Sök...
Generic filters
Exact matches only
  • Nyheter
Foto Onofre Valle.
  • Nyheter

För att komma till Cecilia Torudds ateljé tar man till vänster vid Paradiset.

Paradiset är en kontroversiell skulptur-samling på Skeppsholmen i Stockholm och det är på den ön som Cecilia Torudd sitter och tecknar. Man ser hur NK-klockan roterar genom fönstret, men det finns en tidlöshet över Cecilia Torudd och hennes teckningar.

Mensboken, skriven av Lillian Edvall och illustrerad av Cecilia Torudd.

Mensboken, skriven av Lillian Edvall och illustrerad av Cecilia Torudd från 1986.

Den blir speciellt märkbar när hon talar om att hon redan tecknat den årsproduktion av ”Ensamma mamman” som börjar i Dagens Nyheter den 1 februari 1987.

Cecilia Torudd föddes 1942 och växte upp i ett akademikerhem i Lund och hennes skånska dialekt hörs fortfarande när hon säger:

– Jag läste serier som barn, det var inget tjafs om det. Men det fanns inte så mycket serier, man kom över Kalle Anka & Co ibland.

Cecilia Torudd är definitivt ingen seriefreak.

– Jag har nog alltid varit intresserad av serier, men jag har aldrig varit någon fanatiker, jag har snarare läst de tidningar som kommit i min väg och tyckt att det var kul, men jag har alltid gjort serier själv. När jag skriver brev till folk gör jag plötsligt en liten serie, det är ett naturligt sätt för mig att uttrycka mig på.

Hon har alltid tecknat.

– Jag har flyhänt kunnat göra gubbar som skuttar omkring ända sedan jag var liten. När jag har skrivit brev till kompisar har jag alltid ritat gubbar i kanten. I mina dagböcker var det fullt av gubbar, och de ser ungefär likadana ut som nu.

Men Cecilia Torudd har aldrig tänkt på sig själv som serietecknare.

– Inte så att jag har tyckt att det skulle vara fult att vara serietecknare, men jag har använt serierna på ett väldigt funktionellt sätt utan att fundera över det. Det är först på senare år som jag har gjort serier för att sälja dem.

Serier gjorda till Mensboken, skriven av Lillian Edvall och illustrerad av Cecilia Torudd, utgiven på Berghs förlag 1986.

Serier gjorda till Mensboken, skriven av Lillian Edvall och illustrerad av Cecilia Torudd, utgiven på Berghs förlag 1986.

Den ensamma mamman

Cecilia Torudds serie om den ensamma mamman är den DN-serie som fungerat bäst. Ingen annan serieskapare har förmått använda seriestrippsformatet lika bra som Cecilia Torudd.

Något som knappast är att förvåna sig över, eftersom Cecilia har större erfarenhet än de flesta av dagens serietecknare. Hon var redan tvåbarnsmor när hon började läsa till teckningslärare.

– Jag var med om studentrevolten 1968, skrattar hon. Vi var alla aktiva, på teckningslärarinstitutet var det ganska dynamiskt. Vi var allihop uppfyllda av tidens vindar som blåste. Vi försökte påverka undervisningen.

Cecilia drar lite på svaret till frågan om de lyckades:

– Mja … Vi lyckades delvis. Men till kostnaden av att annat blev dåligt. Vi var ju barnungar, och hade svårt att överblicka vad vi egentligen gjorde. Det är svårt att analysera exakt vilka barn, den rent konstnärliga utbildningen var bra när jag började där 1966 och när jag slutade där var den dålig. Men den teoretiska var klart bättre. Men det finns säkert många som inte skulle hålla med mig.

– Jag tar inte avstånd från 1968

Konflikten mellan olika prioriteringar i livet märks i ”Ensamma mamman”. 1968 ville hon ha fred och rättvisa i världen, 20 år senare önskar hon att barnen ska må bra. Vilket Cecilia inte alltid tycker de gör.

