom ett redaktörsjobb 1975 så tackade han ja och tre år senare, 1978, blev han Marvels chefredaktör. Shooter var visserligen bara 27 år gammal, men hade alltså ganska många års erfarenhet av seriebranschen bakom sig.

Shooter satte igång med en föryngring av Marvel och anlitade flera unga serieskapare. Detta var en välbehövlig vitamininjektion, och under Shooters chefredaktörskap så skapades en hel del serier som i dag betraktas som klassiker: John Byrnes Fantastic Four, Frank Millers och Klaus Jansons Daredevil, Walt Simonsons Thor och Roger Sterns Spider-Man-serier. Shooter skrev dessutom Secret Wars, en av de första Marvel-eventen. Shooter hade dock en tendens till ”micro management”, vilket ledde till att han gjorde sig ovän med de flesta av de serieskapare han en gång gett chansen, och han fick sparken 1987.

En av de serieförfattare som fick chansen under Shooter var Roger Stern. De hade samarbetat på DC Comics och följdes åt till Marvel. De första åren jobbade Stern mest som redaktör, men när Shooter blev chefredaktör så erbjöd han Stern författarjobb. Tillsammans med John Byrne gjorde han några nummer av Captain America och mellan 1978 och 1980 så var Stern författare på Incredible Hulk. Samma år som han slutade på Incredible Hulk tog han över Peter Parker, the Spectacular Spider-Man.

Som jag skrev I förra inlägget så hade Peter Parker, the Spectacular Spider-Man mer eller mindre startats för att ge Gerry Conway en Spider-Man-titel att skriva, och planen var att titeln skulle fokusera på Peter Parkers sociala liv, medan Amazing Spider-Man skulle ha fokus på superhjälteäventyr. Så blev det nu inte; Gerry Conway slutade efter endast några nummer och Spectacular blev mer av ett komplement, även om tidningen hade mer udda historier. Bill Mantlo skrev de flesta av manusen, och han skulle även återkomma till titeln efter att Stern lämnat den (något jag kommer att återkomma till i nästa inlägg).

Roger Stern tog över som författare på Peter Parker, the Spectacular Spider-Man från och med nummer 43. Omslag av John Byrne och Joe Rubenstein. Copyright: Marvel Comics

Roger Stern tog över som författare på Peter Parker, the Spectacular Spider-Man från och med nummer 43. Omslag av John Byrne och Joe Rubenstein. Copyright: Marvel Comics

Roger Sterns första nummer på Peter Parker, the Spectacular Spider-Man var nummer 43, som kom ut i juni 1980. Redan i debutnumret introducerade han två nya skurkar: den mystiska Belladonna samt den skumme modemogulen Roderick Kingsley. Redan från början visade Stern att han ville ta Spider-Man i en ny riktning. Han använde visserligen Vulture redan i sitt andra nummer, men annars präglades hans sejour på Spectacular (och senare även Amazing Spider-Man) av att han undvek Spider-Mans etablerade skurkgalleri. Istället plockade han in skurkar från andra hjältars skurkgalleri som Daredevil-skurken Cobra. Stern visade också att han var förtrogen med de klassiska Amazing Spider-Man-serierna genom att låta figurer som Prowler och Gibbon, som inte synts till sedan Stan Lee skrev serien, medverka.

Peter Parkers sociala liv genomgick också en förändring. Tidigare författare hade förlitat sig på ungefär samma ensemble som Lee, Ditko och Romita introducerat, och de förändringar som gjorts hade främst handlat om att ta tillbaka gamla karaktärer, exempelvis Liz Allan (som blev Harry Osborns flickvän) samt Betty Brant och Ned Leeds. Roger Stern lade fokus på en helt ny grupp karaktärer. Peter Parker hade nämligen inte mindre än tre civila karriärer: fotograf på Daily Globe (eftersom han fått sparken från Daily Bugle), forskarstudent samt lärarassistent på Empire State University. I Spectacular Spider-Man låg fokus helt på Peters universitetskollegor, varav den mest minnesvärda var Deb Whitman. Att säga att Peter var romantiskt intresserad av Deb är inte helt fel, även om de aldrig blev ett officiellt par.

