När Black Panther debuterade 1966 valde man att ge honom en heltäckande dräkt för att inte avslöja hans hudfärg. © Marvel
Nu kanske någon tänker: ”Ägnade du inte precis fem inlägg åt ett drygt decennium Captain America-serier och nu tänker du stressa igenom tjugofem år i ett enda inlägg? Varför denna brådska?”
Svaret är enkelt: Captain America var (och är) en karaktär som hade en egen tidning med månatlig utgivning. Idag är Black Panther visserligen en av hörnstenarna i Marvels utgivning, men under de första decennierna var det inte alls så. Ibland förekom han i solomaterial i en antologitidning, eller som huvudserie i tidningar som kom ut varannan månad. Men under långa perioder gavs inget solomaterial med Black Panther ut alls. Det är först på senare år som Wakandas kung tagit klivet upp från B-laget.
Men låt mig börja från början. Black Panthers debut skedde i Fantastic Four nummer 52 (juli 1966). De läsare som kan sin tidiga Marvel-historia (eller har läst texten om de tidiga Silver Surfer-serierna) lägger kanske märke till att detta bara är två nummer efter den klassiska Galactus-trilogin. Stan Lees och Jack Kirbys kreativa låga brann som allra häftigast i mitten av sextiotalet och det var en period då de verkligen gjorde Marvel Comics till ”The House of Ideas”.
I en berättelse som sträckte sig över två nummer introducerades det fiktiva afrikanska landet Wakanda, som på ytan var ett ganska stereotypt afrikanskt land med djungler och savanner. Men Wakanda var också ett högteknologiskt paradis och därtill ett av världens rikaste länder. Anledningen var vibranium, en mycket sällsynt – och likaledes fiktiv – metall. Den som styrde över landet var den unge kungen T’Challa, Black Panther.
Panteridentiteten var inget superhjältealias i egentlig bemärkelse, utan dräkten tillhörde monarkens regalier. T’Challa fick superkrafter genom att injiceras med en hjärtformad ört som bara växte i Wakanda. Efter att ha utsatt medlemmarna i Fantastic Four för olika kraftprov – till en början visste inte läsaren om Black Panther var hjälte eller skurk – avslöjade T’Challa att han behövde deras hjälp med att besegra Ulysses Klaw.
Som så ofta är fallet i superhjälteserier inledde Black Panther och Fantastic Four sin vänskap genom att ge varandra stryk. Eller egentligen var det väl mest FF som fick stryk. © Marvel
Klaw var en vit europé som tidigare hade försökt komma åt Wakandas vibranium och då dödat T’Challas far, T’Chaka och därefter besegrats av T’Challa. Nu hade han återvänt med en armé och ett hemligt vapen – ett slags ”ljudstråle”. Naturligtvis besegrades han med Fantastic Fours hjälp.
Det har i efterhand beskrivits – speciellt i samband med den första Black Panther-filmens lansering – som om Lees och Kirbys introduktion av en afrikansk hjälte med namnet Black Panther var en politisk handling med avsikt att stödja medborgarrättsrörelsen och de afrikanska ländernas frihetskamp. Jag håller bara delvis med.
Black Panther gästspelade i Daredevil för att slåss mot en grupp som liknade verklighetens Black Panther Party. © Marvel
Visst går det att tolka Fantastic Four-historien jag just beskrev som en kommentar till de europeiska kolonialmakternas utsugning av de afrikanska naturtillgångarna. Däremot ska man inte dra alltför stora växlar på Lees och Kirbys vurm för den svarta medborgarrättsrörelsen: Black Panther bär helkroppsdräkt på omslaget, designad för att inte visa hans hudfärg eftersom man inte ville skrämma bort den företrädelsevis vita publik man riktade sig till. Att karaktären delar namn med det kända Black Panther Party är en ren slump; faktum är att partiet inte ens existerade utan bildades några månader senare. Från början skulle karaktären dessutom ha det betydligt mindre smickrande namnet Coal Tiger(!).