– Det är inte enkelt, det handlar inte så mycket om det, för jag tar absolut inte avstånd från det som hände 1968. Jag önskar verkligen att det skulle hända något liknande igen. Det som jag menar med den strippen är att livet gör att man blir så besviken på så mycket. Och de förväntningar man har som ung – fred i världen – är något oerhört stort. När det har gått 20 år vågar man inte drömma om sådana fantastiska saker längre, man är tacksam ifall barnen mår bra.

Cecilia tecknar med en vanlig Rotring-penna. Den här teckningen gjordes på uppdrag av Socialstyrelsen och återfinns också i boken Fnitter.

Cecilia tecknar med en vanlig Rotring-penna. Den här teckningen gjordes på uppdrag av Socialstyrelsen och återfinns också i boken Fnitter.

Bilder på heltid

Efter att hon hade gått ut Teckningslärarinstitutet 1969 började Cecilia arbeta med bilder på heltid.

– Jag arbetade deltid som teckningslärare och deltid som illustratör. Efter några år kunde jag försörja mig som illustratör på heltid.

Hon började tidigt arbeta åt Kamratposten.

– Det är den tidning jag har arbetat mest åt. Visserligen kanske jag har blivit placerad i ett fack, men det är något som jag fortfarande gillar. Jag tycker att det är ett trevligt fack. Det är väl så att jag själv känner att jag har ett utrymme där bland de ungar som är i mellanstadieåldern och upp till sjunde, åttonde klass. Jag gör bilderböcker för småbarn också, men jag tycker att det är roligare att arbeta för mellanstadiebarn. De har lite större referenser och man kan vara lite tuffare, de förstår ironi på ett annat sätt än vad mycket små barn gör. Teckningarna har oftast handlat om familjesaker – eller sånt. Jag passar antagligen bra där i mellanstadieåldern.

”Familjeliv”

Cecilia började göra serien ”Familjeliv” åt Kamratposten 1979.

– Den började med att en tjej som heter Lillian Edvall och jag gjorde en bildberättelse, snarare än en serie. Jag satt där och jobbade en vecka, en sommar när familjen var bortrest, jag kände mig så ensam och Lillian fick idén att vi skulle göra någonting ihop när jag var där. Då började hon och jag spåna ihop det allra första avsnittet tillsammans.

”Familjeliv” fortsatte och blev till slut en serie.

– Vi gjorde ett par avsnitt till och jag upptäckte att det här var någonting som passade mig väldigt bra. Det kändes precis som ”det här är ju precis det som jag kan”.

Innan ”Familjeliv” hade Cecilia mest illustrerat texter.

– Något som jag också tycker är roligt. Jag hade försökt att skriva egna texter, men aldrig lyckats tidigare. Men när jag får använda bilden och texten på det här sättet kan jag göra egna historier. Även om det är roligt att hålla sig till en annan människas text är det skönt att slippa det ibland.

– ”Familjeliv” är en lycklig familj. Det är en mamma och en pappa och två lite större barn och ett sladdbarn. De bor i ett gulligt litet radhus och de har en bil och hund och så, skrattar Cecilia. En mysig, vanlig trevlig familj utan några stora problem, utan massor av vanliga, små problem.

”Familjeliv” en lyckligare serie

I jämförelse med Cecilias serie om den ensamma mamman, som gick som DN-serie under 1986, är ”Familjeliv” en betydligt lyckligare serie.

– Det är meningen i ”Ensamma mamman” att det under ytan ska märkas ett smärtsamt förflutet. Hon är lite rädd och oroar sig mycket. Den ska vara mera plågsam på något vis. Men när jag tittar på resultatet märker jag att hon är snäll och glad och trevlig, så jag tror att jag har misslyckats med det, skrattar Cecilia.

– Vad sjutton ska jag göra?