Roger Stern undvek till stor del Spider-Mans vanliga skurkgalleri. Här möter Spider-Man Nitro, the Exploding Man. Omslag av Frank Miller. Copyright: Marvel Comics

Roger Stern undvek till stor del Spider-Mans vanliga skurkgalleri. Här möter Spider-Man Nitro, the Exploding Man. Omslag av Frank Miller. Copyright: Marvel Comics

Den Parker som var mest lyckosam på romantikens område var sensationellt nog May, som träffade en man på ålderdomshemmet vid namn Nathan Lubensky, som hon förlovade sig med. Dessutom flyttade hon senare tillbaka till sitt gamla hus där hon själv drev ett äldreboende. Det var alltså Roger Stern som bröt den vid det laget ganska tröttsamma cirkeln ”faster May är debil och skröplig/döende/återhämtar sig mirakulöst men oroar sig för Peter”. Istället blev May både mer självständig gentemot Peter och mindre av en karikatyr av en förvirrad gamling.

Roger Sterns sejour på Peter Parker, the Spectacular Spider-Man hamnar ofta i skuggan av hans Amazing-serier. Det finns en viss logik i det; Amazing Spider-Man var, och är, huvudtiteln där alla viktiga händelser äger rum. Sterns tid på Spectacular ska ses som ett slags provanställning. Det innebär inte att detta på något sätt är dåliga serier. Tvärtom så var de nummer av titeln som Roger Stern skrev de bästa Spider-Man-serierna på flera år, och de var också anledningen till att han fick ta över huvudtiteln. Ska man rikta någon kritik mot dessa nummer så är det teckningarna. Man hade svårt att hitta en fast tecknare till titeln, och de arton numren tecknas av hela tio olika tecknare, och de varierar ganska kraftigt i kvalitet. De tecknare som är bäst är Mike Zeck, John Byrne samt en tecknare vars namn kanske klingar bekant: John Romita Junior …

En av Roger Sterns favoritskurkar var Vulture, som han använde ett flertal gånger. Här omslaget till Roger Sterns första nummer som ”riktig” Amazing Spider-Man-författare, 224. Omslag av John Romita Jr och Bob Layton. Copyright: Marvel Comics

En av Roger Sterns favoritskurkar var Vulture, som han använde ett flertal gånger. Här omslaget till Roger Sterns första nummer som ”riktig” Amazing Spider-Man-författare, 224. Omslag av John Romita Jr och Bob Layton. Copyright: Marvel Comics

Det sista numret av Peter Parker, the Spectacular Spider-Man med Roger Stern vid manuspennan var nummer 61 som kom ut i december 1981. Redan månaden efter fick han ta över Amazing Spider-Man i och med nummer 224. Detta var dock inte det första numret av titeln som Stern skrev. Han hade gjort ett inhopp redan i juli 1980. Anledningen till det är ganska dråplig. Marv Wolfmans sista nummer som författare på Amazing Spider-Man var 204 och Dennis O’Neil var tänkt att ta över från och med nummer 207. Däremellan kallade man in David Michelinie för att göra ett utfyllnadsnummer. Problemet, som alla läsare med hyfsade räknekunskaper har snappat upp, var att det är två nummer mellan 204 och 207. Man hade helt enkelt glömt bort att göra nummer 206! Därför blixtinkallades Roger Stern och John Byrne för att göra det bortglömda numret på mycket kort tid. Detta gjorde de förtjänstfullt, och vad som kunnat bli ett hafsjobb blev en ganska underhållande historia, där de bland annat botade J. Jonah Jameson från det ”nervsammanbrott” han lidit av.