Det påstås dessutom att Stan Lee var orolig för att förknippas med partiet och under en kort period fick karaktären heta Black Leopard. Denna rädsla gjorde också att det skulle dröja hela sju år innan karaktären fick sin egen tidning (eller ens något solomaterial i någon antologitidning). I stället blev den första tidningen med en svart hjälte i huvudrollen Luke Cage, Hero for Hire, vars första nummer kom i juni 1972.
Efter debuten i Fantastic Four fick alltså T’Challa nöja sig med gästspel, först i samma tidning, sedan i Daredevil, där han hjälper Daredevil att bekämpa Thunderbolts, ett gäng modellerat efter det verkliga Black Panther Party! Han var också reservmedlem i Avengers, men solomaterial med karaktären lyste med sin frånvaro. Det skulle som sagt dröja sju år efter debuten innan den första soloserien med Black Panther publicerades, vilket skedde i Jungle Action nummer 6, från september 1973.
En vanlig försäljningstaktik i början av sjuttiotalet, innan seriebutikernas tid, var att ge ut ”skräptidningar” vars främsta syfte var att lägga beslag på den begränsade platsen i matbutikernas tidningsställ. På så sätt förhindrade man att konkurrenternas tidningar kunde bre ut sig. Jungle Action var just en sådan tidning: den kom ut varannan månad och materialet bestod av gamla djungelserier från femtiotalet, ofta tredje klassens Tarzan-kopior.
Det skulle dröja ända till 1973 innan Black Panther fick en fast hemvist i tidningen Jungle Action. © Marvel
Don McGregor hade skrivit några serier för förlaget Warrens skräcktidningar, men jobbade nu som korrekturläsare för Marvel. Han ansåg att tidningen borde innehålla serier som åtminstone hade en svart huvudperson, och när han sade detta till redaktören, fick han erbjudandet att skriva en Black Panther-serie i densamma. Eftersom ingen trodde tidningen skulle överleva speciellt länge fick han nästan helt fria händer; det enda villkoret var att äventyren skulle utspelas i djungelmiljö.
McGregors första Panther-serie upptog halva Jungle Action nummer 6 – den andra halvan bestod fortfarande av gamla repriser – och var första delen i en historia kallad Panther’s Rage. Historien handlar om hur T’Challa återvänder till Wakanda (under sin tid som medlem i Avengers hade han befunnit sig i USA) och ställs inför en revolt ledd av Eric Killmonger. Denne besegrar faktiskt Black Panther, vilket blir upptakten till ett långt äventyr där T’Challa måste konfronteras med hur han själv förändrats av sin tid i USA samt misstänksamheten från sina landsmän. Den riktar sig både mot honom och hans amerikanska flickvän Monica Lynne, vilket ledde till olika palatsintriger.
Historien sträckte sig över hela 13 nummer (först halvnummer, men i takt med att serien ökade i popularitet fick McGregor fler sidor till sitt förfogande). Idag låter det inte så konstigt, men mallen då var avlutade historier i varje nummer, så McGregor tog verkligen en risk – i synnerhet som tidningen kom ut varannan månad och historien därmed pågick i drygt två år.
I Jungle Action nr 19 inleddes en historia där Black Panther slogs mot Ku Klux Klan (som kallades ”The Clan” på omslaget). Historien var kontroversiell och förblev länge oavslutad. © Marvel
Idag räknas ”Panther’s Rage” som Marvels första försök till långsiktigt serieberättande med komplicerade intriger. Historien utgör också grunden för manuset till filmen Black Panther från 2018, som är en av de mest inkomstbringande filmerna genom tiderna. De flesta avsnitten tecknades av Billy Graham, som därmed blev den förste afroamerikanen att ta sig an figuren.
Efter den relativa framgången med Panther’s Rage – tidningen fick bra kritik, men var ingen av Marvels toppsäljare – skippades kravet på djungelmiljöer. McGregor och Grahams nästa långa äventyr, som inleddes i Jungle Action nummer 19 (januari 1976), hette Panther vs. The Klan och utspelas i den amerikanska södern. T’Challa följer med sin flickvän till hennes hemstat Georgia för att reda ut mordet på hennes syster, något som Ku Klux Klan visar sig vara inblandat i.