Innan ”Ensamma mamman” har Cecilia bara gjort enstaka material för vuxna och det finns väl en ironi i att denna tecknare för ”mellanstadieåldern” blir mest uppmärksammad för en vuxenserie. En serie som dessutom tillkommit av en slump. Nisse Larsson på Dagens Nyheter frågade Cecilia om hon ville göra några avsnitt av DN-serien.

– Det första jag tänkte var ”Vad sjutton ska jag göra” och så blev det ”Ensamma mamman”. Hur får man idén till saker? Jag vet inte. För det mesta är det så att man har massor av olika idéer, och så prövar man några och sedan är det en som man kan stå ut att fortsätta med. Det är en urvalsprocess, mer än att man plötsligt får en genial ingivelse. Man befinner sig i någon slags gröt av idéer där man kravlar omkring och försöker hitta någon som man har lust att ta tag i.

Fast ”Ensamma mamman” är inte Cecilia Torudds liv i serieform.

Ur Mensboken.

Ur Mensboken.

– Jag är också en ensam mamma

– Jag kan inte förneka att jag är ensamstående mamma själv, skrattar hon. Men jag tycker inte att ”Ensamma mamman” är någon direkt överförbar person på mig. Jag har tagit delar från kvinnliga vänner och bekanta och till slut blir det denna ensamstående mamma.

Hon har det inte likadant som Cecilia Torudd. Cecilia har två söner, inte en son och en dotter. Cecilias söner är båda vuxna, den ena studerar fysik och den andre höll just på att åka från Hong Kong till Filippinerna, något som mamma Cecilia inte är speciellt trakterad över, med tanke på det inrikespolitiska läget. Inte heller har Cecilia någon motsvarighet till seriens morfar.

Vad jobbar mamman med?

– Vad hon, den ensamma mamman är, är en person som delar av finns hos mig, naturligtvis, men även de andra familjemedlemmarna i serien är delar av mig själv. Allihopa är lika mycket jag.

Seriemammans yrke är inte definierat.

– Åh, vad jag har kämpat med det. Vad tror du? Att hon sitter i något kontorslandskap? Jag tänkte att hon skulle jobba som assistent på ett laboratorium och tänkte försöka gå och titta på ett, men jag orkade inte det. Det enklaste hade ju varit att låta henne bli lärare för det vet jag rätt mycket om, men jag har inte kunnat bestämma mig för ett yrke.

ensamam mamman skiss

Den första omgången av serien, den som redan har gått i DN, gjorde hon hösten 1985. När Cecilia började med serien igen, vilket hon gjorde under större delen av 1986, märkte hon att hon blev ”fruktansvärt egotrippad”.

– Jag försökte bara hitta grejor som jag skulle kunna använda. Det var jobbigt för mina anhöriga för jag tänkte på mig själv hela tiden. Det tror jag är en typisk yrkessjukdom för sådana som arbetar med sånt här. Jag satt som en hök och roffade åt mig allt som dök upp i min väg.

Fy fan, vad dåligt det är!

Nu har hon gjort cirka 350 strippar.

– Jag arbetade väldigt intensivt med serien. Jag har svårt att sluta innan jag har gjort det klart, innan jag är färdig med ett projekt har jag inget grepp om det. Det händer då och då, att när jag gjort ett jobb klart tänker jag: ”Fy fan, vad dåligt det är” och så slänger jag det. Det är det som är så hemskt. Jag måste ha det klart för att se om det är bra eller inte.

Det finns inte mer än en fem-sex skämt i världen

Cecilia började med utkast på allt från anteckningslappar till krognotor.

– Själva skissande är inte en fråga om någon konstnärlig tanke utan bara sysslandet med idéer. Sedan så klipper jag sönder dem och klistrar ihop dem och så. Jag kasserar massor av skämt varje dag, skrattar Cecilia.

Men gamla skämt har en tendens att komma tillbaka i en annan form.