Amazing Spider-Man nummer 224 var dock Roger Sterns första nummer som reguljär författare och nu fick han också en reguljär tecknare: John Romita Junior. Som de flesta nog listat ut så är det John Romitas son. Även om han fått sitt första erkännande som upphovsman redan som trettonåring, då han kom på figuren Prowler till Amazing Spider-Man nummer 78, så var han varken något underbarn eller någon som åkte snålskjuts på sin fars berömda namn. Han hade studerat design på college innan han gett sig in i seriebranschen, där han bland annat varit tecknare på Iron Man. När Stern började på Amazing så hade Romita Jr redan varit tecknare på titeln i ett drygt år.

Tillsammans med John Romita Jr så fortsatte Roger Stern på ungefär samma spår som på Peter Parker, the Spectacular Spider-Man. De undvek etablerade Spider-Man-skurkar, med undantag för Roger Sterns favoritskurk Vulture, som dök upp två gånger under de dryga två år som Stern skrev Amazing. Istället dök oväntade fiender upp, som X-Men-skurken Juggernaut.

Spider-Man slåss mot Tarantula och Brand Corporation/Roxxon Oil i några av de bästa numren av Sterns Spider-Man-produktion. Omslag av John Romita Jr och Al Milgrom från Amazing Spiderman nr 233. Copyright Marvel Comics.

Spider-Man slåss mot Tarantula och Brand Corporation/Roxxon Oil i några av de bästa numren av Sterns Spider-Man-produktion. Omslag av John Romita Jr och Al Milgrom från Amazing Spiderman nr 233. Copyright Marvel Comics.

En höjdpunkt från den första halvan av Sterns Amazing-sejour är numren 233–236, som är en fyra nummer lång historia om Spider-Mans kamp mot det korrupta storföretaget Brand Corporation/Roxxon Oil. Det är en historia med ganska tydliga influenser från Millers Daredevil. Dels medverkar Ben Urich, journalisten på Daily Bugle som Miller gjort till en av de mest betydelsefulla bifigurerna i just Daredevil, dels så påminner serien om Daredevil rent bildmässigt. Brand/Roxxon-sviten slutar också på ett allt annat än optimistiskt sätt.

Vad gäller Peter Parkers kärleksliv så var det Felicia Hardy/Black Cat som kom att bli det nya romantiska intresset. Hon är dock unik såtillvida att hennes förhållande var med Spider-Man snarare än Peter Parker. Som jag skrev i mitt förra inlägg så var hon från början en antagonist som så småningom kom på bättre tankar och blev Spider-Mans partner. Det var dock Spider-Man hon lärt känna och även om Peter Parker avslöjade sin identitet för henne (dock ej i en Stern-serie) så var hon relativt ointresserad av Peters ”civila sida”.

Vad gällde Peters övriga omgivning så inträffar en viss återgång till det gamla i Amazing Spider-Man. Till viss del som en följd av läsarreaktioner så fasades Peters universitetskollegor ut ur serien och gamla välbekanta ansikten dyker upp: Betty Brant och Ned Leeds, Flash Thompson, Mary Jane och slutligen Harry Osborn, nu gift med Liz Allan. Harrys återkomst i serien bildade bakgrund till det som de flesta nog minns från Roger Sterns tid på serien: Hobgoblins debut.

I mitt förra inlägg nämnde jag att Green Goblin lämnat ett stort tomrum efter sig, och Marvel gjorde ett par misslyckade försök att återuppliva karaktären med andra bakom masken. Vad Roger Stern gjorde var att återuppfinna hjulet: istället för att göra ytterligare ett försök att återuppliva Green Goblin, så skapade han en uppdaterad version. Genom en slump hittar en bankrånare ett av Green Goblins gamla gömställen och kontaktar en mystisk person (nej, det var inte Harry) som beslutar sig för att använda Goblins uppfinningar till att bli en ny superskurk: Hobgoblin (Gula Trollet på svenska). Debuten sker i Amazing Spider-Man nummer nummer 238 (mars 1983) och för att riktigt återskapa en klassisk känsla så tuschar John Romita Senior sin sons teckningar.

