Den 13/1 1969 kunde man i Aftonbladets spalt ”Fråga om barn” ta del av en moders ängslan över att hennes begåvade 8-åring sedan en tid enbart intresserade sig för ”Kalle Anka och dylikt i litteraturväg”. I brevets slut frågade hon så: ”Kommer det att gå över av sig självt eller ska vi bannlysa serietidningarna så att det bara finns böcker att tillgå?”
Denna moder visste inte vad hon talade om. Som så många andra föräldrar har hon slappt anammat den uppfattningen att alla serietidningar är lika torftiga, istället för att undersöka om det finns några bra serietidningar. Och i det här fallet råkar det vara så att Kalle Anka är en bra och rekommendabel serietidning för en 8-åring. Den översättes nämligen av makarna Westrin i Lund, som är språklärare respektive lektor i pedagogik; det borde borga för att Kalles pratbubblor kan ge en 8-åring lika god känsla för språk och satsbildning som vilken bok som helst. Så beträffande Kalle Anka var faktiskt 8-åringens val mera framsynt än moderns och AB:s barnpsykologs gemensamma ansträngningar.
Barnpsykologen Mirjam Israel besvarade detta brev ganska fint och sympatiskt. Hon tyckte att det var oklokt att förbjuda serierna och att det var bättre att grabben läste serier än ingenting alls. Men hon finner det ”hart när obegripligt vad en begåvad unge får ut av att läsa serier”. Det är märkligt att en barnpsykolog inte förstår mer av barnpsykologi och det är än mer märkvärdigt att en barnpsykolog som vet att ”så gott som varenda unge har en period, längre eller kortare, då de älskar serier”, inte bemödar sig att undersöka om det finns några bra serietidningar att sticka i händerna på ungar, som har sina ”perioder”. Och det finns bra serietidningar och serieböcker, t.ex. Kalle Anka, Tom och Jerry, Pellefant, Pelle Svanslös, Mumin, Rasmus Nalle och Tin-Tin.
Bakom hela det här problemkomplexet skymtar man såväl 50-talets hätska kampanj mot serier som den nuvarande djupt odemokratiska och snedvridna kultursyn, som alltid sätter böcker framför serier. Det finns bra serier likaväl som dåliga och det är långt ifrån självklart att en dålig barnbok alltid är bättre än en bra serie.
När nu alla ungar har en serieperiod borde man väl hellre än att försöka förkorta den genom bannlysning eller subtila tvångsmetoder ta tillvara detta intresse och arbeta på att få fler bra serier, som i likhet med Kalle Anka kan utgöra goda alternativ till böcker. En del barnboksförfattare och kritiker tycks vara medvetna om seriernas möjlighet, t.ex. Jan Lööf som efter ett par uppmärksammade barnböcker övergick till att skriva och teckna ”Felix” och Margareta Strömstedt, som recenserade Tin-Tin-böckerna i sin ”Barnbokhyllan” i Dagens Nyheter.