– Många av stripparna är urgamla skämt som jag har vridit till, det är ju det som är konsten med att vara rolig. Det finns inte mer än en fem-sex skämt i världen. Sedan gäller det att vrida till dem så att de verkar fräscha.

Idéerna kommer när som helst.

– Precis innan man somnar kommer någonting och flyter förbi, då gäller det att snabbt skriva upp det för sedan glömmer man bort det. Jag har papper vid sidan om sängen, skrattar Cecilia.

Ibland står det rätt konstiga saker som Cecilia inte begriper nästa dag. Precis som den vandringshistoria som tillskrivs Arthur Koestler, där han berättar om mannen som kom på hemligheten med universum medan han sov. När han vaknade stod det: ”Bananens skal är större än bananen”.

En av Sveriges bästa dagsstrippserier någonsin

– Just det har jag inte hört, men precis sånt upptäcker jag på morgonen att jag har skrivit.

Fast att hon kunde vara mor till flera av dagens serieskapare har Cecilia gjort en av Sveriges bästa dagsstrippserier någonsin. Så bra att den kommer att gå ett helt år från 1 februari 1987. Ett bevis så gott som något att gammal är äldst. Fast det är inte säkert att den fortsätter efter 1988. Vad som dessutom gör Cecilias serie till genomtänkt dagsstrippserie är att årstiderna växlar i takt med serien. Cecilia är lättad över att hon är klar.

– Det känns skönt, nu när det är över. Det var ett problem att jag blev fixerad vid det, jag kände mig inskränkt på något sätt. Men samtidigt var det svårt att lämna det ifrån mig, jag kunde inte själv gå upp med det till Nisse Larsson, utan jag skickade med dem med någon annan som ändå hade ett ärende till DN.

Lite små ordlekar passar mig

In i det sista satt Cecilia och tittade på stripparna och gjorde små ändringar.

– Nu känns det som en lättnad att det är över och jag har ingen lust att sätta igång och göra fler. Det är inte alls säkert att det blir några fler dagsstrippserier av Cecilia Torudd.

– Nej. Nu är dagstrippformen en form som passar mig väldigt bra. Det behövs ett speciellt sätt att tänka tror jag. Det måste, eller bör, finnas ett överraskningsmoment. Lite små ordlekar, det passar mig bra att vara lite slagfärdig. Det är nog vad jag alltid har hållit på med – även om jag inte har gjort det i serieform.

– Jag kommer säkert att göra fler serier i framtiden. Men vad vet jag inte.

ensamma mamman stripparLucky Luke är rolig

Cecilias bilder till Kamratpostens insändarsidor är precis i samma anda som hennes bilder.

– Jag har kombinerat text och bild hela mitt liv egentligen, även om formen inte varit seriestrippens.

– Jag försöker läsa andra serier för jag vill försöka bilda mig en uppfattning. När mina barn var mindre läste jag deras serier, Fantomen, Asterix och Lucky Luke, den sistnämnde tycker jag är rolig, men att köpa serier åt mig själv har jag först gjort de senaste tre åren. Jag köper Reiser och sådant som jag tycker väldigt mycket om.

Kontakt med omvärlden är viktig för Cecilia.

Jag skulle kunna frossa i att vara bohem

– Man blir väldigt isolerad i det här jobbet, man kommer långt bort från verkligheten och då är det viktigt att inte tappa fotfästet.

Hon sätter också press på sig själv.

– Det har blivit så att jag sitter här på bestämda tider. Men det är inte något absolut krav från min sida att jag ska det. Man behöver någon struktur på sin tillvaro. Även om jag har ett sådant yrke att jag skulle kunna frossa i att vara bohem, så visar det sig att man i alla fall blir någon slags medel-Svensson som sitter och sköter sitt jobb!

[Texten publicerades ursprungligen i Bild & Bubbla nr 81 (4/1986) och återges med tillstånd från skribentens dödsbo.]