Hobgoblin var 80-talets stora Spider-Man-skurk. Här omslaget till Amazing Spider-Man nr 249 av John Byrne. Copyright: Marvel Comics

Hobgoblin var 80-talets stora Spider-Man-skurk. Här omslaget till Amazing Spider-Man nr 249 av John Byrne. Copyright: Marvel Comics

Hobgoblin är den fiende som dominerar den senare halvan av Roger Sterns Amazing-nummer. Spider-Man försöker ta reda på vem som döljer sig bakom masken, samtidigt som Hobgoblin själv försöker ta reda på fler av Norman Osborns/Green Goblins hemligheter. Harry Osborn blir alltmer stressad av de inbrott som görs i Osborn Corporations fastigheter, och slutligen försöker Hobgoblin pressa Harry på pengar genom att hota med att avslöja att Norman var Green Goblin.

Roger Stern planerade att avslöja Hobgoblins identitet efter 20–25 nummer. Tyvärr så ledde en för stor arbetsbörda i kombination med att Stern inte drog jämnt med den nye redaktören för Spider-Man-titlarna, Danny Fingeroth, att han slutade som författare på Amazing Spider-Man innan han kunde förverkliga planerna. Av någon anledning ville han inte avslöja för Tom DeFalco (som var både Danny Fingeroths företrädare som redaktör och Sterns efterträdare som författare) vem han hade tänkt sig bakom Hobgoblin-masken. Detta ledde till viss förvirring (inte minst när DeFalco själv hoppade av som Amazing-författare) och ”fel” person, ingen mindre än Ned Leeds, avslöjades som Hobgoblin. Lyckligtvis skrev Stern miniserien Hobgoblin Lives! 1997 där ”rätt” Hobgoblin demaskerades. Ni som inte gillar spoilers hoppar nu till nästa stycke, och för er andra så var Hobgoblin ingen mindre än en karaktär som debuterade redan i Sterns första nummer av Spectacular: Roderick Kingsley.

Förutom Hobgoblin-numren så finns det två sena nummer som förtjänar extra uppmärksamhet. Det ena numret är Amazing Spider-Man nummer 248 (januari 1984). Andra halvan av numret upptas av historien The Kid Who Collects Spider-Man. På bara elva sidor så gör Stern och tecknaren Ron Frenz en både varm och sorglig historia som ofta brukar ligga i topp när den bästa Spider-Man-historien genom tiderna ska utses.

Amazing Spider-Man 252 markerade slutet för Spider-Mans Bronze Age-period. Ron Frenz och Klaus Janson visade upp Spider-Mans nya dräkt i en hyllning till Amazing Fantasy nummer 15. Copyright: Marvel Comics.

Amazing Spider-Man 252 markerade slutet för Spider-Mans Bronze Age-period. Ron Frenz och Klaus Janson visade upp Spider-Mans nya dräkt i en hyllning till Amazing Fantasy nummer 15. Copyright: Marvel Comics.

Det andra numret jag vill nämna är det sista nummer av Amazing Spider-Man som Roger Stern hade någon inblandning i, nummer 252 (maj 1984) Numret gjordes visserligen av det nya kreatörsparet Tom DeFalco och Ron Frenz, men Roger Stern svarade för intrigen. Anledningen att jag vill nämna detta nummer är egentligen den rakt motsatta jämfört med Amazing nummer 248. Historien var inte speciellt märkvärdig; Spider-Man återvänder från Secret Wars och numret var bara en enda lång annons för maxiserien. Däremot så återvände Spider-Man med en ny, helsvart dräkt. Det var en sensation i sig, eftersom Spider-Mans dräkt varit i stort sett oförändrad sedan debuten i Amazing Fantasy nummer 15.