Historien var givetvis kontroversiell (McGregor har skämtsamt sagt att han skrev historien för att det klagades på att serien inte innehöll några vita karaktärer) och tyvärr avslutades den aldrig, något jag tycker är synd eftersom den i mina ögon var bättre än den första historien (som ibland blev väl exotifierande). Officiellt berodde det på att tidningen sålde för dåligt, men i verkligheten berodde det nog på annat – inte minst att Jack Kirby var tillbaka på Marvel. Jungle Action nummer 24 (november 1976) blev det sista numret av tidningen.
Det brukar sägas att Jungle Action lades ned, men det verkar inte vara hela sanningen. När Kirby skrev Captain America nämner man på brevsidorna att Kirby också skulle ta över Jungle Action från och med nummer 25. I stället landade Black Panther nummer 1 i tidningsställen i januari 1977 (samma månad som Jungle Action nummer 25 skulle ha kommit ut). Hursomhelst var Jack Kirby tillbaka som författare och tecknare på ytterligare en karaktär han varit med och skapat.
Black Panther fick till slut en egen tidning 1977. Den skrevs och tecknades av Jack Kirby, som helt ändrade inriktning på serien. © Marvel
De invändningar jag hade mot Jack Kirbys version av Captain America gäller i ännu högre grad för Black Panther. Kirby struntade helt i tidigare serier med karaktären och de bifigurer som funnits med försvann. I stället befann sig T’Challa plötsligt på någon slags skattjakt runt jorden tillsammans med en monokelprydd dvärg(!) vid namn Mr. Little.
Kirby verkade inte ens ha speciellt bra koll på huvudpersonen: plötsligt var T’Challa prins i stället för kung och när han så småningom återvände till Wakanda beskrevs han som ledare för en ”panterkult” som aldrig tidigare nämnts i serien. Inte ens teckningarna når upp till normal Kirby-standard. Man kan dessutom ifrågasätta hur mycket av en ”återkomst” för Kirby detta verkligen var. Kirby hade dittills bara tecknat en handfull historier med Black Panther. Jämför detta med Captain America, som han hade arbetat med i omgångar ända sedan fyrtiotalet.
McGregors serier hade varit relativt politiska och tagit upp frågor om ras och fördomar, men Kirbys Black Panther saknade sådana inslag helt. Läsarna avskydde den nya inriktningen och kallade den ”obscen” och ”kriminell” på brevsidorna. Faktum är att det första läsarbrevet om Kirbys version krävde att han skulle sparkas. Från och med Black Panther nummer 7 (januari 1978) slutade man helt med att publicera läsarbrev.
Kirby slutade mitt i en historia efter Black Panther nummer 12 (november 1978). I efterföljande nummer fick självaste chefredaktören Jim Shooter och tecknaren Jerry Bingham rycka in för att avsluta historien.
1988 kom miniserien Black Panther av Gillis och Cowan. © Marvel
Därefter tog Ed Hannigan, mest känd som tecknare som gjort några enstaka inhopp på olika Marvel- och DC-serier, över författarpennan. Han återintroducerade alla gamla bifigurer – att de försvunnit helt under Kirbys sejour förklarades med att T’Challa drabbats av minnesförlust – och fortsatte på den historia som Don McGregor tvingats avbryta över två år tidigare.
Tyvärr lades Black Panther ner efter nummer 15 (maj 1979), men de avslutande delarna publicerades i antologititeln Marvel Premiere 51–53 (december 1979–april 1980).
Förutom en tio sidor lång historia i Marvel Team-Up nummer 100 (december 1980) som innehåller T’Challas första möte med Storm, gjord av Chris Claremont och John Byrne, skulle det dröja över åtta år innan Wakandas monark gavs en ny chans som solokaraktär. Detta skedde i den fyra nummer långa miniserien, rätt och slätt kallad Black Panther, som kom ut mellan juli och oktober 1988. Den skrevs av Peter B. Gillis (mest känd som ”utfyllnadsförfattare”, bland annat för Captain America) och tecknades av den betydligt mer namnkunnige Denys Cowan.
Miniserien handlar om T’Challas konflikt med landet Azania (som inte har något med verklighetens geografiska region att göra, utan var en fiktiv version av dåtidens Sydafrika) och dess apartheidregim. Det är en miniserie med ingredienser som CIA-inblandning, kärnvapen och politiska intriger, men resultatet blev trots det ganska intetsägande. De berättargrepp som ofta användes när de stora förlagen försökte göra sina hjältar ”vuxnare” är lättigenkännliga, och måste ha varit det även för en dåtida publik. Idag är det en miniserie som är tämligen bortglömd.
Efter mer än ett decennium återvände Don McGregor till Black Panther. Det skedde i Marvel Comics Presents. © Marvel
Desto mer ihågkommen är Panther’s Quest, som gick i 25 delar à åtta sidor i Marvel Comics Presents, en antologititel som utkom varannan vecka. Historien gick i nummer 13–37 (februari–december 1989). Främst beror det på att Don McGregor återvände till karaktären han tvingats bort från ett drygt decennium tidigare. Historien tecknades av den legendariske Gene Colan och utspelades i Sydafrika – inga fiktiva kopior denna gång – dit Black Panther anlänt för att hitta sin mor, som han inte sett sedan han var ett litet barn.
Det är en okej historia som dras ned lite av formatet, med en cliffhanger var åttonde sida. Detta gör historien ganska hackig eftersom titelkaraktären kastas in i den ena farliga situationen efter den andra. Det påminner en hel del om så kallade ”serials”, alltså kortfilmer i episodformat som gick som förfilmer på bio under första hälften av 1900-talet.
Panther’s Quest verkar dock ha blivit en framgång, för nästa Panther-serie med Don McGregor vid författarpennan var betydligt mer påkostad. Miniserien Black Panther: Panther’s Prey utkom med fyra album i prestigeformat, med ett förord av McGregor i varje album. För teckningarna svarade Dwayne Turner, som senare skulle gå vidare till spelbranschen och vara med och designa storspel som Halo och God of War. Albumen var på 50 sidor vardera och för första gången fick Don McGregor utrymme att breda ut sig och berätta en riktigt bra historia.
På ytan handlar den om hur Black Panther slåss mot Solomon Prey, ansvarig för att smuggla in crack till Wakanda. Men historien handlar mer om mannen bakom pantermasken och läsaren får för första gången komma T’Challa inpå livet.
Panther’s Prey var ett påkostat projekt, som också var det sista solomaterialet med karaktären på nästan ett decennium. © Marvel
På många sätt känns detta som den första riktiga uppföljaren till McGregors sjuttiotalsserier och vi får återstifta bekantskapen med många av de bifigurer som McGregor introducerade i dessa – varav de flesta inte synts till sedan dess.
I centrum står T’Challas förhållande med de två viktigaste kvinnorna i hans liv: sin nyligen återfunna mor och den före detta flickvännen Monica Lynne. Panther’s Prey är McGregors bästa serie med Black Panther i huvudrollen – och därmed den bästa serien med karaktären som hade gjorts dittills.
McGregor skriver i förordet till det fjärde numret om ytterligare en planerad miniserie kallad Panther’s Wows, men någon sådan blev aldrig av. Kanske var Panther’s Prey alltför påkostad och därmed dyr – den kostade fem gånger mer än en vanlig serietidning – men några fler Black Panther-projekt syntes inte till på flera år. Inte förrän 1998, som nästa del ska handla om.
Historien om Black Panthers första vindlande kvartssekel är därmed till ända. Nästa gång blir det betydligt mer stringent, då Christopher Priests version av karaktären ska avhandlas. På återläsande!
Lästips:
- Vill man ha de tidiga serierna i storformat, är det den nyligen utkomna Black Panther: The Early Years Omnibus man ska införskaffa. Den innehåller allt solomaterial fram till och med Jungle Action nummer 24, plus en del gästspel i Fantastic Four och Daredevil, samt de Avengers-historier som har T’Challa i fokus.
- Ett annat alternativ är att hitta de tre Black Panther-volymerna i Epic-serien. Dessa innehåller allt solomaterial fram till Christopher Priests version – alltså de serier som gås igenom i denna text.
