Bouncer 10–11

Bouncer_10_omslagBouncer_11 omslag

På guldjakt i den mexikanska vildmarken.

Det första albumet med Jodorowskys och Boucqs enarmade västernhjälte Bouncer kom ut 2001 på det franska förlaget Les Humanoïdes Associés. Danska Carlsen var inte sena att haka på; 2003 började albumen komma ut på danska. Någonstans hörde jag talas om denna nya västernserie, kanske på Seriefrämjandets forum? Jag fjärrlånade albumen från Danmark via Lunds universitetsbibliotek. Även lite annat i västernväg som inte fanns på svenska fick göra samma resa över sundet: de nya Blueberry-albumen, Jerry Spring och så vidare. Här i Sverige befann vi oss i en total atomvinter, åtminstone beträffande europeiska albumserier.

Egentligen var Bouncer en lite för brutal och hjärtlös serie för att jag skulle börja älska den vid första ögonkastet, men jag var tvungen att medge att den höll hög klass både bild- och textmässigt.

Utdrag ur Bouncer 10.

Utdrag ur Bouncer 10.

Jodorowsky (känd för serier som Inkalen och Metabaronerna och filmer som El Topo och Santa Sangre) har en alldeles egen syn på världen, som genomsyrar alla hans manus. Det är ofta huvudpersoner med någon form av stympning, det är våldsromantik, sexualskräck, jungianska symboler, pseudoreligiöst flum, New Age … huller om buller i en psykedelisk röra, som konstigt nog för det mesta funkar rätt bra. Det flesta av dessa teman dyker även upp i Bouncer, om än något mer nertonade här än i science fiction-historierna. Äventyren lyckas, hjälpligt, hålla sig kvar innanför västerngenrens ramar och premisser.

Sedan rullade det på. Serien började 2008 ges ut av Albumförlaget, pionjärförlaget som gick i bräschen för att ge oss svenskar albumkulturen tillbaka. I Danmark tog Faraos Cigarer över utgivningen 2011. Det visade sig att det tudelade albumäventyret To Hell/And back (2012/2013) skulle bli Jodorowskys avskedscrescendo. Ett värdigt sådant med bland annat en dramatisk tågkrasch rakt in ett mystiskt fängelse späckat med allsköns ondska.

Den nya tudelade albumssviten som nu föreligger, Det fordømte guld/Dragens rygrad har Boucq som ensam upphovsman. Eftersom vi sett honom skriva tidigare fanns det egentligen ingen befogad anledning till oro. Hans Jerome Moucherot är till exempel en surrealistisk serie som man läser med behållning. Det blir dock aldrig särskilt surrealistiskt i detta långa Bouncer-äventyr (78 + 78 sidor). I princip är handlingen samma som i Blueberrys dubbeläventyr Den försvunna gruvan/Spöket med guldkulorna. En sak som gör skattjakten lite krångligare är att skattkartan tatuerats på ett barns huvud.

Utdrag ur Bouncer 11.

Utdrag ur Bouncer 11.

Om man sänker sig ner på detaljnivå finner man att många saker påminner mer om Hermanns serier, särskilt Bernard Prince och Jeremiah. Boucq tecknar natur på ett sätt som får mig att tänka på det tidiga sjuttiotalets Bernard Prince. En av skurkarna är en typisk lömsk Bernard Prince-skurk. Men den tjocka grevinnan i vagnen och de manshatande indiankvinnorna verkar mer ha klivit ut ur Jeremiahs postapokalyptiska universum. Boucq tecknar för det mesta snyggt. Botaniserar i såväl Girauds som Hermanns skrafferingsskafferi. Färgläggningen är underbar. Boucqs egenhet är att han ofta vill göra perspektiven abnormt utdragna. Ibland ger det extra skjuts åt rörelserna, ibland blir det helt tokigt.

På pluskontot alltså: att det är ett fartfyllt skattletaräventyr i samma anda som Blueberry eller Skattkammarön. När Jodorowsky läste dessa album blev han nog glad när de manshatande indiankvinnorna dök upp, mitt ute i den sterila öknen i Mexiko. Särskilt mycket bör han ha uppskattat att dessa kvinnor bor i klippformationen ”Dragens rygrad”, som ser ut som psykoanalysens (och surrealisternas) symbol för kastrationsångest: vagina dentata. Givetvis ägnar sig dessa kvinnor (som jämförs med antikens amasoner) åt att kastrera de karlar de tillfångatagit och tvingat utföra befruktningsakter. Detta låter, som ni hör, som könspolitisk satir. Jag befarar att detta rentav kan vara gjort med avsikt. I slutet av historien, efter att han kämpat mot en enögd man, ger urmakaren den stympade Bouncer en armprotes i form av en pistol. Detta kan man tolka symboliskt som en sorts motsatt kastration. Kanske är det också ett utslag av könspolitiskt skämtlynne?

Jan Hoff

Comments are closed.