Om det inte framgått, så gillar jag verkligen Roger Sterns Spider-Man-serier. Under de fyra år som Stern skrev Spider-Man så lyckades han göra serien modern och läsvärd. Tidigare kreatörer hade försökt överträffa en konkurrent, men Roger Stern hade växt upp med de tidiga Amazing Spider-Man-serierna, så för honom var Lee, Romita och Ditko inte konkurrenter utan inspirationskällor. Detta gjorde att han kan kunde träda ut ur deras skugga, och inte bara nå upp till, utan på många sätt överträffa deras serier. Genom att återanvända en hel del obskyra inslag i Spider-Mans figurgalleri, så visade Stern att han kunde sin Spider-Man-historia.

Omslaget till Spidelmannen 7/81, den allra första Spindelmannentidning jag köpte, ja kanske den första superhjältetidning jag köpte. Här började allt … (Teckningen prydde ursprungligen omslaget på Amazing Spider-Man 204 och tecknades av Al Milgrom.)

Omslaget till Spidelmannen 7/81, den allra första Spindelmannentidning jag köpte, ja kanske den första superhjältetidning jag köpte. Här började allt … (Teckningen prydde ursprungligen omslaget på Amazing Spider-Man 204 och tecknades av Al Milgrom.)

Allra bäst var Stern när han jobbade med John Romita Jr. Denne har på senare år fått kritik för sitt lite fyrkantiga teckningssätt, men här hade han fortfarande en klassisk ”Romita-stil” på sina teckningar. Stern/Romita Jr:s sejour på Amazing Spider-Man är i mitt tycke den enda som kan mäta sig med Lee/Romitas klassiker.

För mig finns det också ett stort mått av nostalgi hos dessa serier. De publicerades i Sverige under tidigt 80-tal, då jag började läsa serier. Faktum är att när jag införskaffade samlingsvolymen med Sterns Spider-Man-serier så upptäckte jag att några av de tidiga äventyren var sådana som fanns med i de första Spindelmannen-nummer jag köpte för veckopengen 1981. Det var alltså med ganska stor sannolikhet några av de allra första superhjälteserier jag läste. Kanske är det så, att utan Roger Sterns Spindelmannen-äventyr, så hade inte Seriearkeologi existerat.

Fler serier och färre gråtmilda barndomsminnen utlovas i nästa inlägg, då det blir en liten avstickare med fokus på två av Spider-Mans …. ja, är de vänner eller fiender? Cloak & Dagger heter de hur som helst!

Priskollen:

  • När Roger Stern tog över Peter Parker, the Spectacular Spider-Man i juni 1980 kostade en Marvel-tidning 40 cent. I september samma år höjdes priset till 50 cent och i januari 1982 kom nästa prishöjning till 60 cent. Därefter låg priset kvar på den nivån så länge som detta inlägg sträcker sig, alltså till maj 1984.

Lästips:

  • Samtliga av Roger Sterns Spider-Man-serier från 1980-talet finns samlade i Spider-Man by Roger Stern Omnibus. Fram till inte alltför länge sedan fanns den i lager, men den är numera utgången i bokhandeln. Har ni tur kan ni dock hitta den i en seriebutik. Annars rekommenderar jag begagnatmarknaden eftersom den är väl värd att leta rätt på. Alla som gillar Spider-Man måste ha den i sin samling.
  • Om ni inte orkar eller vågar jaga rätt på omnibusvolymen på begagnatmarknaden, så finns det album med mjukpärm som samlar en del av Sterns och Romita Jr:s Amazing Spider-Man-nummer. Det är Mark of the Tarantula som bland annat innehåller Brand/Roxxon-historien och Origin of the Hobgoblin som samlar Sterns Hobgoblin-nummer (med undantag för miniserien Hobgoblin Lives! från 1997).
This entry was posted in Förstasidan, Krönika, Senaste and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera